Och på tal om att hålla reda på mängden ord

Här har vi Marie Brennan som pratar om hur man försöker avgöra hur mycket som finns kvar av ett projekt under tiden man skriver det. Jag fick inte lära mig det heller på Författarskolan, så jag har inget annat att lägga till där. Det har för egen del varit en fråga om att jag funderat på att utöka min text snarare än att hålla igen, men jag förstår vad hon menar. Det hänger också ihop med det jag la upp igår, för att ha koll på hur man ligger i planeringen ska man ha en slutsumma och om man inte vet vad den är så blir det svårt. Sånt är kanske viktigare för amerikaner än för svenska romaner (de flesta romaner i mina genrer i USA ligger på mellan 80 000 och 120 000 ord, episka fantasyromaner och spaceopera brukar vara längre än så) men det är ändå något att tänka på. Och hur tänker man på det? Hur gör man?

För Udda verklighet ville jag att det skulle vara en rätt rapp historia, mellan en och ett par kvällars underhållning (beroende på lästakt) och den landade på ca 67 000 ord. Särskild fick lägga ut texten lite till och blev 72 000 ord. Eftersom de båda är smala volymer är jag inte särskilt oroad över att de blir större och större. Det är långt ifrån tegelstenarnas arena (tackochlov) och jag har inga direkta planer på en fet bok heller. Men med det sagt sitter jag med ett projekt som jag inte har ens en aning om hur långt det kommer att bli, varandes en brevroman kan den svälla över alla bredder.

Marie Brennan är också författare till en av mina favoritböcker från förra året, A Natural History of Dragons – A Memoir by Lady Trent, och hon kommer att släppa en av 2014s mest hett efterlängtade böcker nu i dagarna: uppföljaren Sea of Serpents. Varma rekommendationer!

Hålla koll på utvecklingen

Jag har pratat förr om att hålla koll på projekten och deras utveckling. Jag menar inte alls hur texten ser ut utan bara hur mycket av den som kommer ner på papper. En av de deviser jag försöker leva efter är att text på papper går att korrigera, men text i huvudet kan jag inte göra något med.

Men om jag ska ösa ner ord och inte sitta och kritisera och putsa på dem så behöver jag någon slags uppmuntran och något sätt att hålla koll på mig själv – så jag har använt excelark av olika sorter för det. Nu har jag hittat ett som är bättre än de tidigare och jag tänkte att det kanske finns andra som, liksom jag, gärna håller ett öga på projektets ordmängd. (Jag vet att det inte är för alla, det är ok, det här är för dem som gillar sånt här.)

Här har ni det: The Spreadsheet of Shame.  Kolla in alla tabeller man kan få från den! Och de röda och gröna markeringarna! Och det finns plats att notera hur dagen varit, var man skrivit eller varför man inte skrivit. Och det finns möjlighet att skriva in dagar då man ska producera mindre eller inte alls (något jag saknat i mina andra tabeller).

Jag har förstås prokrastinerat lite genom att föra över mina siffror från det förra excelarket. Men jag har sett en dokumentär samtidigt, och druckit te, så det var en paus i sig.

Att se sin egen utveckling

Jag såg en länk till ett inlägg för ett tag sen (minns inte från vem, men tack!), det handlade om att öva för att bli bättre och att talang inte är det viktigaste, och jag kan inte nog säga hur mycket jag håller med. Här är den, gå och läs, se den korta videon (med en tjej som verkligen kan dansa på slutet), jag väntar under tiden.

Snygg video, inte sant? Är inte det där montaget av utveckling något man skulle vilja ha på sitt valda kreativa utlopp? Att plötsligt (tre minuter senare helst) kunna spela ett instrument, rita, dansa, skriva, som om man ägnat timmar och åter timmar åt det. Men förstås tar det timmar av övning. Det här inlägget kom också oväntat lämpligt för en utläggning som jag planerade när jag började lägga upp min kalender från 2009 igen.

När jag bestämde mig för att göra steampunkkalendern Ombord Franz Ferdinand öppen för alla igen så var det med baktanken att kunna visa på den i efterhand och prata om just det här, hur man blir bättre av att öva och att det inte alltid är något man ser direkt. Jag skrev kalendern året efter jag gått ut Författarskolan men året före jag blev publicerad med Udda verklighet och det var en period av stor omställning. Jag hade pratat om skrivande en massa under tiden jag pluggade, jag hade haft ett år utan studier men med ideliga omskrivningar av mitt manus (två förlag som båda visade intresse men ville att jag skulle skriva om på två olika sätt, så det gjorde jag) och jag hade inte gjort något nytt eller kul eller för min egen skull sen jag började skicka runt mitt manus och det började kännas att det var en säker väg till att sluta skriva helt. Så jag skrev en julkalender, i ett helt nytt format, med konstanta deadlines och med insyn av läsare under tiden och det var också ett sätt att visa mina vänner och min familj vad jag sysslade med. Jag visste att det inte skulle bli perfekt, men jag ville inte låta det hindra mig för om jag skulle vänta på att vara riktigt duktig innan jag provade något så skulle det aldrig bli av.

Så jag skrev och la ut och hade roligt under tiden, även om jag bara dagar efter att jag lagt upp ett avsnitt önskade att jag skrivit det annorlunda eller kunde ändra något. När jag sen blev publicerad så stängde jag kalendern för att jag ville att Udda verklighet skulle få vara sin egen och inte dömas efter vad jag skrivit i all hast. Till 2013 hade jag egentligen planerat att göra något hel annat som kalender och gick tillbaka till Ombord Franz Ferdinand för att se vad jag egentligen gjort och jag insåg några saker:

1) Bara när man inte vet bättre kastar man sig in i ett sånt projekt utan eftertanke. Det är å andra sidan något jag gärna gör, hoppar på projekt eller startar dem, utan att ha tänkt efter om det är något som är möjligt eller vad effekterna kommer att bli. Ibland fungerar det och ibland inte. I det här fallet hade jag ingen som helst aning om mina egna begränsningar, om vad tid det tar, om ifall jag skulle kunna producera varje dag utan uppehåll och göra skapligt ifrån mig. Jag övervägde inte att det inte skulle gå, det var något jag ville och alltså gjorde jag det. Det enda jag tänkte på var hur roligt det skulle bli! Ungefär som när jag börjar skriva en ny bok då alltså. Jag har inte lärt mig mycket.

2) Om jag skulle göra en kalender till skulle jag lägga upp den helt annorlunda. Det finns så många resurser att ta till, så många sätt att förbereda sig som jag inte ens tänkte på då och de skulle alla ha gjort den kalendern annorlunda. Jag hade läst på om att skriva en serialisering, eller om att producera något för nätet, eller om formatering, om kortpresentation, om effektiv karaktärsskildring, om att hålla intresset uppe, sluta på en cliffhanger, börja med en återkoppling, osv, osv i all oändlighet. Det hade troligen inte blivit perfekt i alla fall, men det hade blivit färre av de saker som jag idag tänker på som rena missar. Jag hade också förberett mycket noggrannare (inte bara ett par korta meningar för varje dag, ett karaktärsregister) och jag hade varit flera dagar i förväg, om inte helt klar innan december. Som det nu var så skrev jag det ibland på natten innan det skulle gå upp och det var inte den bästa lösningen. Risken finns förstås att det då, som i fallet 2013, inte skulle ha blivit av alls.

3) Jag skäms inte för att ha utvecklats från ett stadie till ett annat. Man måste vara nybörjare nån gång och man måste öva innan man blir bättre. Det gäller språket, innehållet, strukturen, storyn, allt det där och lite till. Jag skulle ha gjort en hel del andra val när det kom till i princip allt ovan om jag skulle skrivit kalendern nu, men jag var inte där då. (förutom att ge dem alla namn i alfabetisk ordning efter när de dyker upp, det var kul!)

4) Det skulle vara svårt att prata om det här utan att visa det. Även om det är svårt att visa det också. Jag är som de flesta andra och ser inte fram emot att folk ska hitta fel hos mig, men om jag ska kunna prata om utveckling och hur det känns så är det här min time-lapse-video. Det där var 2009, det här är nu. Det är också god övning för att kunna ta kritik, särskilt som jag inte är så väldigt känslig kring just den texten. Jag vet ju hur gammal den är och vad jag skulle gjort annorlunda idag. Det är värre när ett projekt är alldeles nytt och man så gärna vill att det ska gå hem hos folk så att man inte suttit i år med något som faller platt.

5) Jag tänker göra mitt bästa för att fortsätta utvecklas. För det här, att läsa vad jag gjort förut och veta vad jag kan göra nu, det ger mig luft under vingarna. Jag får en kick av att känna att jag har större kontroll över vad jag gör när jag skriver nu, jag har bättre koll på vad jag vill åstadkomma och hur jag ska komma dit. Men för den sakens skull är jag inte färdig. Det finns många sätt att bli bättre, och att inte låta sig nöja. Jag gillar att gå på kurser, att prata med andra som skriver, läsa om vad andra tänkt kring skrivandet, gå igenom saker som jag egentligen redan kan för att se om jag hittar något nytt, dissekera andras text och böcker för att se vad som gör att det funkar. Jag ska också försöka påminna mig om det här när jag får kritik: det går att bli bättre, och jag kan redan nu se vilken skillnad de senaste årens skrivande har gett. Det är hoppfullt för framtiden.

The wonder of Wonderbook

Det är den tiden på året, och den tiden i den kreativa processen, att jag börjar leta efter inspirationslitteratur. Nanowrimo är runt hörnet och jag är mitt uppe i ett projekt som behöver en spark i ändalykten för att rulla över den tunga mitten. Och då, precis när jag behöver den som bäst, kommer Wonerbook i brevlådan. Den är skriven av Jeff VanderMeer, en hedersknyffel och vurmare för det fantastiska om jag någonsin mött en, och fylld av texter av andra stora namn inom fantastiken (Chuck Wendig säger sitt här).

Det är en underbar bok för skrivande personer! Och det som är underbarast av allt – den tar fantastik på fullaste allvar. Det är inte så att man måste lista sig till hur man ska ta sig an de fantastiska dragen i sin berättelse mellan alla vanliga skrivråd i andra skrivböcker. Nej, hela boken är till för den som skriver fantastik! Och som om inte det i sig hade varit nog för att få mig att läsa med ett fånigt leende på läpparna så är den skriven på ett sätt som lockar fantasin och som hyllar det fantastiska, ovanliga och extraordinära.

Jag har bidragit med en pyttetext i den, och ett foto av Karin Tidbeck, och fick mitt exemplar hemskickat av förlaget som tack, vilket var en glad överraskning! Och ormen ser precis ut som jag känner mig i slutet av redigeringsomgångarna … Ja, jag skulle säga att likheten är slående faktiskt.

Det här var vad jag svarade när Jeff frågade hur min redigeringsprocess ser ut.

Revision snake – Wonderbook

Wonderbook gör mängder med saker som jag önskat mig av skrivböcker tidigare och en av de finare bitarna med den är att det finns mer material på nätet knutet till boken. Så även om den är tjock och väger en hel del (allt pappret är blankt och tjockt och fyllda med bilder) så finns det mer!

En rekommendation är att alltid ha en anteckningsbok till hands när ni läser den här. Jag säger bara det. Jag kan inte hylla den nog.

Här är en fin boktrailer: