The Good Matter i tryck

Det är första kvällen på semestern här och jag tänkte fira det med lite goda nyheter för min del. Utan vidare åthävor: jag har en novell i senaste numret av Apex Magazine (#63)!

Novellen i fråga är ”The Good Matter” som skrevs som ”Den goda materian” på svenska och som jag haft liggande i en byrålåda sen 2008. Den handlar om antikhandlaren från Udda verklighet, Gustav, och hans första möte med någon som är som han.

Det är egentligen allt ni behöver veta, men om ni vill höra hur det hela gick till så låt mig bjuda på den historien:

Den var vansinnigt rolig att skriva och jag var så nöjd med den att när det var dags för Eurocon 2011 så skulle jag ha en sak på engelska för högläsningen jag fått och då valde jag den. Jag försökte översätta den själv men fastnade i grammatiska saker hela tiden, så till sist lejde jag en öersättare. Det blev en rak översättning, precis vad som stod på sidan, och även om den var bokstavligt trogen så kände jag inte att det var mina ord eller den känsla jag ville ha. Så jag gjorde inget mera av den utan lät den ligga. Och på högläsningstillfället var det bara svenskar där (och en dansk herre som sa att det gick bra med svenska) så det blev den svenska varianten istället.

Den svenska novellen skickade jag till Mix förlag som refuserade den och därefter kallade jag den för mitt sorgebarn. Tur att jag hade ett så litet sorgebarn tänker jag nu.

Förra året var jag gäst på Finncon och de brukar samla ihop texter till en gåvobok för de som stöttat kongressen ekonomiskt. Jag blev tillfrågad om jag hade något och eftersom jag inte hittat annan nytta för novellen fick de den. Men eftersom trycket är begränsat har jag aldrig sett den på papper och jag ögnade mest igenom den innan jag skickade utan att ändra något. Och så var det dags för Wiscon i Madison i år. Dagen innan jag skulle åka blev jag tillfrågad om jag ville delta i en högläsningsgrupp, Mary Robinette Kowal kunde inte komma och hennes grupp hade en plats över som jag fick chans på. Och jag sa ja. Men när jag såg över novellen så var jag inte längre helt tillfreds med den. Det var svårt att sätta fingret på vad jag tyckte fattades särskilt som alla orden var där, men det är något med den fåordiga svenskan som inte blir detsamma om man inte formulerar om sig på engelska. Så det gjorde jag. En hel dag satt jag och pysslade med texten, flyttade ord och komman, ändrade meningsbyggnad. La till och drog ifrån saker och jag höll på in i det sista. Sen var det dags för uppläsning.

Och den här biten blir pinsam, så låt det vara en lärdom.

Jag exporterade filen och mailade den till mig själv, så jag skulle kunna läsa från platta istället för från datorn och dubbelkollade att det var rätt fil som kommit fram, öppnade den och läste de första raderna. Så långt allt väl. Sen kommer vi till uppläsningsstället, ett kafé tvärs över gatan från kongresshotellet i ett rum längst bak. Jag läste med Delia Sherman, Elise Mathesen och Wesley Chu, så rummet var packat med deras vänner och fans. Nervositeten var stor och jag var väldigt glad att jag lagt hela dan på att fixa den. Jag kände mig säker på att den skulle hålla och när jag som tredje person reser mig upp för att läsa kommer det därför som en fullständig överraskning att det inte är den slutgiltiga versionen jag har på min platta.

Av någon anledning har det inte fungerat med autosave, jag har inte sparat mellan varven (vådan av att vara mac-användare) och där står jag med något som kanske var sparat strax efter lunch. Så jag fick redigera i huvudet under tiden som jag läste. Jag vet att jag inte fick med alla mina ändringar, jag vet att det fanns snygga meningar som jag övat på att säga korrekt och med rätt betoning som jag nu missade helt och det fanns med ord som är svåra för en skåning att uttala som jag tidigare rensat bort. Men jag gjorde mitt bästa och marken svalde mig inte och jag skakade bara lite i benen. Aldrig någonsin att jag missar att läsa hela dokumentet igen. Aldrig.

De säger att det gick bra, själv kommer jag inte ihåg mycket av det men det är som det brukar efter ett framförande för mig. Och det måtte ju ha gått bra eftersom jag blev tillfrågad om att skicka in novellen till Apex Magazine senare. Så det gjorde jag. Och redaktören där, Sigrid Ellis, har gått över den igen med en fintandad kam för att fånga de sista underliga meningarna. Jag är väldigt nöjd med resultatet och jag är sjukt stolt över att få vara i så fint sällskap som Apex ger mig.

Min första engelska publicering. Inte illa för ett litet sorgebarn.

Packningsplaner! Resfeber!

Det börjar dra ihop sig till min stora USA-resa. Jag åker den 21:e, ska vara borta i tre och en halv vecka, och jag har packat min väska säkert tusen gånger redan – i huvudet.

En av effekterna av min tidigare karriär som resledare är att det här med packning är fascinerande för mig. Jag vill kunna minimera mina saker, men aldrig stå utan den där grejen jag behövde. Jag vill inte dra hem plagg jag inte haft på mig (möjligen med undantag för varma kläder eller regnjacka, det gör inget om de inte kom till användning, men jag hade gärna haft en kristallkula som talade om att det inte varit nödvändigt) men jag vill heller inte stå utan rätt plagg vid rätt tillfälle. Som resledare hade jag dubbla uppsättningar kläder rätt ofta, uniformen och de privata, och en mycket större väska än vad jag egentligen tycker är praktiskt (hytterna på nilkryssaren var små), så som privatperson har jag alltid strävat efter en mer begränsad packning. Jag vill kunna dra på min väska själv, lyfta den själv, få plats med den bredvid mig på lokaltransporter och ändå få plats med vad saker jag vill ha med mig. Och vad böcker jag skaffar på plats (ja, det är nästan alltid böcker och jag har aldrig åkt hem utan nya).

Den här gången är det en kongress (Wiscon, fyra dagar) med tillhörande prisutdelning, två veckor fritid (med tillhörande transporter) och sen en veckas kurs (Writing the Other, i Chattanooga) innan jag åker hem. Så jag vill vara författarrepresentativ och fin, praktisk och bekväm, lättpackad och ändå ha alla mina skrivsaker för kursen på slutet. Jag misstänker att jag behöver både kläder för svalare och varmare väder (Chicago och Chattanooga) och jag är fåfäng nog att vilja ha saker jag känner mig fin i, inte bara saker som är bekvämt lättvättat.

Och mitt i detta skickade Karin Tidbeck en länk till den här artikeln från Brain Pickings om boken om Nellie Bly som gjorde en jordenruntresa på 75 dagar med bara en liten väska. I artikeln fanns den här bilden:

inspirerande, eller hur?

Hur man packar som Nellie Bly – av Maria Popova

Boken Eighty Days av Matthew Goodman finns på min önskelista numer. Och den här bilden finns att köpa som plansch, klicka på bilden så kommer ni dit.

Jag är inspirerad, men kanske inte till den här nivån av minimalism …

Klart!

Jag har fyllt i min nomineringslista för Hugon och är rätt nöjd med den om jag får säga det själv. Det ligger många timmar bakom besluten, alla saker måste kollas upp, konst ska jämföras, längd på kortprosan ska undersökas (galningarna delar in det i novel, novella, novelette och short story, lagom komplicerat och endast avdelat med antal ord, och tror ni att det står utmärkt när man läser berättelserna? nej. nej det gör det inte)

Maken gjorde också valet att istället för att lyssna på mig väga alla de fantastiska verken jag läst, sett och lyssnat på under året och våndas över att de inte fått det erkännande de förtjänade och sen försöka välja vilka fem som får plats så gav han mig makten att bestämma över hans nomineringslista också. Jag har alltså haft dubbelt så många platser att fylla och, låt oss inte sticka under stol med det, dubbelt så mycket inflytande! Hah!  ‘Här älskling, ta min rösträtt och gör som du tycker. Jag gillar Karin Tidbeck, men du vet ju ändå bäst till slut.’

Eller ja, kanske inte riktigt så … Jag lovade att vara en rättvis och god hemdespot och förvalta det här förtroendet väl. Men själva röstsedeln, den får han fylla i själv när det är dags. Någon måtta på den här maktansamlingen får det allt finnas.

Tiptree Award 2013

Det har varit min stora ära och heder att sitta i juryn för Tiptree Award under förra året, och häromdagen kom den stora finalen – vinnaren utsågs och meddelades! Jag är glad och stolt att kunna meddela att N. A. Sulway vann med den otroligt vackra Rupetta.

Rupetta av N.A. Sulway

Rupetta av N.A. Sulway

Tiptree Award är inte riktigt som andra priser. Dels är målet med den att hitta litteratur som ”expand and explore our understanding of gender” i engelskspråkig sf/f-litteratur publicerad under året. Juryn är olika varje år och det är upp till varje jury att tolka vårt uppdrag. Målet är inte heller att hitta en nomineringslista och sen välja en vinnare från den, istället kan alla nominera på hemsidan och vi läser alla nominerade verk samtidigt som vi letar själva och så gör vi våra egna ”shortlists”. Efter det följer en utvärdering av vad vi läst med målet att åstadkomma vad Tiptree är kända för – hederslistan. De som hamnar på hederslistan är de verk som intresserat juryn mest under året och den används av många som en rekommenderad-läsning-lista ifall man är ute efter litteratur som inte bara är bra utan också gendermedveten.

Hela hederslistan finns här, med motiveringar för varje verk, och jag är ytterst glad över den. Det har varit en njutning att läsa alla dessa verk. Vi är också den första juryn som gett hederslisteplats åt ett musikaliskt verk – Janelle Monae, Electric Lady – så det var en spännande diskussion att följa.

Vinnaren kommer att firas på Wiscon i Madison i maj, och då ska jag dit och vara med.