Att se sin egen utveckling

Jag såg en länk till ett inlägg för ett tag sen (minns inte från vem, men tack!), det handlade om att öva för att bli bättre och att talang inte är det viktigaste, och jag kan inte nog säga hur mycket jag håller med. Här är den, gå och läs, se den korta videon (med en tjej som verkligen kan dansa på slutet), jag väntar under tiden.

Snygg video, inte sant? Är inte det där montaget av utveckling något man skulle vilja ha på sitt valda kreativa utlopp? Att plötsligt (tre minuter senare helst) kunna spela ett instrument, rita, dansa, skriva, som om man ägnat timmar och åter timmar åt det. Men förstås tar det timmar av övning. Det här inlägget kom också oväntat lämpligt för en utläggning som jag planerade när jag började lägga upp min kalender från 2009 igen.

När jag bestämde mig för att göra steampunkkalendern Ombord Franz Ferdinand öppen för alla igen så var det med baktanken att kunna visa på den i efterhand och prata om just det här, hur man blir bättre av att öva och att det inte alltid är något man ser direkt. Jag skrev kalendern året efter jag gått ut Författarskolan men året före jag blev publicerad med Udda verklighet och det var en period av stor omställning. Jag hade pratat om skrivande en massa under tiden jag pluggade, jag hade haft ett år utan studier men med ideliga omskrivningar av mitt manus (två förlag som båda visade intresse men ville att jag skulle skriva om på två olika sätt, så det gjorde jag) och jag hade inte gjort något nytt eller kul eller för min egen skull sen jag började skicka runt mitt manus och det började kännas att det var en säker väg till att sluta skriva helt. Så jag skrev en julkalender, i ett helt nytt format, med konstanta deadlines och med insyn av läsare under tiden och det var också ett sätt att visa mina vänner och min familj vad jag sysslade med. Jag visste att det inte skulle bli perfekt, men jag ville inte låta det hindra mig för om jag skulle vänta på att vara riktigt duktig innan jag provade något så skulle det aldrig bli av.

Så jag skrev och la ut och hade roligt under tiden, även om jag bara dagar efter att jag lagt upp ett avsnitt önskade att jag skrivit det annorlunda eller kunde ändra något. När jag sen blev publicerad så stängde jag kalendern för att jag ville att Udda verklighet skulle få vara sin egen och inte dömas efter vad jag skrivit i all hast. Till 2013 hade jag egentligen planerat att göra något hel annat som kalender och gick tillbaka till Ombord Franz Ferdinand för att se vad jag egentligen gjort och jag insåg några saker:

1) Bara när man inte vet bättre kastar man sig in i ett sånt projekt utan eftertanke. Det är å andra sidan något jag gärna gör, hoppar på projekt eller startar dem, utan att ha tänkt efter om det är något som är möjligt eller vad effekterna kommer att bli. Ibland fungerar det och ibland inte. I det här fallet hade jag ingen som helst aning om mina egna begränsningar, om vad tid det tar, om ifall jag skulle kunna producera varje dag utan uppehåll och göra skapligt ifrån mig. Jag övervägde inte att det inte skulle gå, det var något jag ville och alltså gjorde jag det. Det enda jag tänkte på var hur roligt det skulle bli! Ungefär som när jag börjar skriva en ny bok då alltså. Jag har inte lärt mig mycket.

2) Om jag skulle göra en kalender till skulle jag lägga upp den helt annorlunda. Det finns så många resurser att ta till, så många sätt att förbereda sig som jag inte ens tänkte på då och de skulle alla ha gjort den kalendern annorlunda. Jag hade läst på om att skriva en serialisering, eller om att producera något för nätet, eller om formatering, om kortpresentation, om effektiv karaktärsskildring, om att hålla intresset uppe, sluta på en cliffhanger, börja med en återkoppling, osv, osv i all oändlighet. Det hade troligen inte blivit perfekt i alla fall, men det hade blivit färre av de saker som jag idag tänker på som rena missar. Jag hade också förberett mycket noggrannare (inte bara ett par korta meningar för varje dag, ett karaktärsregister) och jag hade varit flera dagar i förväg, om inte helt klar innan december. Som det nu var så skrev jag det ibland på natten innan det skulle gå upp och det var inte den bästa lösningen. Risken finns förstås att det då, som i fallet 2013, inte skulle ha blivit av alls.

3) Jag skäms inte för att ha utvecklats från ett stadie till ett annat. Man måste vara nybörjare nån gång och man måste öva innan man blir bättre. Det gäller språket, innehållet, strukturen, storyn, allt det där och lite till. Jag skulle ha gjort en hel del andra val när det kom till i princip allt ovan om jag skulle skrivit kalendern nu, men jag var inte där då. (förutom att ge dem alla namn i alfabetisk ordning efter när de dyker upp, det var kul!)

4) Det skulle vara svårt att prata om det här utan att visa det. Även om det är svårt att visa det också. Jag är som de flesta andra och ser inte fram emot att folk ska hitta fel hos mig, men om jag ska kunna prata om utveckling och hur det känns så är det här min time-lapse-video. Det där var 2009, det här är nu. Det är också god övning för att kunna ta kritik, särskilt som jag inte är så väldigt känslig kring just den texten. Jag vet ju hur gammal den är och vad jag skulle gjort annorlunda idag. Det är värre när ett projekt är alldeles nytt och man så gärna vill att det ska gå hem hos folk så att man inte suttit i år med något som faller platt.

5) Jag tänker göra mitt bästa för att fortsätta utvecklas. För det här, att läsa vad jag gjort förut och veta vad jag kan göra nu, det ger mig luft under vingarna. Jag får en kick av att känna att jag har större kontroll över vad jag gör när jag skriver nu, jag har bättre koll på vad jag vill åstadkomma och hur jag ska komma dit. Men för den sakens skull är jag inte färdig. Det finns många sätt att bli bättre, och att inte låta sig nöja. Jag gillar att gå på kurser, att prata med andra som skriver, läsa om vad andra tänkt kring skrivandet, gå igenom saker som jag egentligen redan kan för att se om jag hittar något nytt, dissekera andras text och böcker för att se vad som gör att det funkar. Jag ska också försöka påminna mig om det här när jag får kritik: det går att bli bättre, och jag kan redan nu se vilken skillnad de senaste årens skrivande har gett. Det är hoppfullt för framtiden.

En steampunkkalender i repris

The Waiting Game - Tomas Lif

Från Ombord Franz Ferdinand – Tomas Lif

2009 skrev jag en julkalender och min otroligt begåvade kollega Tomas Lif illustrerade den. Det var en lättsam liten sak, som jag skrev varje kväll och publicerade varje morgon (och Tomas gjorde illustrationer i samma takt), så bitvis önskar jag att jag hade haft mer tid att putsa eller tänka efter men det var en del av experimentet. Folk  fick komma med åsikter som jag tog med när jag skrev och jag hade fasligt kul medan jag gjorde den. Det började som min NaNoWriMo 2008, tvärdog och återföddes som kalendern. Sen försökte jag göra roman av det igen men det var inte riktigt lika roligt som att skriva kalendern och jag tappade ångan, så att säga. Just nu skriver jag steampunk igen, men det har nästan inget att göra med kalendern och jag kom på mig själv med att sakna mina lufskeppspirater och de som var ombord Franz Ferdinand vid bordningen. Så jag tänkte, ni kanske ville läsa ni också?

Utan vidare åthävor, här kommer Ombord Franz Ferdinand, ett luftskeppsäventyr i 24 delar.

Kolla in: Ångpunkslok!

Det kommer att hända så många intressanta och spännande saker i den närmsta framtiden (om vi pratar de närmsta åren alltså, och det tycker jag att vi kan göra) och jag vill ta chansen att peka på dem, ifall det är något ni missat så vore det ju synd om jag inte sa något i tid, eller hur? En av alla dessa förtjusande företeelser är Steampunkfestival  i Gävle, som går av stapeln den 27-29 juni 2014. Förutom att det är coolt i sig så har de dessutom fått lov att modda ett lok. Ett äkta ånglok! Fatta så häftigt det är! Det ska gå att köra, det är från 1907 och arbetet görs tillsammans med Järnvägsmusei vänner.

Den vinnande inspirationsskissen för loket av Mandy Martin.

Den vinnande inspirationsskissen för loket av Mandy Martin.

Men, det här är ett projekt som drivs av entusiaster och det kommer att kosta pengar och det är där alla vi andra kommer in. För att göra det till ett helt fantastiskt lok behöver de pengar och här kommer Funded By Me in. Var med och sponsra en fungerande ångpunksmaskin genom ett bidrag där, och läs allt om hur projektet fortskrider på Steampunkfestivalens hemsida. Arbetet kommer att dra igång i augusti redan, så var med du också!

Svensk steampunk – ja tack!

Igår var jag på Landskrona bibliotek och pratade skrivande och urban fantasy och på slutet fick jag frågan ‘vad skriver du på nu?’ Märkligt nog tog den mig med överraskning. Jag borde förstås ha sett den komma och ha förberett ett svar, men ack nej. (EDIT: Varför jag inte svarade ‘Gaslamp fantasy’ har jag ingen aning om, vi har ju redan pratat om det här, jag visste ju! Hjärnsläpp.) Jag famlade mig igenom en förklaring och samtalet gick vidare till steampunk som genre, vad den innebär och så. Det verkar ha gått hem hos en del av publiken för jag fick höra att en av mina läsare, som annars inte läser så mycket fantastik, nu tänkte ge det en chans också. Trösterikt.

Men så vaknade jag imorse och hörde mig själv, som på repris, säga ‘steampunk är gjort redan’ och drabbades av fasa. Sa jag verkligen det? Det kan jag väl ändå inte ha gjort?! Det är ju inte något jag menade så som det nu lät i mitt huvud i alla fall. Hur jag än försökte kunde jag inte riktigt komma på i vilket sammanhang jag kan ha använt så klumpigt idiotiska termer men det undflyr mig. Jag vet att vi sen pratade om att det inte finns någon svenskskriven steampunkroman än och att vi verkar se fram emot den, men jag vet inte ifall jag fortsatte att klampa vidare i mitt klaver, eller om jag ens faktiskt skapade ett klaver att trampa i.

Nå, hursomhelst, resten av det här är ett försök att sätta mina tankar kring mitt skrivande av steampunk på papper.

Jag började skriva på mitt steampunkprojekt (Arbetsnamn: Den tickande staden) 2007-2008 och hade helt sjukt roligt medan jag gjorde det. I cirka en kvarts bok. Sen kom jag inte vidare, av någon anledning. Den stora idén var att skriva steampunk i Sverige, under svenskt 1800-tal och jag hade inte kommit så mycket längre. Plotbekymmer och annat skrivande kom emellan.

Bild av Tomas Lif

Bild av Tomas Lif

En jul däromkring skrev jag en steampunkkalender om ett luftskeppsöverfall (Ombord Franz Ferdinand) som jag hade väldigt roligt med, men som jag också lyckades bränna lite av mitt sug på. Den finns kvar någonstans i internets gömmor, vackert illustrerad av Tomas Lif och mindre kompetent skriven av mig. Jag absolut _älskade_ julkalenderformatet men att bara ligga ett par dagar före publicering, för det mesta bara dagen före, var inte den bästa metoden för att åstadkomma vacker och väl bearbetad text. Eller bitvis ens redigerad text. Men kul var det.

Bild av Tomas Lif

Bild av Tomas Lif

Så återvände jag till Den tickande staden, skrev om det jag hade som brevroman istället och kände en nytändning – som höll i knappa femtedelens bok. Börjar vi se ett mönster här?

Det är ingen slump att jag samtidigt läste mängder av snygg, rolig, spännande och _färdig_ steampunk och jag tror inte att det var en slump att jag tröttnade på mitt eget projekt samtidigt. Allt verkade gjort. Alla saker jag var entusiastisk över kändes som om någon annan gjort dem bättre och jag fick min förtroendekris. Vid det här laget vet jag att den kommer därnånstans med alla mina projekt, då visste jag inte. Så jag la bort Den tickande staden-brevromanen igen.

Nu skriver jag på något annat, men samma. Det är strikt talat steampunk fortfarande, men det utspelar sig senare. Det är en brevroman fortfarande, men jag har flera andra som skriver och tiden har gått. Det handlar om samma personer, men i andra kontexter och med annat fokus. Det är inte actual machines (AM) utan fucking magic (FM)- för att göra en distinktion jag hörde nyligen. Och jag har helt galet roligt igen.

Vi har nu nått tredjedelen och jag är lite nervös.

Så, när (om) jag sa att något var gjort så menade jag att jag har gjort vad jag kunnat med 1800-talet och tröttnat. Mitt driv var inte där längre. Men jag hoppas också att jag sa att jag ser fram emot svenskskriven steampunk, gärna från 1800-talet, och att jag hoppas att någon annan ska skriva den så jag får läsa. För det hade varit fantastiskt! Jag har inte på något sätt tröttnat på turnyrer, höga hattar, luftskepp eller kugghjul, sotfläckade hus och teslamaskiner, parasoller och baler. Jag är fortfarande kär i hela maker-kulturen runt steampunk och jag samlar fortfarande på parafenalia när jag kommer åt.

Och jag tycker fortfarande att steampunk i Sverige är en lysande idé. Så jag hoppas att det kommer. Snart.

(Ytterligare Edit: Årets föredrag på Bok och Bibliotek blir förstås – steampunk.)