The Good Matter i tryck

Det är första kvällen på semestern här och jag tänkte fira det med lite goda nyheter för min del. Utan vidare åthävor: jag har en novell i senaste numret av Apex Magazine (#63)!

Novellen i fråga är ”The Good Matter” som skrevs som ”Den goda materian” på svenska och som jag haft liggande i en byrålåda sen 2008. Den handlar om antikhandlaren från Udda verklighet, Gustav, och hans första möte med någon som är som han.

Det är egentligen allt ni behöver veta, men om ni vill höra hur det hela gick till så låt mig bjuda på den historien:

Den var vansinnigt rolig att skriva och jag var så nöjd med den att när det var dags för Eurocon 2011 så skulle jag ha en sak på engelska för högläsningen jag fått och då valde jag den. Jag försökte översätta den själv men fastnade i grammatiska saker hela tiden, så till sist lejde jag en öersättare. Det blev en rak översättning, precis vad som stod på sidan, och även om den var bokstavligt trogen så kände jag inte att det var mina ord eller den känsla jag ville ha. Så jag gjorde inget mera av den utan lät den ligga. Och på högläsningstillfället var det bara svenskar där (och en dansk herre som sa att det gick bra med svenska) så det blev den svenska varianten istället.

Den svenska novellen skickade jag till Mix förlag som refuserade den och därefter kallade jag den för mitt sorgebarn. Tur att jag hade ett så litet sorgebarn tänker jag nu.

Förra året var jag gäst på Finncon och de brukar samla ihop texter till en gåvobok för de som stöttat kongressen ekonomiskt. Jag blev tillfrågad om jag hade något och eftersom jag inte hittat annan nytta för novellen fick de den. Men eftersom trycket är begränsat har jag aldrig sett den på papper och jag ögnade mest igenom den innan jag skickade utan att ändra något. Och så var det dags för Wiscon i Madison i år. Dagen innan jag skulle åka blev jag tillfrågad om jag ville delta i en högläsningsgrupp, Mary Robinette Kowal kunde inte komma och hennes grupp hade en plats över som jag fick chans på. Och jag sa ja. Men när jag såg över novellen så var jag inte längre helt tillfreds med den. Det var svårt att sätta fingret på vad jag tyckte fattades särskilt som alla orden var där, men det är något med den fåordiga svenskan som inte blir detsamma om man inte formulerar om sig på engelska. Så det gjorde jag. En hel dag satt jag och pysslade med texten, flyttade ord och komman, ändrade meningsbyggnad. La till och drog ifrån saker och jag höll på in i det sista. Sen var det dags för uppläsning.

Och den här biten blir pinsam, så låt det vara en lärdom.

Jag exporterade filen och mailade den till mig själv, så jag skulle kunna läsa från platta istället för från datorn och dubbelkollade att det var rätt fil som kommit fram, öppnade den och läste de första raderna. Så långt allt väl. Sen kommer vi till uppläsningsstället, ett kafé tvärs över gatan från kongresshotellet i ett rum längst bak. Jag läste med Delia Sherman, Elise Mathesen och Wesley Chu, så rummet var packat med deras vänner och fans. Nervositeten var stor och jag var väldigt glad att jag lagt hela dan på att fixa den. Jag kände mig säker på att den skulle hålla och när jag som tredje person reser mig upp för att läsa kommer det därför som en fullständig överraskning att det inte är den slutgiltiga versionen jag har på min platta.

Av någon anledning har det inte fungerat med autosave, jag har inte sparat mellan varven (vådan av att vara mac-användare) och där står jag med något som kanske var sparat strax efter lunch. Så jag fick redigera i huvudet under tiden som jag läste. Jag vet att jag inte fick med alla mina ändringar, jag vet att det fanns snygga meningar som jag övat på att säga korrekt och med rätt betoning som jag nu missade helt och det fanns med ord som är svåra för en skåning att uttala som jag tidigare rensat bort. Men jag gjorde mitt bästa och marken svalde mig inte och jag skakade bara lite i benen. Aldrig någonsin att jag missar att läsa hela dokumentet igen. Aldrig.

De säger att det gick bra, själv kommer jag inte ihåg mycket av det men det är som det brukar efter ett framförande för mig. Och det måtte ju ha gått bra eftersom jag blev tillfrågad om att skicka in novellen till Apex Magazine senare. Så det gjorde jag. Och redaktören där, Sigrid Ellis, har gått över den igen med en fintandad kam för att fånga de sista underliga meningarna. Jag är väldigt nöjd med resultatet och jag är sjukt stolt över att få vara i så fint sällskap som Apex ger mig.

Min första engelska publicering. Inte illa för ett litet sorgebarn.

När det bara tar slut

Jag fick ett mail för ett tag sen, med en fråga om hur jag gör när jag kör fast, och lite andra frågor och eftersom jag står inför det rätt ofta (särskilt efter första tredjedelen också känd som The Dreaded Middle) så skrev jag ett långt svar. Och idag fick vi en fråga till podden om snarlikt ämne så då tänkte jag lägga upp det här. Eftersom prestationsångest, låsningar och bedragarsyndrom är sånt jag bråkar med till vardags tänkte jag att det kanske var fler som undrade.

Jag menar att författarskapet är en prestationsbaserad identitet: om jag jobbar med mitt skrivande så är jag författare, om jag inte gör det så är jag bara någon som en gång har skrivit. För mig är det samma sak som min arkeologiexamen, när jag faktiskt grävde eller sökte jobb som det, var jag arkeolog, nu kan jag inte säga det längre. Det här med prestationsångesten blev värre av att ha blivit publicerad också, jag har allt svårare att bara skriva för mig själv.

Jag brukar inte gilla generella skrivråd, det känns som om de är så utvattnade att de inte längre är väsentliga, men det här är hur jag gör, mina erfarenheter av just det här, och när jag vänder mig till ‘dig’ så är det ett skrivsätt, ta det inte som en pekpinne. Så, med de brasklapparna, här kommer mina råd för den som är som jag:

Skriv lite varje dag (eller så ofta du kan), även när det är svårt. Rutiner hjälper till att ta bort känslan av motstånd och rädslan inför skrivandet.

Det får bli dåligt. All text suger i början, det är normalt. Döm dig inte för hårt.
För mig är det mycket, mycket svårare att göra än att säga, men jag har det som mantra: det får bli dåligt, det gör inget, det är vad omskrivningarna är till för.

Tänk inte på slutprodukten, tänk bara på vad du gör just nu, en mening i taget. Låt inte din drömda slutprodukt diktera vad du skriver i det här ögonblicket. Det kanske inte ska bli en roman utan en novell? Eller en dikt? Eller ett brev?

Om det är för svårt att ta itu med det stora du tänkt dig, bryt ner det till smådelar. Skriv en scen, en tanke, en beskrivning. Skriv sådant du redan vet inte ska vara med i slutprodukten, bara för att känna på det under tiden, för att sätta de tankarna också på papper. Det är aldrig slöseri att skriva, det är övning och det är bekräftelse på att du kan – även när det inte har att göra med det du ville skriva.

Redigera inte för mycket medan du skriver. Fokusera på att komma vidare istället för att göra om det du redan skrivit. Omskrivningarna kan vänta tills du har en färdig råtext att hantera. Jag skriver upp saker vid sidan om ifall jag plötsligt kommer på att något borde ha skett annorlunda och sen skriver jag vidare med tanken att den omskrivningen redan hänt. När jag är klar går jag tillbaka och ändrar det och sen börjar finjusteringarna.

När det kör ihop sig i huvudet, gå ut och gå. Aktivera kroppen på något sätt, två snabba varv kring kvarteret medan jag tänker på problemet är betydligt effektivare än en kvart på soffan med samma problem. När jag är hängig är det mycket lättare att lägga sig på soffan, men ärligt talat, jag började inte med skrivandet för att det var lätt, så varför tror jag att problemlösning ska vara det?

När det kommer till storyn har jag bara en ledstjärna – är jag road/intresserad/engagerad i det här? Då får det vara bra nog. Det kommer aldrig att passa alla, så det finns ingen egentlig mening att försöka tänka på deras reaktioner. Det hindrar mig förstås inte från att vrida och vända på kritik jag fått, men när jag lyckas samla mig så är det här det jag återvänder till. Är jag intresserad? Isåfall är det bara att köra.

Språket är ett instrument som är känsligt, svårt att finstämma och ständigt i utveckling så är det inte underligt ifall det tar tid att hitta sin röst, att finslipa meningarna, att väga orden på våg. Men jag brukar försöka spara det till sist och skriva det som det låter i huvudet först. Se ovan åsikt: det får bli dåligt. Det är okej.

Omskrivningarna är din vän. Det känns inte så – det är otroligt jobbigt att möta en text man inte är stolt över, en text som behöver massor med jobb för att bli bra eller ens i närheten av vad man hade tänkt sig från början – men det är sant. Lägg ifrån dig texten och gör något annat innan du kommer tillbaka, helst så länge att det inte känns som något du har skrivit eftersom det alltid är lättare att redigera andras text än sin egen.

Om du har tillgång till betrodda läsare så be om deras åsikt. Men spara det till ett tillfälle då du skulle bli sporrad av respons, istället för sänkt av kritik. Det man får höra är oftast samma sak men för mig spelar det stor roll i vilket humör jag befinner mig. Om jag är ledsen och känslig så kan minsta sak få mig att kasta pennan i självförakt, medan samma sak hade kunnat ge mig en raketfart mot nya insikter en annan dag.

Skriv klart. Att komma till slutet, oavsett hur texten ser ut ovan, är en så otrolig kick att det gör allt det andra värt besväret. Detta om något är anledningen att tänka på sina projekt som små delar istället för en oändligt lång textmassa. En novell! En scen! Ett kapitel! Oj, kolla, en roman!

Belöna dig själv. Jag vet inte om du fungerar som jag, men jag blir glad av småbelöningar. En halvtimme i solen med en kaffe och inte tänka på något annat. En pralinask (jag ber att få den inslagen i butiken och öppnar den hemma som en present). En fin penna. En ny anteckningsbok. En bok, seriemagasin, avsnitt av en tv-serie. Osv. Det här blir viktigare under pressat skrivande för min del, när deadline närmar sig och alla hjärncellerna försöker smita undan trycket av texten som en geléklump man trycker på.

Om du är inspirerad så kasta dig över skrivandet och utnyttja momentum så mycket du kan. Om du inte är inspirerad så skriv ändå.

Var lyhörd för din process. Om du funkar bäst när du har yttre kontrollinstanser (någon som frågar hur det går, någon att skriva med, någon att skicka material till efter hand) så se om du inte kan hitta det. Om du verkligen inte vill ha det så är det bra att veta också. Jag föredrar att ha lite struktur, skriva en stund för att sen slappa en stund, och då är det bäst med andra som gör samma. Men sen har jag haft långa kvällar själv i fåtöljen där jag bara skrivit vad som fallit mig in så länge jag orkat och de scenerna har alltid överraskat mig. Jag behöver båda.

Jag tänker att enda sättet att komma över rädslan för att misslyckas är att fortsätta försöka skriva bra. Jag har högre krav på mig än vad andra har, så så länge jag misslyckas bättre varje gång så är jag på rätt väg, så att säga.

Jag tänker att det inte är dåligt ifall jag inte är mogen just det här projektet just nu, jag kan ju alltid återkomma till det senare och det är inte som om det är brist på andra projekt att kasta mig över. Min gaslamp fantasy är just ett sådant projekt. Fjärde inkarnationen och den mest ambitiösa av dem, men inte förrän nu känns det som om jag har samklang mellan form och innehåll, så det var värt väntan. Intalar jag mig i alla fall.

När jag släpper kraven på resultatet brukar den värsta låsningen släppa. Det betyder fortfarande inte att det blir bra, men det brukar bli text i alla fall.

Och du, var snäll vid dig själv. Det kan vara svårt, men det är värt det.

Och, om ni missat det tidigare – Wonderbook är en utmärkt ledsagare genom skrivandet för oss som skriver i de fantastiska genrerna.

Så, då ska jag bara leva efter det här själv också. Var snäll. Även mot dig själv. Det är bra råd om jag får säga det själv.

Spreadsheet of Doom

Som sagts här förut använder jag ett exceldokument för att hålla reda på hur jag ligger till i skrivprocessen. Det är rent ordräknande, med möjlighet att notera varför jag hamnat efter eller  var jag var när jag skrev. Det har varit praktiskt som morot, det har varit ett bra slut på dagen (skriv och bokför sen dina ord, som en duktig Spara) – ända till låsningen.

Jag vet att det är sånt som händer mig. Jag vet att jag kommer att ha minst en vecka någonstans i processen som bara kör sig för mig när jag stirrar på pappret i fullständig uppgivenhet och sliter med meningarna och skrapar ihop 43 ord. Då förvandlas det där fina dokumentet med vita kolumner till ett rött impending doom-dokument.

För att inte tala om att jag vid något tillfälle färgmarkerat datumen för att påminna mig om att jag inte har all tid i världen även om dokumentet fortsätter skapa datum åt mig efter hand. Så här sitter jag, i kod orange-datum, med en lång stapel röda dagar bakom mig. Jag lutar huvudet mjukt mot tangentbordet och andas i papperspåsar.

Och sen skriver jag några ord till. För det är så en gör när en har låst sig.

Bryskt uppvaknande

Häromdagen gjorde jag ett nytt spreadsheet över det projekt som i allmänhet kallas ”bok tre”. Jag har en löst definierad deadline, och även om den känns som långt borta så är den alldeles för nära för att vara bekväm. Jag räknade och räknade och kom fram till vad min arbetsbörda bör vara per dag för att det här ska gå ihop. Och sen fick jag ryckningar i ena  ögonlocket i ren panik. Slutet av sommaren är så förbannat mycket närmare än vad det känns som! Och jag har så himla många (roliga) uppdrag och åtaganden innan dess! Och jag ska vara en månad i USA innan dess! Och fira vår tioåriga bröllopsdag innan dess! Och Worldcon, Swecon, Wiscon och allt annat innan dess! Och … ja, jag tror inte jag behöver lägga ut texten mer. Jag är glad att mitt lilla planeringsdokument uppmärksammade mig på hur kort tid det är mellan nu och då. Det verkar inte som om jag riktigt greppat att det redan är mitten av mars!

Nå, min mor uppfostrade mig att ta hand om alla stora saker med logiska listor och ett metodiskt lugn: gör en plan, bocka av efter hand, bryt ner planen i mindre listor och bocka av dem och rationalisera bort det som går att undvara i sammanhanget. Så det gör jag nu- listor. Vad behöver jag ha i mitt liv för att känna mig som en människa (jag mår inte bra av att bara skriva, och jag mår inte bra av att bara jobba), vad måste jag göra utöver skrivandet och butiksjobbet, vad kan jag skala ner och ta bort, vad innebär skrivprojektet i sina beståndsdelar osv. Det har varit nyttigt. Och tråkigt. Jag vill gärna vara en supermänniska och hinna med alla mina vänner, alla roliga projekt, alla sociala medier, alla umgängestillfällen, alla kulturyttringar, ALLT! Men det går inte och ännu mindre nu.

Det här är eventuellt en av de svåraste sakerna med skrivandet för mig – utan en nära förestående deadline har jag svårt att få till motivationen att inte skjuta på lite av det tills imorgon, eller dan efter det. Slutdatum är ju så långt borta. Men med mitt spreadsheet of shame ser jag hur jag ligger till varje dag och vet ifall jag har möjlighet att ta ledigt en kväll eller inte.

Nå, nog pratat, tillbaka till ordkvarnen. Jag lämnar er med en hyllning till Malmö, en kärleksförklaring jag känner igen mig i väldigt.