Kommer någon att vilja läsa?

Igår fick jag en fråga som jag inte ens tänkt på innan och som jag nu inte kan sluta tänka på. Det var när jag berättade att jag skrev på allvar igen, att det faktiskt hände grejer, och min samtalspartner sa ”jag ser så fram emot trean, skriv fortare!” Det är i vanliga fall en väldigt uppmuntrande kommentar och jag ser också fram emot trean, men den vill sig inte riktigt i huvudet än så jag skriver annat så länge, och det sa jag, att det var ett annat projekt som funkade just nu. Och får då, den uppriktigt menade frågan ”kommer folk att vilja läsa något annat då?”

Ja du. Det har jag faktiskt ingen aning om. Jag har inget kontrakt på den, det finns inget förlag som väntar, min redaktör har inte sett något – jag vet ju inte ens om jag blir nöjd eller om den blir färdig! Och ingenstans där har jag tänkt på andra läsare än mig. Jag skriver den här för att den kombinerar tre idéer som jag haft för länge i huvudet och som nu kanske äntligen kan bli en bra idé tillsammans (eureka-ögonblicket när jag la ihop 1+1+1 och fick det här som är så roligt att skriva att jag hoppar ur sängen varje morgon var årets kreativa händelse och trotsar beskrivning). Och jag har roligt, riktigt, riktigt roligt när jag skriver. Än så länge är det förvisso rätt tidigt i processen, jag bara vräker ner ord på pappret och hoppas att något faktiskt funkar, men det är så himla skönt att känna draget.

I vilket fall som satte jag mig för att tänka på det där. Vem är den här boken till för (mig), kommer folk att vilja läsa den (jag vill läsa den!), kommer folk att bli sura på mig för att jag inte skriver mer om Udda (har jag verkligen så ivriga läsare?), kommer förlaget att vilja ha den (dvs, skulle den vara säljbar) och skulle boken se annorlunda ut om jag började tänka på andra läsare än mig själv? Målgrupp och sånt. Jag är inte säker på ifall jag vill släppa in målgruppstanken redan, eller ens alls.

Men, jag snubblade över en term häromdagen som heter ”gaslamp fantasy” (eller ”gaslight fantasy”) och den fyller de flesta av utgångspunkterna för det jag skriver, men med lutning åt steampunk. Eller nåt. Och ja, så är det en brevroman, för jag gillar brevromaner och har velat skriva en längre än jag velat skriva något annat. Så det är dags nu, antingen någon annan vill läsa eller inte, känner jag. Så det svarade jag.

Steampunkcykel

När jag fyllde 35 fick min cykel punktering och jag var hänvisad till extracykeln under en vecka eller två. Det i sig var väl inget att rapportera men när födelsedagen närmade sig fick jag besök av mina vänner, Christoffer och Maria Krämer, som ledde mig ner på gården där ett stort paket inslaget i svarta sopsäckar stod. Under dem fanns den mest fantastiska cykel jag någonsin sett! Grön! Med kylarprydnad! Och parasollställ! Det var helt enkelt allt man någonsin kunnat önska sig av en cykel. Inte förrän Maria frågade om jag kände igen cykeln insåg jag att det var min gamla. En skabbig 80-talshoj som blivit sprejmålad för en tio år sen eller så. De hade involverat Käraste som smugit ner och punkterat den när jag kommit hem från jobbet en dag och sen levererat den till vännerna. Han hade laddat upp med undanflykter och lögner ifall jag skulle börja fråga var den tagit vägen. Jag hann knappt sakna den. Här stod den så, som en dröm i grönt och koppar med mässingsdetaljer. Jag kunde knappt tro min lycka.

The Imperial Hound

Jag lämnade in bilderna till Steampunk i Sverige och vann ett halsband för dem (så fort det dyker upp får jag visa upp det också, det är verkligen gåvan som fortsatt att ge) och nu har cykeln blivit uppmärksammad även av Steampunk-Micki. Cykeln kom med en fin beskrivning av tillverkningen, som en rosett av fiktion, den finns återgiven på båda bloggarna, där finns också fler bilder.

Trotsar beskrivning

Från Karins konstgrepp: Det är en sida med femtio svartvita bilder med oförklarligt innehåll. Historierna bakom dem måste vara mundanare än vad jag kan föreställa mig. De bara måste!

Pingvinjakt?

En favorit för både mig och Karin var den här:

Vid de mest olämpliga tillfällen förvandlades Theodore till en björn

Men den här är fantastisk, jag kan verkligen höra samtalet innan fotograferingen:

B.P.R.D - familjefoton

Även om det här är det som ger mig gåshud:

Kan inte komma fram till vad som är läskigast - att han inte ser in i kameran eller damens glasögon?

Njut, men ni är varnade – hjärnan vill hitta på historier om alla bilderna.

Steampunk

Jag är rätt såld på steampunk. Det torde inte vara en överraskning för särskilt många av mina läsare, men om man vill se några av mina lovsånger så finns det ett inlägg på Nittonde stolen och under etiketten ‘steampunk‘ på SF-bokhandelns blogg finns ett gäng andra. Jag var på ett steampunklajv i Göteborg förra året och har läst allt jag kunnat lägga händerna på (och hunnit med ska sägas, en liten läshög har bildats därhemma). Jag har alltid gillat saker som idag skulle hamna under steampunk: Jules Verne, urverk (ville bli urmakare en gång i tiden), luftskepp, 1800-talsestetik (men betackar mig för de mer osmakliga delarna av kulturen då), upptäcktsresande, kartografi, romantiken, piraterna osv. Jag tror inte jag har varit medveten om det som subgenre förrän 2007, men det känns som om det spelar mindre roll – steampunk är vansinnigt varierat, finns i kläder, film, litteratur och musik. Det ska rätt mycket till för att det ska ta slut.

Foto: Rania Rönntoft

När jag gav mig på NaNoWriMo 2008 ville jag ha något som var så långt ifrån Udda verklighet jag kunde komma och skrev en ytterst opassande historia i ett steampunk-Malmö, kallade det hela för Den tickande staden och hade alldeles för roligt. Jag hade lite glömt att det kunde vara så kul att skriva (redigerande gör gärna det med mig, jag blir övertygad om att jag bara kan göra fel, för det är ju det enda jag gör då – rättar fel), men det gav mersmak. Så 2009 gav jag mig på att skriva en julkalender som en prolog till Den tickande staden. Den publicerades på nätet, fick ursnygga illustrationer av min vän Tomas Lif och vänner, bekanta och vilt främmande läste den. I mars 2010 tog jag ner den, med tanke att snygga till texten och kanske göra något av mitt underhållningsprojekt, en bok kanske. Sen blev jag utgiven och tiden tog slut.
Åka (från fanzinet Landet Annien) driver en blogg om steampunk i Sverige och efterlyste länkar, bilder, evenemang – allt som hade med steampunk att göra och som skedde i Sverige. Om man skickade in så kunde man vinna ett väldigt fint halsband med en skrivmaskinstangent på.
Jag skickade länken till den där kalendern och passade också på att skryta om den vansinnigt snygga steampunkmoddade cykel jag fick i födelsedagspresent förra året. Och jag vann!Så nu ligger kalendern uppe och hon har sagt att hon ska visa upp cykeln på sin blogg också. Åka har dessutom skrivit en väldigt uttömmande och ingående presentation av steampunk som jag tycker är väl värd att läsa, om man så bara har ett minimalt intresse av genren.

Kyssen av Tomas Lif