<3 Brandmän mot rasism

Det har varit en tung vecka rent politiskt här i stan. Det torde inte råda några som helst tvivel om var jag står, mänskliga rättigheter, allas lika värde, de demokratiska grundstenarna osv är saker som är grundläggande för mig som person och för anledningen till ett samhälle över huvud taget. Så att den svenska politiken glidit allt mer åt brunt och att media korrigerat sitt språk för att städa upp efter osmakliga åsikter gör mig så jävla förbannad. Att det plötsligt är ett extremt ställningstagande att vara mot rasism, att det är en uttalad politisk åsikt och inte bara medmänsklighet att tycka att alla är lika värda, att ett rasistiskt parti får lov att diktera hur andra ska prata om grundläggande mänskliga rättigheter gör mig så trött. Tack och lov finns det folk som kan tänka vettigt, som kan se förbi främlingsfientligheten till det som spelar roll – vi är alla människor, människor har inte olika värde beroende på var de kommer ifrån och ett samhälle är inte bättre än hur det tar hand om sina svaga och utsatta oavsett hudfärg, sexualitet eller religion.

Den stora demonstrationen mot rasism här i Malmö värmde mig väldigt, och brandmännen som startade Brandmän mot rasism på facebook är också människor med hjärtat på rätta stället. De är sådana jag ser upp till. När det började strömma in bilder till dem för att visa stöd (kolla in fotoarkivet där) blev jag rörd igen och igen. Det är det finaste på facebook på länge och jag gläds åt att få bildbevis på att det finns många som tycker som jag, från alla sidor av samhället.

Självklart är vi som bokhandel också mot rasism och vi visade också vårt stöd.

bokhandlaremotrasism

Ett av sätten att bredda sina vyer och tänka i andra banor än man är van vid är förstås att läsa om andra än de som liknar en själv. För mig är läsandet alltid detta först: att vara, göra, tänka och känna saker jag inte skulle ha gjort utan böcker. Det är mycket som skrivs av och om personer som kommer från samma form av kultur som jag, men det ger mer att läsa om annat, och för den sakens skull gjorde vi en liten lista på böcker som kan hjälpa till.

När världen suger och jag hatar alla

Somliga dagar. När man följt en konversation på facebook och förfäras över de människor som människor man gillar omger sig med. När man via twitter fått länkar man följt upp i sin enfald och sätter morgonjosen i halsen. När man läser tidningen och inte bara blir irriterad på att folk inte bara särskriver, sätter ellipsen direkt efter ordet och har stor bokstav på varje ord i en titel – de gör detta samtidigt som de har usla åsikter! Det är nog för att tröttna på allt och alla.

Det enda raka är förstås att beklaga sig på facebook, jag menar, det var ju där jag började bli irriterad ändå. Och så får jag detta till svar och dagen rätade upp sig. Från min vän Mackan Andersson:

Andas in djupt. Tänk – ”What Would The Doctor Do?”. Bryt ihop över att du inte har en sonic screwdriver. Force-choke:a vederbörande idiot. Räkna till 100. Meditera en stund när du kommer till talet 42. Få åldersnoja när du inser att det bara är typ 5 år dit. Inse att för fem år sedan hade du inte Facebook, inte Twitter och att fem år fram i tiden kommer ditt liv att vara awesome på sätt du inte ens kan föreställa dig idag.

…börja fundera över vad du ska göra då. Teleportera till Egypten? Luftskepp till Mars? Och inse att den här början på dagen kommer att betyda väldigt lite då.

Kram

Jag var tvungen att dela med mig. Det finns hopp om mänskligheten. Eller i alla fall om dagen.

EDIT: Jag borde ha börjat dagen med att läsa den här. Jenny Lindh visar var skåpet ska stå i diskussionen kring litteraturen.

Valente om genderprivilegier

Cat Valente säger mycket intressanta saker, hon har starka åsikter och uttrycker dem utan att hålla igen och jag beundrar henne för det. Det är inte lätt att hålla den linjen oavsett vilken fråga som diskuteras och i det här blogginlägget talar hon om varför. Lite bakgrund till det: En författare, Christopher Priest, har uttalat sig negativt (det är en enorm underdrift) om ett prestigefyllt pris för genrelitteratur, om dess jury och dess nominerade i år. Hans åsikter har resulterat i ett gäng kommentarer (även det en underdrift av gigantiska proportioner) och jag har inte orkat ta mig igenom allihop, men Valente sammanfattar deras tonläge och innehåll i länken ovan. Och hon har också helt rätt – ifall det hade varit en kvinna som uttryckt sig på det sätt som Priest har gjort så hade kommentarerna sett fullständigt annorlunda ut. Det är så garanterat att det inte ens är något att diskutera. Jag är glad att Valente lyfter diskussionen och jag ser ännu mer fram emot att träffa henne på Åcon. Om det var möjligt att se fram emot det mer.

Är ni inte insatta i Valentes verk eller är obekanta med hennes blogg så ta det från en som följt båda ett tag – hon är väl värd att hålla ögonen på. De intressantaste diskussionerna efteråt sker på hennes LiveJournal, men hon speglar blogginläggen på flera andra ställen. (och i det här fallet är det väl värt att läsa en del av svaren, särskilt en snubbe illustrerar hennes poänger utan att veta om det och det är givande läsning.)

Oh Orson no!

Om du vill behålla dina villfarelser om att Orson Scott Card är en vettig människa, sluta läsa nu.

Fortfarande kvar? Då så.

När jag var ung, riktigt ung, sådär så jag fortfarande trodde att science fiction var Asimov och Det var en gång i rymden, då gav en vän mig Enders Game att läsa. Jag blev hänförd. Den var fantastisk. Den är faktiskt en av de få böcker jag läst upprepade gånger sen jag fyllde femton (det var ungefär då jag började förstå hur många böcker det fanns och hur lite tid jag skulle ha på mig att läsa dem och det var bäst att jag skyndade mig). Jag älskar Ender. Han är fantastiskt beskriven, rymdstationen han bor på är också den lysande skildrad och hans kval, ack hans kval! De är utsökta. Nå. Snabbspola fram ett par år (ok då, många år) till år 2008 då jag får veta mer än vad som var nyttigt om Orson Scott Card. (jag kommer inte att länka, det är bara att googla gubben så får ni mer än ni vill till livs av hans religiösa åskådning och hans inställning till sina medmänniskor)

Mannen är förryckt. En förryckt homofob dessutom. Jag kände det som om han med varje fientligt uttalande trampade på och smutsade ner alla mina minnen av Enders Game. Det tog flera år för mig att hantera att en av mina favoritböcker är skriven av en man som kan säga sådana saker, vara så hatisk och världsfrånvänd. Jag är inte helt säker på att jag har lärt mig hantera det än faktiskt.

Idag fick jag veta vad hans senaste bok handlar om och den finns recenserad här. Jag har inte läst boken, det ska tilläggas i rättvisans namn, men jag har inga som helst anledningar att tro att recensionen inte stämmer. I den finns en länk till ett tal OSC hållit som är ett utmärkt exempel på hans retorik och åsikter i övrigt. Den påstår sig vara en avslöjande och upplysande återberättelse av Shakespeares Hamlet där (och nu citerar jag ur recensionen):

”Old King Hamlet was an inadequate king because he was gay, an evil person because he was gay, and, ultimately, a demonic and ghostly father of lies who convinces young Hamlet to exact imaginary revenge on innocent people. The old king was actually murdered by Horatio, in revenge for molesting him as a young boy—along with Laertes, and Rosencrantz, and Guildenstern, thereby turning all of them gay.”

Det finns, gudarna vare lovade, de som bemöter detta med finess och humor. Jag gläds åt att kunna presentera Scott Lynchs svar.

EDIT: Subterranean (förlaget till boken som startade den här posten) har svarat på mailen. Väldigt balanserat och välformulerat.