<3 Brandmän mot rasism

Det har varit en tung vecka rent politiskt här i stan. Det torde inte råda några som helst tvivel om var jag står, mänskliga rättigheter, allas lika värde, de demokratiska grundstenarna osv är saker som är grundläggande för mig som person och för anledningen till ett samhälle över huvud taget. Så att den svenska politiken glidit allt mer åt brunt och att media korrigerat sitt språk för att städa upp efter osmakliga åsikter gör mig så jävla förbannad. Att det plötsligt är ett extremt ställningstagande att vara mot rasism, att det är en uttalad politisk åsikt och inte bara medmänsklighet att tycka att alla är lika värda, att ett rasistiskt parti får lov att diktera hur andra ska prata om grundläggande mänskliga rättigheter gör mig så trött. Tack och lov finns det folk som kan tänka vettigt, som kan se förbi främlingsfientligheten till det som spelar roll – vi är alla människor, människor har inte olika värde beroende på var de kommer ifrån och ett samhälle är inte bättre än hur det tar hand om sina svaga och utsatta oavsett hudfärg, sexualitet eller religion.

Den stora demonstrationen mot rasism här i Malmö värmde mig väldigt, och brandmännen som startade Brandmän mot rasism på facebook är också människor med hjärtat på rätta stället. De är sådana jag ser upp till. När det började strömma in bilder till dem för att visa stöd (kolla in fotoarkivet där) blev jag rörd igen och igen. Det är det finaste på facebook på länge och jag gläds åt att få bildbevis på att det finns många som tycker som jag, från alla sidor av samhället.

Självklart är vi som bokhandel också mot rasism och vi visade också vårt stöd.

bokhandlaremotrasism

Ett av sätten att bredda sina vyer och tänka i andra banor än man är van vid är förstås att läsa om andra än de som liknar en själv. För mig är läsandet alltid detta först: att vara, göra, tänka och känna saker jag inte skulle ha gjort utan böcker. Det är mycket som skrivs av och om personer som kommer från samma form av kultur som jag, men det ger mer att läsa om annat, och för den sakens skull gjorde vi en liten lista på böcker som kan hjälpa till.

Ett sånt där feministinlägg

Jag har funderat rätt länge på om, och i så fall hur, jag ska säga något och har kommit till slutsatsen att min inställning inte ändras så då kan jag lika gärna säga något. Jag är feminist. Jag tror på kvinnors lika rätt till samhället, till allt i samhället, till sin frihet och till sina kroppar. Jag tycker inte det är något att orda om och det gör mig fullständigt rosenrasande att det råder ett sånt globalt bakslag i de här frågorna just nu.

På Fantasticon förra helgen satt jag med i en panel om The Women Men Don’t See tillsammans med Karin Tidbeck (som skrivit om den på engelska här), Tricia Sullivan och vår moderator, Majbrit Höyrup (som skrivit om sin upplevelse på danska här). Panelen gav i sig en illustration av situationen och precis som Karin skriver blev skillnaderna i hur vi interagerar uppenbara. Gå och läs, jag väntar.

Som ni ser, det var mängder med typiska exempel på den rådande strukturen, att män i publiken tyckte det var viktigare att höras än att lyssna och att det gällde även när de höll med och att det beteendet skiljde sig från andra paneler där det satt med män. Men en av sakerna som var annorlunda med den panelen jämfört med andra situationer där en kvinna hävdar sin rätt att bli betraktad som människa är att det inte blev någon backlash efteråt. För det är dessvärre också något kvinnor får vara beredda på – det finns alltid något troll som kommer dragande med att det är så mycket värre på andra ställen så vi borde vara tacksamma här, eller annan stanna-på-din-patriarkalt-utpekade-plats-åsikt. Det kan bli allt från vanlig idiotisk tykenhet på lägsta möjliga nivå i insatthet i ämnet, till direkta hot om kroppsskada.

Det gör mig arg. Att jag funderar på att inte skriva om det här gör mig också arg. Jag skulle lätt kunna låta bli att uttala mig i skrift om det, med alla möjliga undanflykter i linje med att jag inte diskuterar politik här – men det skulle också vara att ge sig. Min ilska mot det rådande systemet och det politiska klimat som kvinnor lever i genomsyrar min vardag. Jag är alltid medveten om det.

Jag försöker vara medveten om mina privilegier också, särskilt som det är vad jag förväntar mig av alla andra privilegierade, och det för oss till det som fick mig att skriva idag: jag tror också på en inkluderande feminism. Vilket kön du fötts med har inte med saken att göra. Ifall du eller samhället identifierar dig som kvinna kommer du att lida av vad samhället har för normer, det är effekten av ett patriarkalt system, så då finns det ingen anledning att göra skillnad. Somliga feminister verkar ha andra åsikter, jag tycker de har fel. Det är jag tack och lov inte heller ensam om.

Och på den sluttonen kan jag meddela att jag i december kommer att medverka i en panel om feminism och fantasy i Stockholm. Fler detaljer när sådana finns.

Uppföljning på mobbinginlägget

I förra inlägget skrev jag om en av de värsta mobbingupplevelserna jag haft under min uppväxt och fick ett massivt gensvar. Tack alla för er medkänsla! Jag har haft gott om tid att tänka på vad som hände, vad ni sagt och hur allt fick mig att känna. När folk sa att jag var modig som berättade försökte jag tänka på ifall det verkligen var mod, och den tjej inom mig som var mobbad tycker nog det. Jag tänkte att jag troligen skulle få äta upp det här så småningom, men att det fick vara värt det. Mobbing ska inte få tystas ner.

Jag önskar att jag kunde säga att det var den enda mobbingupplevelsen jag haft, eller att det var den som var tyngst att bära, eller att det var den som var lättast att komma över, eller egentligen vad som helst som gör upplevelsen lättare att leva med och lättare att läsa om och lättare att skriva – men det vore inte sant. Som bisexuell, högröstad bokmal i en liten stad där folk redan bestämt sig för ens värde var läget rätt bistert. Min självbild formades av den tiden och uppfattningen om mitt eget värde, både känslomässigt och fysiskt cementerades. Det tog lång tid att ta tillbaka känslan av att ha egna rättigheter och inte behöva böja sig för vad andra sa.

Jag tackar för det stöd och den uppmuntran jag fått av inlägget. Det är tackochlov lite drygt 20 år sen, jag känner mig inte skadad längre. Men förändrad är jag. Det blir man.

Det jag tycker är viktigast är att det egentligen inte är jag som behöver stödet, det är ungdomarna idag, det är de som lever med mobbing fortfarande som vuxna. Jag berättade inte för att få medlidande (säger jag för att tysta rösten inom mig som säger att det är vad folk tror) utan för att visa att mobbing är något som färgar en för livet, även om livet rätar upp sig senare. Jag önskar att fler vågar ställa sig upp och säga ‘sluta’ och ‘nu får det vara nog’ när det händer. Där och då.

Om jag dessutom visar att det finns de som klarat sig så kanske det hjälper någon, jag vet inte. Jag hoppas förstås att mitt lidande inte var förgäves, gör man inte alltid det?

 

Att vara mobbad

Har ni sett Mobbingsimulatorn? En app på facebook där man kan få prova på hur det är att vara mobbad på nätet. Den simulerar skrämmande bra hur det känns att vara mobbad och det finns tackochlov en panikknapp att tillgå. Jag önskar innerligt att de som blir utsatta hade tillgång till en sån knapp på riktigt. Jag önskade att jag hade en på tiden då det bar sig.

Min absolut mest traumatiska mobbingupplevelse är något som då var så hemsk att ingen trodde på mig när jag berättade och som jag sen dess fått klentrogna kommentarer på när jag berättat om den. Det är vad folk blir utsatta för dagligen nuförtiden tack vare kameratelefoner och direktupplägg på nätet.

Jag gick på mellanstadiet, var kär i en kille i en parallellklass. Han verkade söt och rar. Jag trodde det betydde att han skulle vara söt och rar mot mig om han bara visste att jag existerade. Så jag frågade chans på honom, som man ju gjorde. Jag fick ett stenhårt ‘nej’ och fick sen höra om mitt fallerade försök från alla möjliga personer på skolgården. Jag kunde inte tro att den här grabben skulle göra så mot mig, han var ju så söt, och när vi hamnade i samma grupp för drogundervisning (ni vet, där man får lära sig om olika droger och sen ska föreläsa för klassen om vad man lärt sig?) så var jag jätteglad. Vi pratade nästan ingenting, men han sa inget elakt heller. Efter de två dagarna så fick jag en fråga-chans-lapp av honom och min lycka var gjord! Jag svarade förstås ja. Det var ett par glädjerusiga veckor därefter, vi pratade i telefon ett par gånger och skulle ha träffats på en lekplats i närheten av hans hus (han bodde i andra änden av byn från mig) men det snöade inne. Vi träffades utanför skolan veckan efter istället.

Nu tycker man att jag borde ha noterat att vi nästan inte träffades alls i skolan, men nej, jag var blind och hittade på bortförklaringar.

Jag kom till platsen för mötet – alldeles för tidig, lite svettig av nervositet – och såg honom stå och prata med några ungar som byggt en snöborg på andra sidan gatan. Gulligt av honom att bry sig om någon som var yngre än han, tänkte jag. När han såg mig så visade han på bänken han borstat av och jag satte mig. Vi pratade lite. Eller snarare, han ville leka gissningslekar där jag skulle gissa varför han frågat chans på mig och varför han valt att träffas där, och jag började bli obekväm till mods.  Efter att han trugat ett tag, och jag nekat att svara (det visste väl han bäst själv, vadfan var det för typ av frågor?!), dök det upp ett gäng ur snöborgen. Det var inte alls ungar, det var hans klasskamrater – en med en videokamera, en med en stereo och alla med hånleenden – och när de kommit nära nog säger han att han naturligtvis tagit dit mig för att göra slut. För hur kunde jag tro att det här var på riktigt.

De spelar musik, med text som talar om för mig att jag aldrig var värd något från början, och skrattar och pekar. Jag går därifrån till sist och de följer mig med kameran, glåpord och hånskrattade kommentarer.

Jag grät hela vägen hem, funderade på vad som var meningen med att leva om det här var resultatet av att känna något för någon och berättade om allt för mamma. Hon trodde knappt det var sant. Inte nog med att videokameror var sällsynta saker och inget man lät sin 11- 12åring springa omkring med i snön, det var så utstuderat att hon inte kunde förstå det. Jag hoppades att det värsta skulle vara över nu och grät mig igenom helgen med en klump i magen och stryptag om halsen så fort jag nuddade vid det med tanken.

På måndagen var katastrofen ett faktum. Videobandet hade varit halva skolans helgnöje. Jag blev kallad vid hans efternamn, hånad och förlöjligad. Låten de spelat sjöngs efter mig på skolgården och i korridorerna. Min smala lycka var att de gick i en annan klass, att jag inte behövde se dem på lektionerna i alla fall och efter ett par veckor var det något annat som var den stora grejen. Men bandet föll aldrig i glömska utan kopierades för att kunna spridas fortare.

Året efter hamnade de alla i min klass och jag såg framför mig tre år med de mest utstuderade mobbare jag haft oturen att stöta på. Lärarna fattade ingenting och gick till och med med på att visa upp bandet på klassens timme. När jag protesterade och kallade det lärarmobbing (jag var 13, det här var på 80-talet, att lärare kunde vara delaktiga i mobbing kom som en överraskning för min klassföreståndare) fick jag veta att jag var lillgammal och behövde slappna av och inte ta saker så allvarligt. Att jag skulle försöka se humorn i det hela. Att det säkert inte var illa menat.

Min mamma hjälpte mig att få honom på andra tankar, men han ändrade sig inte förrän vi tänkte ta det till rektorn om han inte tog saken i hand. Jag behöver väl knappast säga att jag inte blev populärare av det här? Eller att det slutade för att jag förhindrat filmvisning i klassrummet?

Nå, det där varade ju bara ett par år (med filmen alltså, mobbningen fortsatte upp i gymnasiet), det är länge sen, varför kommer jag dragande med det nu? För att jag fortfarande kan känna det. Och för att det är så mångas vardag idag. För att det aldrig slutar vara förjävligt när någon utsätts för det. För att vi aldrig ska göra det till något normalt eller ursäktat. För att det på allvar kändes när jag provade Mobbingsimulatorn. Fortfarande. Jag är 36 idag, jag har haft gott om goda upplevelser, jag har haft tid att bearbeta den där händelsen och ta avstånd från både kille och kameraman sen dess även om jag fortfarande tycker att min klassföreståndare var under all kritik. Jag bor inte kvar i samma miljö, jag har nästan ingen kontakt med folk som mobbade mig, jag har ett liv jag gillar med en partner som älskar mig – och ändå kändes det här med samma knip i magen som då.

Prova appen om ni aldrig upplevt mobbing och föreställ er att det där är någons vardag. Att bli mobbad formar en för livet.