The Good Matter i tryck

Det är första kvällen på semestern här och jag tänkte fira det med lite goda nyheter för min del. Utan vidare åthävor: jag har en novell i senaste numret av Apex Magazine (#63)!

Novellen i fråga är ”The Good Matter” som skrevs som ”Den goda materian” på svenska och som jag haft liggande i en byrålåda sen 2008. Den handlar om antikhandlaren från Udda verklighet, Gustav, och hans första möte med någon som är som han.

Det är egentligen allt ni behöver veta, men om ni vill höra hur det hela gick till så låt mig bjuda på den historien:

Den var vansinnigt rolig att skriva och jag var så nöjd med den att när det var dags för Eurocon 2011 så skulle jag ha en sak på engelska för högläsningen jag fått och då valde jag den. Jag försökte översätta den själv men fastnade i grammatiska saker hela tiden, så till sist lejde jag en öersättare. Det blev en rak översättning, precis vad som stod på sidan, och även om den var bokstavligt trogen så kände jag inte att det var mina ord eller den känsla jag ville ha. Så jag gjorde inget mera av den utan lät den ligga. Och på högläsningstillfället var det bara svenskar där (och en dansk herre som sa att det gick bra med svenska) så det blev den svenska varianten istället.

Den svenska novellen skickade jag till Mix förlag som refuserade den och därefter kallade jag den för mitt sorgebarn. Tur att jag hade ett så litet sorgebarn tänker jag nu.

Förra året var jag gäst på Finncon och de brukar samla ihop texter till en gåvobok för de som stöttat kongressen ekonomiskt. Jag blev tillfrågad om jag hade något och eftersom jag inte hittat annan nytta för novellen fick de den. Men eftersom trycket är begränsat har jag aldrig sett den på papper och jag ögnade mest igenom den innan jag skickade utan att ändra något. Och så var det dags för Wiscon i Madison i år. Dagen innan jag skulle åka blev jag tillfrågad om jag ville delta i en högläsningsgrupp, Mary Robinette Kowal kunde inte komma och hennes grupp hade en plats över som jag fick chans på. Och jag sa ja. Men när jag såg över novellen så var jag inte längre helt tillfreds med den. Det var svårt att sätta fingret på vad jag tyckte fattades särskilt som alla orden var där, men det är något med den fåordiga svenskan som inte blir detsamma om man inte formulerar om sig på engelska. Så det gjorde jag. En hel dag satt jag och pysslade med texten, flyttade ord och komman, ändrade meningsbyggnad. La till och drog ifrån saker och jag höll på in i det sista. Sen var det dags för uppläsning.

Och den här biten blir pinsam, så låt det vara en lärdom.

Jag exporterade filen och mailade den till mig själv, så jag skulle kunna läsa från platta istället för från datorn och dubbelkollade att det var rätt fil som kommit fram, öppnade den och läste de första raderna. Så långt allt väl. Sen kommer vi till uppläsningsstället, ett kafé tvärs över gatan från kongresshotellet i ett rum längst bak. Jag läste med Delia Sherman, Elise Mathesen och Wesley Chu, så rummet var packat med deras vänner och fans. Nervositeten var stor och jag var väldigt glad att jag lagt hela dan på att fixa den. Jag kände mig säker på att den skulle hålla och när jag som tredje person reser mig upp för att läsa kommer det därför som en fullständig överraskning att det inte är den slutgiltiga versionen jag har på min platta.

Av någon anledning har det inte fungerat med autosave, jag har inte sparat mellan varven (vådan av att vara mac-användare) och där står jag med något som kanske var sparat strax efter lunch. Så jag fick redigera i huvudet under tiden som jag läste. Jag vet att jag inte fick med alla mina ändringar, jag vet att det fanns snygga meningar som jag övat på att säga korrekt och med rätt betoning som jag nu missade helt och det fanns med ord som är svåra för en skåning att uttala som jag tidigare rensat bort. Men jag gjorde mitt bästa och marken svalde mig inte och jag skakade bara lite i benen. Aldrig någonsin att jag missar att läsa hela dokumentet igen. Aldrig.

De säger att det gick bra, själv kommer jag inte ihåg mycket av det men det är som det brukar efter ett framförande för mig. Och det måtte ju ha gått bra eftersom jag blev tillfrågad om att skicka in novellen till Apex Magazine senare. Så det gjorde jag. Och redaktören där, Sigrid Ellis, har gått över den igen med en fintandad kam för att fånga de sista underliga meningarna. Jag är väldigt nöjd med resultatet och jag är sjukt stolt över att få vara i så fint sällskap som Apex ger mig.

Min första engelska publicering. Inte illa för ett litet sorgebarn.

Provöversättning

Idag fick jag provöversättningen jag och min agent beställt för de kommande mässorna och det är en fantastisk, och fantastiskt underlig, känsla att läsa min text på ett annat språk! Min översättare (lite presumtivt att kalla henne det med så få sidor gjorda, men ändå) är helt fantastisk. Vi har pratat om ordval, tonval och stämning och har haft en spännande diskussion kring översättning av namn.

Eftersom Udda heter som hon heter och hennes namn har betydelse för henne så kände både översättaren och jag att om det gick att hitta en bra motsvarighet till Udda på engelska så skulle det vara att föredra. Efter en hel dags mailande fram och tillbaka, med väldigt bra förslag hämtade ‘utanför lådan’, så landade vi på Odda. Det har skandinaviska rötter, finns i den engelska namnbanken och låter precis som Udda men med en begriplig semantisk rot.

Som om inte det var nog hanterar hon semikolon som ingen annan jag känner och när jag såg det första i texten från henne blev jag alldeles varm om hjärtat. Hon använder interpunktion för att simulera den svenska språkmelodin utan att göra avkall på en korrekt och tilltalande engelska.

En av nackdelarna med att läsa så mycket engelska som jag gör är att jag kan se, känna igen och smaka på språket – men jag kan inte producera det själv. De gånger jag själv försökt att göra översättningar av min text blir det platt och banalt på ett sätt som svenskan inte låter i mitt huvud. Jag kan inte få engelskan att göra det som ordföljd och meningsbyggnad kan göra åt mig på mitt eget språk. Men jag har också sett hur det kan bli ifall någon inte har en känsla för texten även om de har språket i sin hand. Då kan jag tillräckligt för att säga att jag inte gillar det, att det borde se annorlunda ut, men inte tillräckligt för att säga precis hur det borde sett ut.

Så var det inte här. Det känns som att hon verkligen förstod vad jag ville göra med texten, både i prosan och i fantastiken. En sann pärla.

 

Skriva sex – bra och/eller dåligt

Alla som någon gång hört mig prata om sexscener i böcker, om min uppfattning om dessa och om vad jag gör när jag bara vill roa mig själv skrivandes vet att jag gillar snyggt skrivet sex. Att lära känna karaktärerna utan maskerna på, att se vilka de är när de är utlämnade till varandra, vad de gillar, vem de gillar att vara med, vad de gör även om de inte gillar det – det är lika viktigt för mig som att veta vad de äter. Och jodå, jag vet att det här inte är sånt som alla gillar att läsa eller skriva, eller ens tänka på – men för mig är det intressant.

Då är det också intressant att se hur andra närmar sig samma saker. Mary Robinette Kowal (Shades of Milk and Honey, Glamour in Glass) har en tid nu lagt upp erotiska scener som hon skrivit som en del av en skrivkurs. De utspelar sig i hennes böcker men off-stage. Vi vet att hennes huvudpersoner har ett sexliv men vi får inte se särskilt mycket av det i böckerna. Men i texterna som MRK har skrivit nu får vi det. Jag tycker att det ger ett annat djup, men jag förstår varför hon valt att inte skriva in det i böckerna, det hade gett en helt annan ton till dem.

Men det är förstås inte ett oproblematiskt val att göra. Ska man ha med sexscener? Mellan vilka karaktärer? Varför? Vad tillför det och vad ändrar det? Vad får vi veta som vi inte fått veta annars? Osv, osv. Och om man inte gör det väl så riskerar man hamna i fack man inte tänkt sig. Något jag misstänker har hänt författarna som nu hamnat på Bad Sex Awards nomineringslista.

Så vill ni se exempel på hur något görs bra och sen hur något ser ut när det görs dåligt – då har ni två utmärkta utgångspunkter ovan.

Igång igen

Jag fick goda nyheter i fredags – redaktören är glad i mitt manus! Hon menar att det nu går att se slutet på processen och jag blev så lättad att jag blev yr. Det är förstås en massa arbete kvar, men det jag var oroligast för (att jag skulle ha missat någon stor struktursak för att jag haft huvudet för långt in i texten för länge) var tackochlov bara hjärnspöken. Jag är glad att tidsplanen verkar hålla och ska göra mitt förbannade bästa för att det ska fortsätta vara så. Särskild är planerad att släppas till Malmöfestivalen.

Under lördagen firade jag att jag inte kunde göra något alls med manuset (det låg i posten) med att besöka en signering av Johanna Koljonen och Kim W Andersson som båda har nya fina, blanka och spännande album ute. Johannas Oblivion High och Kims Alena inhandlades på SF-bokhandeln här i Malmö (tillsammans med Kims Love Hurts som finns på bokrean, jag hade lånat det ex jag läst tidigare och passade på att rätta till den missen). Det är ljuvligt att känna att man har rätt att slappa och kan läsa andras verk utan dåligt samvete. Det tillståndet ändrades abrupt på måndagen.

Ett tjockt, brunt kuvert landade på hallmattan strax innan elva. Klockan elva ringde jag redaktören för manusmöte. Klockan tjugo över ett la jag på. På eftermiddagen fick jag de utskrivna kommentarerna från redaktören med en försiktig förfrågan ifall det kändes bra. Ja, vad svarar man? Det är klart att det känns bra, jag är exalterad över att manuset nu kommit så långt att vi alla tre är nöjda med min historia (inte bara förläggare och redaktör utan jag också) och jag är galet glad i att vi kommit till ”fixa till och strama upp”-fasen (eller ‘blingandet’ som min redaktör sa)!

Men som vanligt i det här stadiet så behöver jag en dag eller så då jag surar. Det är inte över något speciellt, det är bara en allmän försämring av humöret som kommer av att få saker kritiserade i flera timmar. Det spelar ingen roll att jag är taggad samtidigt, jag behöver ändå en dag att justera min mentala inställning till saker. Jag småstädar, slösurfar och skrotar runt.

Idag tog tiden jag lagt undan till sånt slut. Idag började jag göra bok av det här manuset: rätta alla fel, ta bort alla ställen där jag använt samma ord för många gånger, där jag missat en bisats som var väsentlig, alla dubbla mellanslag och annat som jag inte behöver tänka på hur jag ska ordna. Jag tror jag behöver ett par dagar till det innan jag är helt beredd att ge mig i kast med de större sakerna – som att jag glömt bort att inte alla har min myt- och legendbakgrund och kanske behöver en förklaring på somliga saker, eller att ändra tempot i ett par scener genom att byta ord till andra med annan laddning. Det ska bli roligt, jag både vet och känner det, men jag behöver ändå den här startsträckan.