Att existera i någons huvud

Elizabeth Bear (ofta nämnd här, ety hon säger smarta saker) har pratat om den fiktiva person man kan bli när människor börjar läsa om och av en.

John Scalzi har också funderat på ämnet (ytterligare en person som säger smarta saker).

Det är inte utan att man funderar själv, inte för att jag har något kändisskap att reflektera över utan för att även ens bekanta säger saker som ”jag kunde inte sluta tänka mig att Udda var du”. Det är lite förvånande för mig eftersom Udda verkligen inte är jag när jag skriver om henne. Hon känns som en helt egen person i huvudet, men någon som jag skulle kunna vara vän med för att vi tycker likadant om många saker (choklad är bara en av dem).

En annan sida av det här myntet är ju att folk gärna vill träffa karaktärerna i böckerna och författaren är den som står mellan läsare och ett fysiskt möte med bokpersonerna. Det i sig gör också att författaren får låna lite strålglans av sina alster. En fiktiv person jag mer än gärna skulle träffa är Madeleine Dare, huvudpersonen i Cornelia Reads romaner. Hon läser på sidan som en vän jag saknat, när jag öppnade senaste boken (Valley of Ashes) var det som att höra av någon som jag inte pratat med på länge men verkligen gillade och jag kunde inte med att lämna henne i sticket när jag var tvungen att sova så jag läste natten ut. Det lilla jag läst om Read låter som om det finns en viss spegling i Dare och det gör att jag läser ännu mindre om Read men ännu girigare om Dare. Det finns kanske en anledning till att hon är så tilltalande och känns så äkta.

Så, inte nog med att författarrollen antar sina egna drag och blir sin egen person, inte nog med att folk som läst ens böcker tror sig veta saker om en som person, dessutom ska det hanteras att tankefoster blir som riktiga människor för de som läser – det är rätt stora saker att relatera till.

The wonder of Wonderbook

Det är den tiden på året, och den tiden i den kreativa processen, att jag börjar leta efter inspirationslitteratur. Nanowrimo är runt hörnet och jag är mitt uppe i ett projekt som behöver en spark i ändalykten för att rulla över den tunga mitten. Och då, precis när jag behöver den som bäst, kommer Wonerbook i brevlådan. Den är skriven av Jeff VanderMeer, en hedersknyffel och vurmare för det fantastiska om jag någonsin mött en, och fylld av texter av andra stora namn inom fantastiken (Chuck Wendig säger sitt här).

Det är en underbar bok för skrivande personer! Och det som är underbarast av allt – den tar fantastik på fullaste allvar. Det är inte så att man måste lista sig till hur man ska ta sig an de fantastiska dragen i sin berättelse mellan alla vanliga skrivråd i andra skrivböcker. Nej, hela boken är till för den som skriver fantastik! Och som om inte det i sig hade varit nog för att få mig att läsa med ett fånigt leende på läpparna så är den skriven på ett sätt som lockar fantasin och som hyllar det fantastiska, ovanliga och extraordinära.

Jag har bidragit med en pyttetext i den, och ett foto av Karin Tidbeck, och fick mitt exemplar hemskickat av förlaget som tack, vilket var en glad överraskning! Och ormen ser precis ut som jag känner mig i slutet av redigeringsomgångarna … Ja, jag skulle säga att likheten är slående faktiskt.

Det här var vad jag svarade när Jeff frågade hur min redigeringsprocess ser ut.

Revision snake – Wonderbook

Wonderbook gör mängder med saker som jag önskat mig av skrivböcker tidigare och en av de finare bitarna med den är att det finns mer material på nätet knutet till boken. Så även om den är tjock och väger en hel del (allt pappret är blankt och tjockt och fyllda med bilder) så finns det mer!

En rekommendation är att alltid ha en anteckningsbok till hands när ni läser den här. Jag säger bara det. Jag kan inte hylla den nog.

Här är en fin boktrailer:

Bokmässan är över

Det är över en vecka sen Bokmässan tog slut och jag låg utslagen i soffan och kontemplerade ett inlägg. Galet. Så det får bli en liten sammanfattning nu istället. Hellre sent … eller? (jag har lagt upp bilder på instagram under tiden förstås)

Jag åkte upp på torsdagen med kapten Karin i ett fullsatt bokmässetåg. I vanliga fall (dvs alla andra gånger jag åkt med det tidiga tåget på torsdagsmorgonen) har det stannat på Lisebergs station och en bekväm promenad från mässan. Så inte den här gången. Så jag hoppade av i Kungsbacka och tog ett lokaltåg istället för att åka till Göteborg Central och ta spårvagnen. Det visade sig vara ett trevligt val, om inte ett tidsbesparande eftersom det tåget var försenat och fortsatte att försenas, i princip alla på det tåget var också på väg till mässan och att konversera vilt främmande bokälskare är en bra start på fyra dagars bokfokus.

20131009-132355.jpg

Bokmässeskor. Färglada och bekväma.

Torsdagen på mässan glider omärkligt från mässa till mingel när många montrar tar fram vin och snacks och bjuder folk som stannar till och pratar. Jag tog chansen att träffa en massa av bokbloggarna på Printz Publishing, det är kul varenda gång jag kan sätta ett ansikte till bloggnamnet och eftersom jag har samma smak som flera av dem har jag använt deras uppdateringar på bloggar och twitter för att hitta programpunkter jag ville se. Det fungerar oväntat väl och på nästan alla saker jag hittade själv satt det ändå en rad med bokbloggare och höll ställningarna.

20131009-132602.jpg

Susanna och hennes fina bok, Tom och den blå fågeln, i dess naturliga habitat.

För min del avslutades torsdagen med att hänga med Susanna Nissinen, alltid en trevlig upplevelse, och följa med henne till Bonniers mingel och därefter hem. Hon bor fint och fantasieggande i ett litet hus insmuget vid en bergsknall, ovanpå en gammal begravningsplats och gatuarbetet utanför gav oss massor att prata om (jag menar, fantasyförfattare, spökhistoriesamlare och arkeologer som träffas över ett rörläggningsschakt – kan det bli annat än livligt?). Stefan Hagel dök upp och gjorde oss sällskap för en sen kopp te och lite snack om skrivande innan det var dags att knyta sig. Jag sov på en madrass framför kaminen med en hund tryckt mot mina ben. Det var som ur en saga.

Morgonen efter gick genom ett dimmigt och frostigt landskap tillbaka till mässan och en dag full av trevliga föredrag och intervjuer. Jag såg Caitlin Moran göra en 20-minuters snabbintervju som golvade publiken med sin lättsamhet och humor, ofta på sin egen bekostnad. Hon började hela grejen med att berömma alla i rummet för att vi såg fantastiska ut, var vackra och inte behövde lyssna på tidningar eller industri som ägnar så mycket energi åt att säga motsatsen. Sen kommenterade hon mitt hår inför alla och kallade det sjöjungfruhår. Jag kände att allt arbetet med att få till färgen hade varit värt det, om inte förr så då.

Över huvud taget var jag väldans nöjd med min frisyr och den nya färgen. Tack till alla som kom fram och sa snälla saker och tusen tack till dem av er som kom fram och ville prata med mig om mina böcker eller få något signerat! Jag är så glad att det fungerade och att ni hittade mig!

20131009-132629.jpg

Väldigt nöjd med håret just den dagen.

På fredagen gick jag och Jenny Milewski till Park. Det är tydligen vad man ska göra på bokmässan och eftersom jag aldrig provat förut vad det väl dags nu. Där hängde vi lite med Maria Friedner bland andra och pratade fantasy, paranormal romance och osympatiska hjältinnor. I övrigt såg vi tydligen en hel hop med kändisar, men eftersom jag är usel på kändisspotting var jag tvungen att få facit av Jenny.

Lördagen var min stora dag. Jag och kapten Karin skulle hålla vårt 20-minutersseminarium om steampunk och valde att klä oss som situationen krävde. Generellt tycker jag att det är för lite hall costuming på Bokmässan, så det var ju skönt att kunna lyfta den biten.

20131009-132525.jpg

Jag, kapten Karin och Karvarn aka Jenny Milewski. Foto av Åsa Schwarz

Även om det inte rådde någon tvekan om att vi var utställare så var vi ett fint sällskap av sådana. Lördagen innehöll också en hel hög andra spännande föredrag: det om just osympatiska hjältinnor, Sofi Oksanens långa seminarium om sin bokserie, Kroppspanik-seminariet och flera författarprat i montrar. Vi avslutade dagen med drinkar tillsammans med en massa andra författare och sen middag med SF-bokhandeln. Jag var nöjd men fullständigt slut på kvällen.

Söndagen trodde jag skulle bli en lugn och försiktig dag fram till tåget hem. Icke! Jag började med att träffa min förläggare och prata framtid, sen gick jag förbi English Bookshop och fick ett signerat ex av Caitlin Moran, komplett med ett foto av oss två. I kön hade vi bildat fotokedja där nästa person tog en bild av den framför innan det var ens egen tur. Kön var kort och trevlig att stå i och mötet med Catilin var likadant, kort och trevligt.

20131009-132221.jpg

Caitlin Moran signerade min bok ”to the girl with the mermaid hair”

Flera föredrag jag riktigt sett fram emot låg på söndagen och om någon missat det: på söndagarna är det gratis för alla att gå på föredragen. Förstås hade fler än jag god smak och det var väldigt välbesökt där jag hamnade. Jag lyssnade på ett fantastiskt föredrag som Bea Uusma höll i om sin bok om Andrée-expeditionens öde. Min stora miss på bokmässan var att inte lägga vantarna på ett ex av hennes fina bok tidigt. Den med foton var slutsåld när jag väl kom mig för. Bland de andra föredragen var ett om Sherlock av Mattias Boström och ett om vintagekläder av Elsa Billgren och Underbara Clara. Och så till sist, efter en sista sväng på mässgolvet och en finlandssvensk vampyrbok, var det dags att åka hem.

Inte konstigt att det tagit en vecka att hämta sig.

Milstolpar och vardag

Det är märkligt vad som känns som en milstolpe för mig i författarsammanhang. Varje gång det händer blir jag påmind om att jag inte hållit på med det här så länge som det känns.

Att ge ett läromedel tillstånd att använda delar av min bok – check! (och WOW! det var helt nytt, fullständigt oväntat och gör mig väldigt stolt). Att bli tillfrågad om samarbeten som innebär annan sorts text än den jag redan skrivit – check! Och så dagens stora grej: Att få biblioteksersättning – check!

Samtidigt är det så många saker som bara känns stora första gången och sen känns som helt normala saker. Som att söka stipendier eller fakturera för ett uppdrag.

Och så finns det saker som inte känns som milstolpar längre men som aldrig slutar vara fantastiska, som att få ett fint sms eller mail av någon som läst böckerna och gillat dem. Det är tvärtom de små sakerna som håller mig flytande i vardagen när texten bråkar eller det bara är segt. Jag har haft en fin skrivvecka men de här sakerna har gjort den ännu bättre.

20130916-145215.jpg