Resuppdatering: dagen före

Så, imorgon bär det av till sist – USA i en månad. Just nu är respaniken rätt närvarande, jag har helt legat av mig sedan mina resledardagar och allt från vilka småsaker som är nödvändiga till att ha väsentligheter (som skavsårsplåster och tillräckligt med allergimedicin) hemma har helt fallit av min radar. Jag är en bofast person numer, jag är van vid att ha mina saker utspridda i hela hemmet, nerstoppade i lådor, mer saker än jag behöver, bekvämlighet före allt. Men, nu ska det packas i en väska (förvisso en större än vad jag brukar resa med) och det ska vara allt jag behöver för en månad med kongress, skrivtid, turistande och kurs.

Resplanen är:

Köpenhamn och Heathrow (med transferpaniken från helvetet) – landa i Chicago, Illinois – ta buss till Madison, Wisconsin, (för att gå på Wiscon och vara med och dela ut Tiptree-priset) – buss tillbaka till Chicago, med omnejd (besöka vänner, skriva, gå på museer och annat nödvändigt, men mest skriva) – Birmingham, Alabama (vänner, skriva) – Chattanooga, Tennessee (kursen Writing the Other i en vecka) – hem via Chicago och Helsingfors (flygplatserna enbart).

Planen för dagen är:

Packa väskan – cykla ner på stan – träffa Karin T för kuriruppdrag – växla pengar – balkonghäng – ringa föräldrarna – krama maken.

Prognosen för dagen är:

Packa väskan (med strykning av kläderna) – packa upp väskan för att dubbelkolla att något kommit med – stänga och öppna väskan tusen gånger för att lägga till något nytt och sen banna mig själv och lova att det är sista saken – kolla mina papper och pass en miljon gånger – förbanna att jag kom på något efter att butikerna stängt – vimsa omkring i lägenheten – ha ytterligare ett angstanfall över Heathrow-transfern – däcka i soffan – stirra på röran jag gjort – inte kunna somna – gå upp klockan fyra.

Rafflande, jag vet. Uppdatering följer.

Annons

Spreadsheet of Doom

Som sagts här förut använder jag ett exceldokument för att hålla reda på hur jag ligger till i skrivprocessen. Det är rent ordräknande, med möjlighet att notera varför jag hamnat efter eller  var jag var när jag skrev. Det har varit praktiskt som morot, det har varit ett bra slut på dagen (skriv och bokför sen dina ord, som en duktig Spara) – ända till låsningen.

Jag vet att det är sånt som händer mig. Jag vet att jag kommer att ha minst en vecka någonstans i processen som bara kör sig för mig när jag stirrar på pappret i fullständig uppgivenhet och sliter med meningarna och skrapar ihop 43 ord. Då förvandlas det där fina dokumentet med vita kolumner till ett rött impending doom-dokument.

För att inte tala om att jag vid något tillfälle färgmarkerat datumen för att påminna mig om att jag inte har all tid i världen även om dokumentet fortsätter skapa datum åt mig efter hand. Så här sitter jag, i kod orange-datum, med en lång stapel röda dagar bakom mig. Jag lutar huvudet mjukt mot tangentbordet och andas i papperspåsar.

Och sen skriver jag några ord till. För det är så en gör när en har låst sig.

Packningsplaner! Resfeber!

Det börjar dra ihop sig till min stora USA-resa. Jag åker den 21:e, ska vara borta i tre och en halv vecka, och jag har packat min väska säkert tusen gånger redan – i huvudet.

En av effekterna av min tidigare karriär som resledare är att det här med packning är fascinerande för mig. Jag vill kunna minimera mina saker, men aldrig stå utan den där grejen jag behövde. Jag vill inte dra hem plagg jag inte haft på mig (möjligen med undantag för varma kläder eller regnjacka, det gör inget om de inte kom till användning, men jag hade gärna haft en kristallkula som talade om att det inte varit nödvändigt) men jag vill heller inte stå utan rätt plagg vid rätt tillfälle. Som resledare hade jag dubbla uppsättningar kläder rätt ofta, uniformen och de privata, och en mycket större väska än vad jag egentligen tycker är praktiskt (hytterna på nilkryssaren var små), så som privatperson har jag alltid strävat efter en mer begränsad packning. Jag vill kunna dra på min väska själv, lyfta den själv, få plats med den bredvid mig på lokaltransporter och ändå få plats med vad saker jag vill ha med mig. Och vad böcker jag skaffar på plats (ja, det är nästan alltid böcker och jag har aldrig åkt hem utan nya).

Den här gången är det en kongress (Wiscon, fyra dagar) med tillhörande prisutdelning, två veckor fritid (med tillhörande transporter) och sen en veckas kurs (Writing the Other, i Chattanooga) innan jag åker hem. Så jag vill vara författarrepresentativ och fin, praktisk och bekväm, lättpackad och ändå ha alla mina skrivsaker för kursen på slutet. Jag misstänker att jag behöver både kläder för svalare och varmare väder (Chicago och Chattanooga) och jag är fåfäng nog att vilja ha saker jag känner mig fin i, inte bara saker som är bekvämt lättvättat.

Och mitt i detta skickade Karin Tidbeck en länk till den här artikeln från Brain Pickings om boken om Nellie Bly som gjorde en jordenruntresa på 75 dagar med bara en liten väska. I artikeln fanns den här bilden:

inspirerande, eller hur?

Hur man packar som Nellie Bly – av Maria Popova

Boken Eighty Days av Matthew Goodman finns på min önskelista numer. Och den här bilden finns att köpa som plansch, klicka på bilden så kommer ni dit.

Jag är inspirerad, men kanske inte till den här nivån av minimalism …

Provöversättning

Idag fick jag provöversättningen jag och min agent beställt för de kommande mässorna och det är en fantastisk, och fantastiskt underlig, känsla att läsa min text på ett annat språk! Min översättare (lite presumtivt att kalla henne det med så få sidor gjorda, men ändå) är helt fantastisk. Vi har pratat om ordval, tonval och stämning och har haft en spännande diskussion kring översättning av namn.

Eftersom Udda heter som hon heter och hennes namn har betydelse för henne så kände både översättaren och jag att om det gick att hitta en bra motsvarighet till Udda på engelska så skulle det vara att föredra. Efter en hel dags mailande fram och tillbaka, med väldigt bra förslag hämtade ‘utanför lådan’, så landade vi på Odda. Det har skandinaviska rötter, finns i den engelska namnbanken och låter precis som Udda men med en begriplig semantisk rot.

Som om inte det var nog hanterar hon semikolon som ingen annan jag känner och när jag såg det första i texten från henne blev jag alldeles varm om hjärtat. Hon använder interpunktion för att simulera den svenska språkmelodin utan att göra avkall på en korrekt och tilltalande engelska.

En av nackdelarna med att läsa så mycket engelska som jag gör är att jag kan se, känna igen och smaka på språket – men jag kan inte producera det själv. De gånger jag själv försökt att göra översättningar av min text blir det platt och banalt på ett sätt som svenskan inte låter i mitt huvud. Jag kan inte få engelskan att göra det som ordföljd och meningsbyggnad kan göra åt mig på mitt eget språk. Men jag har också sett hur det kan bli ifall någon inte har en känsla för texten även om de har språket i sin hand. Då kan jag tillräckligt för att säga att jag inte gillar det, att det borde se annorlunda ut, men inte tillräckligt för att säga precis hur det borde sett ut.

Så var det inte här. Det känns som att hon verkligen förstod vad jag ville göra med texten, både i prosan och i fantastiken. En sann pärla.