Igår var jag på Landskrona bibliotek och pratade skrivande och urban fantasy och på slutet fick jag frågan ‘vad skriver du på nu?’ Märkligt nog tog den mig med överraskning. Jag borde förstås ha sett den komma och ha förberett ett svar, men ack nej. (EDIT: Varför jag inte svarade ‘Gaslamp fantasy’ har jag ingen aning om, vi har ju redan pratat om det här, jag visste ju! Hjärnsläpp.) Jag famlade mig igenom en förklaring och samtalet gick vidare till steampunk som genre, vad den innebär och så. Det verkar ha gått hem hos en del av publiken för jag fick höra att en av mina läsare, som annars inte läser så mycket fantastik, nu tänkte ge det en chans också. Trösterikt.
Men så vaknade jag imorse och hörde mig själv, som på repris, säga ‘steampunk är gjort redan’ och drabbades av fasa. Sa jag verkligen det? Det kan jag väl ändå inte ha gjort?! Det är ju inte något jag menade så som det nu lät i mitt huvud i alla fall. Hur jag än försökte kunde jag inte riktigt komma på i vilket sammanhang jag kan ha använt så klumpigt idiotiska termer men det undflyr mig. Jag vet att vi sen pratade om att det inte finns någon svenskskriven steampunkroman än och att vi verkar se fram emot den, men jag vet inte ifall jag fortsatte att klampa vidare i mitt klaver, eller om jag ens faktiskt skapade ett klaver att trampa i.
Nå, hursomhelst, resten av det här är ett försök att sätta mina tankar kring mitt skrivande av steampunk på papper.
Jag började skriva på mitt steampunkprojekt (Arbetsnamn: Den tickande staden) 2007-2008 och hade helt sjukt roligt medan jag gjorde det. I cirka en kvarts bok. Sen kom jag inte vidare, av någon anledning. Den stora idén var att skriva steampunk i Sverige, under svenskt 1800-tal och jag hade inte kommit så mycket längre. Plotbekymmer och annat skrivande kom emellan.
Bild av Tomas Lif
En jul däromkring skrev jag en steampunkkalender om ett luftskeppsöverfall (Ombord Franz Ferdinand) som jag hade väldigt roligt med, men som jag också lyckades bränna lite av mitt sug på. Den finns kvar någonstans i internets gömmor, vackert illustrerad av Tomas Lif och mindre kompetent skriven av mig. Jag absolut _älskade_ julkalenderformatet men att bara ligga ett par dagar före publicering, för det mesta bara dagen före, var inte den bästa metoden för att åstadkomma vacker och väl bearbetad text. Eller bitvis ens redigerad text. Men kul var det.
Bild av Tomas Lif
Så återvände jag till Den tickande staden, skrev om det jag hade som brevroman istället och kände en nytändning – som höll i knappa femtedelens bok. Börjar vi se ett mönster här?
Det är ingen slump att jag samtidigt läste mängder av snygg, rolig, spännande och _färdig_ steampunk och jag tror inte att det var en slump att jag tröttnade på mitt eget projekt samtidigt. Allt verkade gjort. Alla saker jag var entusiastisk över kändes som om någon annan gjort dem bättre och jag fick min förtroendekris. Vid det här laget vet jag att den kommer därnånstans med alla mina projekt, då visste jag inte. Så jag la bort Den tickande staden-brevromanen igen.
Nu skriver jag på något annat, men samma. Det är strikt talat steampunk fortfarande, men det utspelar sig senare. Det är en brevroman fortfarande, men jag har flera andra som skriver och tiden har gått. Det handlar om samma personer, men i andra kontexter och med annat fokus. Det är inte actual machines (AM) utan fucking magic (FM)- för att göra en distinktion jag hörde nyligen. Och jag har helt galet roligt igen.
Vi har nu nått tredjedelen och jag är lite nervös.
Så, när (om) jag sa att något var gjort så menade jag att jag har gjort vad jag kunnat med 1800-talet och tröttnat. Mitt driv var inte där längre. Men jag hoppas också att jag sa att jag ser fram emot svenskskriven steampunk, gärna från 1800-talet, och att jag hoppas att någon annan ska skriva den så jag får läsa. För det hade varit fantastiskt! Jag har inte på något sätt tröttnat på turnyrer, höga hattar, luftskepp eller kugghjul, sotfläckade hus och teslamaskiner, parasoller och baler. Jag är fortfarande kär i hela maker-kulturen runt steampunk och jag samlar fortfarande på parafenalia när jag kommer åt.
Och jag tycker fortfarande att steampunk i Sverige är en lysande idé. Så jag hoppas att det kommer. Snart.
(Ytterligare Edit: Årets föredrag på Bok och Bibliotek blir förstås – steampunk.)
En udda verklighet 
Meeen … nu kan jag inget om genren, så rätta mig, Nene. Men jag tänker, varför inte plocka det gottigaste från 1800-talets steampunk, och placera det i en tid du gillar, exempelvis nutid? Ponera att det, på 1800-talet, hände något som gjorde att utvecklingen inte tog den väg den tog. Att vi istället lever kvar i steampunk-samhället, med sot och smog och luftskepp? Att det, istället för högteknologi, finns magi? Att vår egen utveckling stöttes till genom ett tidigt, biologiskt experiment, som gjorde att evolutionen tog en helt annan, och hemsk, vändning?
Ja. Hade jag inte skrivit det jag skriver, hade jag verkligen skrivit fantasy. Trots att jag aldrig, aldrig läser fantasyböcker. Konstigt nog.
Jag blir i vart fall sugen på att läsa det du skriver. Heja dig!
Det finns sådana också, och jag har inga som helst problem med någon del av genren egentligen – jag hade bara tröttnat på min egen idé. Det är sånt som händer. Det jag skriver nu är inspirerat av 1910-tal istället och märkligt nog gör det skillnad för mig, och att lägga på magi hjälpte definitivt.
Så jag skriver på och hoppas att det den här gången håller hela vägen. För mig.
Jag tänker: man måste ju kunna ta med balerna, som en social tillställning som levt sig kvar? Jag gillar att läsa om baler. Som gjorda för dramer 🙂
Finländsk steampunk då, är du sugen på att läsa det…? Jag skall nog en vacker dag bege mig dit. Men är inte riktigt redo än.
Klart jag är! Skynda skynda!
Pingback: Miljön i litteraturen | You're no different to me
Jag borde kanske skriva klart den där svensk-kinesiska steampunkromanen någon gång. Fast den är nog mer 1905 än 1800-tal.
Ja! Gör det! Kina är helt perfekt för steampunk under den tiden!
Pingback: Vad är steampunk? | Anarres