Idag har jag fått höra (igen) att jag skriver en trilogi. Jag undrar var folk har fått det ifrån? Ingenstans har jag eller förlaget sagt det, inte heller är det något som gått ut i säljinformation eller annat. Det känns lite mystiskt för mig att det har blivit något jag får höra så ofta. (Till folks försvar, jag får ofta höra förhoppningar om att det blir fler delar än två också.)
Jag tänker att det kan bero på att trilogier är så vanliga inom fantastiken att det blivit en förutsättning att ifall du inte skriver fristående böcker så är det automatiskt en trilogi. Men här är grejen – det är lika falskt som att säga att fantasyböcker är sådana med kartor i. Det är lika vanligt, eller till och med vanligare med en fantasybok utan karta, och ändå finns uppfattningen att det är definierande för genren. Lustigt egentligen. Om man då dessutom lägger till att inom urban fantasy är det avsevärt vanligare med längre serier än med trilogier så är jag ännu mer förundrad.
En annan tanke är att folk kanske är invanda vid den tredelade berättarstrukturen, jag menar, vi har den i teater och film också. Jag undrar ifall folk som klagar på trilogier klagar på treaktsmodellen för film också? Om det är väntan mellan böckerna som är problemet är jag lite mer förstående, men världen är full av böcker och som en trogen läsare av serier (långa serier, som hållit på i många, många år) är jag rätt ok med att vänta, om det bara blir en bra bok nästa gång.
Så för att tala klarspråk: JAG SKRIVER INTE EN TRILOGI. NÄSTA BOK I SERIEN ÄR INTE DEN SISTA. Jag ville att alla böckerna i serien skulle ha en egen historia så att man inte lämnas med en cliffhanger på slutet och att de skulle handla om samma personer (i plural). Men med resultatet att man ändå måste läsa dem i ordning för att inte bli spoilad. Jag vet inte ens om alla böckerna ska ha Udda som huvudperson. Så har det varit från början, det var alltid tänkt att bli en serie, aldrig någonsin en trilogi.
Så, då var det sagt. Troligen inte för sista gången.
En udda verklighet 