Man vet att man skriver fantasy när …

Man vet att man skriver fantasy när man lägger hela kvällen på att pyssla med ett magisystem för att man bestämt sig för att en person har en maigisk artefakt. Jag menar, om det finns magiska saker så måste jag veta hur de kommer till, vad det är för slags, vad de kan göra, vem som gör dem (om de går att tillverka), hur länge de håller, om det kräver aktivering, hur lång räckvidden är, vem som kan använda dem, när de kan användas och om det finns nackdelar. Nackdelarna är i sin tur föremål för ovan kriterier.

När sen allt detta är bestämt så måste jag se över den här historien, den här karaktären, den här scenen och igen göra valet att ha med magiska föremål eller inte. Och om jag gör det så måste jag gå över mina framtida planer på historier och bestämma för dem också. För finns det ett föremål så finns det flera.

Bah. Och de som inte vet bättre säger att fantasy är lätt att skriva för det är ju bara att hitta på.

Igång igen

Jag fick goda nyheter i fredags – redaktören är glad i mitt manus! Hon menar att det nu går att se slutet på processen och jag blev så lättad att jag blev yr. Det är förstås en massa arbete kvar, men det jag var oroligast för (att jag skulle ha missat någon stor struktursak för att jag haft huvudet för långt in i texten för länge) var tackochlov bara hjärnspöken. Jag är glad att tidsplanen verkar hålla och ska göra mitt förbannade bästa för att det ska fortsätta vara så. Särskild är planerad att släppas till Malmöfestivalen.

Under lördagen firade jag att jag inte kunde göra något alls med manuset (det låg i posten) med att besöka en signering av Johanna Koljonen och Kim W Andersson som båda har nya fina, blanka och spännande album ute. Johannas Oblivion High och Kims Alena inhandlades på SF-bokhandeln här i Malmö (tillsammans med Kims Love Hurts som finns på bokrean, jag hade lånat det ex jag läst tidigare och passade på att rätta till den missen). Det är ljuvligt att känna att man har rätt att slappa och kan läsa andras verk utan dåligt samvete. Det tillståndet ändrades abrupt på måndagen.

Ett tjockt, brunt kuvert landade på hallmattan strax innan elva. Klockan elva ringde jag redaktören för manusmöte. Klockan tjugo över ett la jag på. På eftermiddagen fick jag de utskrivna kommentarerna från redaktören med en försiktig förfrågan ifall det kändes bra. Ja, vad svarar man? Det är klart att det känns bra, jag är exalterad över att manuset nu kommit så långt att vi alla tre är nöjda med min historia (inte bara förläggare och redaktör utan jag också) och jag är galet glad i att vi kommit till ”fixa till och strama upp”-fasen (eller ‘blingandet’ som min redaktör sa)!

Men som vanligt i det här stadiet så behöver jag en dag eller så då jag surar. Det är inte över något speciellt, det är bara en allmän försämring av humöret som kommer av att få saker kritiserade i flera timmar. Det spelar ingen roll att jag är taggad samtidigt, jag behöver ändå en dag att justera min mentala inställning till saker. Jag småstädar, slösurfar och skrotar runt.

Idag tog tiden jag lagt undan till sånt slut. Idag började jag göra bok av det här manuset: rätta alla fel, ta bort alla ställen där jag använt samma ord för många gånger, där jag missat en bisats som var väsentlig, alla dubbla mellanslag och annat som jag inte behöver tänka på hur jag ska ordna. Jag tror jag behöver ett par dagar till det innan jag är helt beredd att ge mig i kast med de större sakerna – som att jag glömt bort att inte alla har min myt- och legendbakgrund och kanske behöver en förklaring på somliga saker, eller att ändra tempot i ett par scener genom att byta ord till andra med annan laddning. Det ska bli roligt, jag både vet och känner det, men jag behöver ändå den här startsträckan.

Dödslinjedagen till ära

Så, igårkväll gick mitt manus iväg till förläggare för bedömning och om det anses vara något att jobba med så går det till redaktören. Ja, jag är nervös. Spelar ingen roll att jag vet hur mycket tid jag lagt på det eller hur mycket bättre det är jämfört med mina tidigare försök på samma manus (jag skickade in upplaga 4.5 nu, för dem som räknar med därhemma).

De senaste veckornas mardrömsfyllda nätter (jag drömmer mycket livliga mardrömmar när jag är stressad, det tror jag att jag sagt förut?) har förstås fått mig att fundera på varför jag gör det här egentligen och det har spridit sig som vågor på vattnet. Så min mans kollega skickade den här länken till honom, att visa för mig för att muntra upp mig. Och jo, nog är det så alltid: Arbetsannons – har du det som krävs för att bli författare? 

Mitt i allt det här har jag förstås också funderat en massa på min skrivprocess, i vild förhoppning om att det kommer att leda till en förutsägbarhet i arbetet så att jag kan planera in fullständiga psykbryt, självförtroendesvackor och arbetstoppar och maximera min textproduktion därefter. Eller i alla fall göra livet lite lättare för mina nära och kära (som alla ställt upp likt superhjältar!). SvD skriver om en sammanställning av kända författares skrivprocess, det är så att man vill läsa. Men min senaste tid skiljer sig markant från deras utsaga – jag har haft skrivkollegor över på skrivstuga i vardagsrummet flera dagar. Det har gjort skillnad. Mindre slösurfning, mer direkta svar på frågor, färre tillfällen av fullständigt stillastående och många intressanta diskussioner om allt som har med skrivande och språk att göra. Karin, Karin och Therése, tack!

Nu ska jag gå på Hollandia, äta tårta och svara på fina brev som jag fått under månaden. Det är fortfarande en vecka kvar (lite drygt) av Month of Letters. Skriv något fint till någon!