Vad är väl ett skrivbord?

20130331-120807.jpg

Jag fick flera fina kommentarer om min förra bild och tänkte då på hur missvisande den var för hemmets ordning. Det här är mitt så kallade skrivbordshörn. Den observante ser att det fattas ett skrivbord. De senaste åren har jag skrivit i soffan, på kafé och i fåtöljen. Men, det ger alla möjliga krämpor att sitta ihopkurad i en bekväm fåtölj hela dagarna, så jag tänkte försöka lösa skrivbordsdilemmat.

Så här:

20130331-121223.jpg

Men jag har inte vågat skruva fast något än, det är mer en fråga om att kila fast:

20130331-121336.jpg

Och städning får vänta tills jag skrivit dagskvoten.

Edit: efter en timme tänkte jag om. Allt som låg på hyllan fick ge vika för det här:

20130331-133718.jpg

Påskskriv!

20130329-114621.jpg
Jag följer en del bok- och skrivrelaterade bloggar, förvisso väldigt sporadiskt, och de verkar alla ha bestämt sig för att ta påskledigt. Somliga till och med ledigt från sitt skrivande! Så inte här. Jag har aldrig haft en viss typ av läsning för påsken (påskekrim har helt gått mig förbi, men i år läste jag ut A field of darkness av Cornelia Read precis innan påsk, så det kanske räknas) men jag har alltid haft tid att göra kreativa saker. I år har jag gått så långt att jag inte följer med på släktsammankomsterna för att jag ska skriva.

Det får mig att känna mig som en usel dotter, dotterdotter, syster och maka, men det får vara så. Jag har lovat mig själv de närmaste två veckorna också på mitt nuvarande projekt (Arbetsnamn: Blodsbreven) och sen ska det utvärderas. Är det lönt att fortsätta? Vet jag vad jag håller på med? Är det tillräckligt roligt/givande/produktivt för att fortsätta vara mitt huvudprojekt eller ska det få kliva åt sidan? Men jag har lovat mig två veckor i alla fall och de infaller över påsk. Till alla de drabbar – jag beklagar innerligt!

Så här sitter jag, invirad i pyjamas, scarves och spikmatta, med ohemula mängder chokladägg, marmeladgodis, te och kaffe inom räckhåll. Jag har en lång låtlista igång och ett knippe tulpaner att titta på (när jag nu inte kan belöna mig själv med att läsa bloggar) så helt utan påsk är jag inte. Och jag skriver ta mig tusan!

Så jag passar på att önska er alla en riktigt glad påsk, oavsett hur ni firar den, med vem ni firar den eller varför ni firar den. Jag hoppas att den är riktigt, riktigt njutbar!

(och om ni läser något extraordinärt får ni gärna berätta, jag har fått mina första Tiptree-böcker i posten men det betyder inte att jag inte kan göra en läslista för senare)

Det är inte en trilogi

Idag har jag fått höra (igen) att jag skriver en trilogi. Jag undrar var folk har fått det ifrån? Ingenstans har jag eller förlaget sagt det, inte heller är det något som gått ut i säljinformation eller annat. Det känns lite mystiskt för mig att det har blivit något jag får höra så ofta. (Till folks försvar, jag får ofta höra förhoppningar om att det blir fler delar än två också.)

Jag tänker att det kan bero på att trilogier är så vanliga inom fantastiken att det blivit en förutsättning att ifall du inte skriver fristående böcker så är det automatiskt en trilogi. Men här är grejen – det är lika falskt som att säga att fantasyböcker är sådana med kartor i. Det är lika vanligt, eller till och med vanligare med en fantasybok utan karta, och ändå finns uppfattningen att det är definierande för genren. Lustigt egentligen. Om man då dessutom lägger till att inom urban fantasy är det avsevärt vanligare med längre serier än med trilogier så är jag ännu mer förundrad.

En annan tanke är att folk kanske är invanda vid den tredelade berättarstrukturen, jag menar, vi har den i teater och film också. Jag undrar ifall folk som klagar på trilogier klagar på treaktsmodellen för film också? Om det är väntan mellan böckerna som är problemet är jag lite mer förstående, men världen är full av böcker och som en trogen läsare av serier (långa serier, som hållit på i många, många år) är jag rätt ok med att vänta, om det bara blir en bra bok nästa gång.

Så för att tala klarspråk: JAG SKRIVER INTE EN TRILOGI. NÄSTA BOK I SERIEN ÄR INTE DEN SISTA. Jag ville att alla böckerna i serien skulle ha en egen historia så att man inte lämnas med en cliffhanger på slutet och att de skulle handla om samma personer (i plural). Men med resultatet att man ändå måste läsa dem i ordning för att inte bli spoilad. Jag vet inte ens om alla böckerna ska ha Udda som huvudperson. Så har det varit från början, det var alltid tänkt att bli en serie, aldrig någonsin en trilogi.

Så, då var det sagt. Troligen inte för sista gången.

Kommer någon att vilja läsa?

Igår fick jag en fråga som jag inte ens tänkt på innan och som jag nu inte kan sluta tänka på. Det var när jag berättade att jag skrev på allvar igen, att det faktiskt hände grejer, och min samtalspartner sa ”jag ser så fram emot trean, skriv fortare!” Det är i vanliga fall en väldigt uppmuntrande kommentar och jag ser också fram emot trean, men den vill sig inte riktigt i huvudet än så jag skriver annat så länge, och det sa jag, att det var ett annat projekt som funkade just nu. Och får då, den uppriktigt menade frågan ”kommer folk att vilja läsa något annat då?”

Ja du. Det har jag faktiskt ingen aning om. Jag har inget kontrakt på den, det finns inget förlag som väntar, min redaktör har inte sett något – jag vet ju inte ens om jag blir nöjd eller om den blir färdig! Och ingenstans där har jag tänkt på andra läsare än mig. Jag skriver den här för att den kombinerar tre idéer som jag haft för länge i huvudet och som nu kanske äntligen kan bli en bra idé tillsammans (eureka-ögonblicket när jag la ihop 1+1+1 och fick det här som är så roligt att skriva att jag hoppar ur sängen varje morgon var årets kreativa händelse och trotsar beskrivning). Och jag har roligt, riktigt, riktigt roligt när jag skriver. Än så länge är det förvisso rätt tidigt i processen, jag bara vräker ner ord på pappret och hoppas att något faktiskt funkar, men det är så himla skönt att känna draget.

I vilket fall som satte jag mig för att tänka på det där. Vem är den här boken till för (mig), kommer folk att vilja läsa den (jag vill läsa den!), kommer folk att bli sura på mig för att jag inte skriver mer om Udda (har jag verkligen så ivriga läsare?), kommer förlaget att vilja ha den (dvs, skulle den vara säljbar) och skulle boken se annorlunda ut om jag började tänka på andra läsare än mig själv? Målgrupp och sånt. Jag är inte säker på ifall jag vill släppa in målgruppstanken redan, eller ens alls.

Men, jag snubblade över en term häromdagen som heter ”gaslamp fantasy” (eller ”gaslight fantasy”) och den fyller de flesta av utgångspunkterna för det jag skriver, men med lutning åt steampunk. Eller nåt. Och ja, så är det en brevroman, för jag gillar brevromaner och har velat skriva en längre än jag velat skriva något annat. Så det är dags nu, antingen någon annan vill läsa eller inte, känner jag. Så det svarade jag.