De senaste månaderna, och särskilt de senaste veckorna, har jag kommit hem varje dag och öppnat dörren förväntansfullt. På hallmattan ligger det en hög papper och jag har kastat mig över dem på ett sätt som jag inte kan minnas att jag gjort sen innan tonåren och jag hade brevvänner från Kamratposten. Det jag väntar på är alltså brev och det jag brukar få är bara post. Det är en förbaskad skillnad på brev och post.
Post är alla fönsterkuvert, reklamutskick, gratistidningar, kataloger och annat jox som trycks in genom lådan.
Brev är skrivna för hand eller på maskin, stoppade i små kuvert och adresserade till mig som person, inte mig som personnummer. Eller, som just nu, adresserade till min rollperson i Poste Restante. Och som sagt, jag väntar på dem med en förälskelses otålighet.
Brev har förvisso fascinerat mig länge, med brevromaner som en lycklig biprodukt man kan läsa när man inte får egna brev, men just nu är de mer fascinerande än annars. Jag känner att jag håller på att jobba upp suget efter nästa projekt, och att brev kommer att vara vägen dit.
Hursomhelst är jag inte ensam om den här vurmen för brev, Mary Robinette Kowal som skrivit Shades of Milk and Honey har utlyst en utmaning i februari – The Month of Letters. Den är rätt enkel och helt genial: skicka något med posten varje dag under februari månad (utom söndagarna), svara på alla brev du får. Färre ord än NaNoWriMo och i gengäld ger man någon glädjen av att komma in genom dörren och hitta annat än post på hallmattan. Hon har precis satt fingret på skillnaden mellan brev och mail i sitt inlägg. Kowal har dessutom kryddat det hela med att svara på brev skrivna till Jane från Shades of Milk and Honey, naturligtvis med gåspenna och tidstypisk handstil, så som Jane skulle svara.
Jag tycker att idén är urcharmig och tänker försöka hoppa på den. Skulle någon ha lust att skriva till mig lovar jag att svara med ett handskrivet brev eller kort, innan februari är över. Vill man skriva till Udda går det bra också, hon kommer i så fall att svara som om det var juli-augusti, dvs tiden mellan Udda verklighet och Särskild.
Hur känner ni inför brev? Är det er grej, eller är det något som är bäst lämnat till historien? Har ni/har haft brevvänner?
Här är adressen ifall någon är hugad:
Nene Ormes
Törnskärsgatan 2d
217 44 Malmö
Ifall man vill skriva till Udda så heter hon Udda Engström och nås c/o Ormes, på adressen ovan.
En udda verklighet 
Jag skriver en hel del brev, mest som en normal del av hur jag håller kontakten med mina vänner. Särskilt när jag är ute och åker tåg. Jag övervägde Poste Restante, men konstaterade att jag är intresserad av fel saker för att få det att kännas tidstypiskt: jag tycker bara att rätt sorts penna och papper är jobbigt, men skulle däremot ha svårt att acceptera ett brev utan dåtida stavning och verbformer och med de (erkänt) förenklade tilltalsformer som används som artonhundratalsaktigt.
//JJ
Jag skrev mycket brev förr men det är bara email numer. Vad gäller rollspelandet så har jag goda marginaler i min egen fantasi för att täcka för de moderna bitarna, men jag förstår ifall man vill ha en annan nivå.
Annan nivå och annan nivå, jag hade som sagt nöjt mig med att skriva med reklambläckpennor på linjerade ark från ett vanligt billigt anteckningsblock, så jag skall inte säga att jag har generellt högre krav. Mina studier råkar bara ha varit inriktade på språkvetenskap, med särskilt intresse för språkhistoria. Man är alltid petigast inom sina egna områden.
//JJ
Pingback: Handskrivet « skriva om
Jag är också med i Poste Restante och är fruktansvärt förälskad i alltsammans. (Min karaktär spiller även över kanterna och jag sitter nu på en hög små novell-liknande saker där jag utforskat hans bakgrund, familj och så vidare. Åh, och lite skisser.) Hemskt kul. Jag har kastat mig in i det med huvudet först.
Personligen älskar jag brev (och brevromaner). Jag gillar hur fysiskt det är till skillnad från e-mail. Hur man kan ge dem lite personlig prägel med allt från val av papper och penna till handstil och annat skoj. Hur man kan spara breven, nästan som små reliker. Så ja, brev är fantastiskt trevligt både att skriva och att ta emot. (Jag är även lite små-stolt över att jag faktiskt har en rätt attraktiv handstil.)
I alla mina utrensningsryck så har brev aldrig varit något jag funderat på att kasta. Inte ens de tråkiga. Jag har lådor av dem i källaren (brev generellt alltså, inte bara tråkiga), gudarna vet vad jag tror att jag ska ha dem till senare. Men det är som du säger, de är så fina. I sina små kurvert. *glädjerysningar*
Hoppas din spelupplevelse är lysande och att du får chans att göra något av novellmaterialet senare! Jag använder spelet som uppvärmning för ett skrivprojekt själv så jag förstår vad du menar precis.
Pingback: Dödslinjedagen till ära « En udda verklighet