Mardrömmar, sanndrömmar?

Jag vaknade två gånger imorse. En gång alldeles för tidigt efter att ha drömt om en vacker bro som gav folk pest när de gick över den. Det bekymrade mig att en så vacker bro skulle vara så förfärligt illasinnad och samtidigt kände jag att jag kanske skulle ta och skriva något om den, om de stackare som oskyldigt gick över den, och kanske var det ett utfall av bro-längtan och en känsla av att jag inte gjort vad jag kunnat av mötet med min själs bro. Hursomhelst lovade jag mig själv att ägna dagen åt skrivande och sen somnade jag om, bara för att hamna i en dröm där mina första 30 000 ord av Arbetsnamn:Blodsbreven var föremål för granskning av min skrivgrupp. Det var inte nådigt att vara där och jag kände så med den stackars texten som jag inte lagt ord till på flera veckor och som jag visste bara var ett grovt utkast. När jag vaknade från den var det inte längre en fundering: om jag inte skriver idag kommer det bara att bli värre.

Så här sitter jag. Det tar emot att gå tillbaka och läsa igenom vad jag kastade ner på sidorna i början av april, men det måste göras. Jag hoppas att jag ska känna samma skrivglädje efter genomläsningen som jag kände medan jag skrev det.

Jag börjar känna igen det som en del av min process, det här att vara ovillig att stirra mina halvfärdiga alster i vitögat. För oavsett hur medveten jag är om att saker inte blir perfekta från början, om att texten måste få vara dålig innan den blir bra, om att jag inte är fullärd och inte ens då skulle jag skapa felfritt från början, så verkar jag inte på allvar ha gjort upp med författargenimyten än. Jag har förväntningar på mig själv och jag låter den inre kritikern sitta på min axel alldeles för tidigt i processen. Den inre kritikern är ibland en riktig jävel och kommer dragandes med jante och alla andra självcensurerande uppfattningar. Men jag har silvertejp att sätta för kritikerns mun, jante är ett förbannat påhitt och allt det andra kan gott vänta tills jag är klar i alla fall.

Jag är författare och jag ska fan i mig avsluta det jag påbörjat. Dessutom vill jag helst inte vakna från fler mardrömmar om att jag inte skrivit klart, så då är det ju bäst om jag gör något åt det.

Nya internetrestriktioner för mig

Jag har pratat om det förut och det har dessvärre inte slutat vara sant – jag har ibland svårt med min internettillgång. Den är för mycket, sociala medier överväldigar mig, sidor slutar aldrig uppdateras och det finns ingen bortre ände för hur länge man kan följa en konversation, ett fenomen, en debatt. Om jag inte håller igen blir jag utmattad och ibland känns det som om jag förlorar perspektivet, eller som om så många andra har gjort det att det enda som återstår är att kasta sig från en klippa eller klippa av routersladden för gott.

duty_calls

Så jag har ägnat mig åt flera olika sätt att begränsa mig. Jag har lagt alla mina sociala medier i en mapp, så att det ska vara mer än ett klick bort att komma in. Jag loggar ut mellan varven, så jag ska ha tid att ångra mig innan jag koppar upp, och jag har försökt långa perioder utan internetuppkoppling alls, men det har inte funkat. Vad skulle jag göra utan wikipedia? Utan mail?

Så, som ett försök i att ge mig själv lite skrivro har jag istället gjort såhär: jag har stängt av notiserena i min telefon, nu får jag veta om någon pingat mig först när jag väljer att öppna appen och det rycker inte i armen lika mycket som förut. Jag har också stängt av min airport i datorn så att jag bara har telefonen som social maskin. När jag vill ha reda på något skriver jag en anteckning och så avsätter jag lite längre tid för research istället. Och kanske bäst för min hälsa är att inte kolla telefonen eller sociala media eller mail i sängen. Har jag gått och lagt mig är dagen över. Punkt.

Resultatet har inte låtit vänta på sig. Min produktion ordmässigt är ofantligt mycket större än tidigare, mitt blodtryck något lägre (det är inte som om världen har slutat producera idioter som berättar för hela internet om sina senaste dumheter bara för att jag inte kollar) och jag har ett par tillfällen per dag som jag kollar mina sociala medier och följer länkar.

Ett annat resultat är förstås att jag inte hinner läsa allt jag brukade läsa, inte hinner svara på alla statusuppdateringar eller tweets som jag skulle ha svarat på förut men jag har tid och ork att svara på de som skriver direkt till mig och framförallt hinner jag skriva. Det är numer rätt sällan jag plötsligt ser upp och inser att det gått en timme medan jag ‘bara skulle kolla en grej’ och när det händer så är det för att jag försökt ta reda på hur många telefoner som fanns i Malmö 1910 och hur postväsendet fungerade före första världskriget. Och det är rätt ok att lägga tid på känner jag.

Can’t be trusted with the internet

Jag har tillbringat betydligt mer tid med internet de senaste månaderna än vad jag brukade göra och jag har märkt av en tydlig dämpning av mitt humör och en radikal brist på lust att skriva annat, läsa annat eller interagera utanför datorn. Jag är tröttare och ledsnare nu än jag varit på rätt länge och förutom att ljuset börjar bli mindre (jag lider av att det blir mörkt och som så många sagt: Winter is coming) så är mina internetvanor den tydligaste skillnaden. Jag blir påverkad av vad folk säger och tycker, jag läser länkar och engagerar mig i diskussioner jag annars inte skulle ha kommit i kontakt med och resultatet är att även om jag tillbringat hela dagen framför datorn har jag inte fått något skrivet.

Jag menar, jag vet ju redan att folk kan vara onda, att världen ligger pyrt till och att jag har haft en sjuk tur att födas i den tid och på den plats som är den här, men jag har för tunn hud för att läsa om det varje dag. För att inte tala om att jag är trött på att börja så många konversationer med att förklara vad the male gaze är, eller gå igenom hur vardagsrasism fungerar och nästa person som säger att jag borde låta mig nöja med den relativa jämlikhet vi har här för att den är bättre än vad kvinnor på andra ställen i världen har kommer att få mig att skrika och börja blockera folk. Så jag har försökt lista ut vad jag ska göra åt det och kommit fram till att jag får försöka dra ner på tiden jag tillbringar online. Jag har fortfarande en massa research jag vill och måste göra, jag har vänner som jag bara har kontakt med över nätet och jag vill inte gärna missa alla roliga saker som händer heller, men någon ändring måste jag göra och det här är en början.

Jag kommer att fortsätta uppdatera bloggen i samma fullständigt opålitliga takt som nu.  Facebook kommer att vara det som tar största stöten och twitter efter det. Instagram ligger bredvid kameran i telefonen och kommer troligen att behålla lite kärlek, men om man vill nå mig på riktigt så är det här eller via mail.

Jag hoppas att ni fattar och inte tar det som att jag inte vill interagera. Jag har alldeles för roligt på både facebook och twitter för att det ska vara nyttigt, mellan de idiotiska uttalandena och de blodtryckshöjande länkarna. Jag har helt enkelt ingen självdisciplin när det kommer till internet och måste därför vara sträng.

Plötslig skrivlust

Står på jobbet och packar upp (bland annat min pocket! wohoo, jag har en pocket!) och lyssnar på Writing Excuses när de har med Jonathan Maberry (närmare bestämt det här avsnittet) och han kom med en skrivövning. ”Skriv första sidan till en steampunkversion av Alice i Underlandet.”

Och jag blev kär. Det är boken jag vill läsa. Helst nu. Jag bryr mig inte om att det är gjort, att mashups är gammalt eller att Alice har återfötts hundra gånger. Jag vill läsa den och nu, just nu, vill jag dessutom skriva den.

Jag ska försöka hålla mig och kanske vara närvarande på jobbet istället. Det är ju trots allt det jag är här för. Men lunchrasten är min egen.

Maberry var inbjuden att prata om hur man undviker att bli lagd i ett visst fack som författare och han hade intressanta åsikter om det. Han har ju onekligen skrivit en hel del olika saker själv.