Gott nytt 2015!

Jag hoppas att alla har haft ett bra slut på 2014 och ett par fina dagar på det nya året. Jag önskar alla ett år som är bättre än det förra, gladare, rikare och fyllt av konst och kreativitet. Och av böcker och läsande förstås.

Jag är inte stor på det där med nyårslöften, men förhoppningar inför det nya året har jag ändå. Flera av dem rent privata och troligen ointressanta för andra, andra läs- och skrivrelaterade.

Förra året försökte jag mig på att dokumentera min läsning via instagram, det började bra och sen tappade jag det över sommaren och hittade inte riktigt tillbaka. Jag fortsatte att fotografera böckerna jag läst i alla fall, så vid något tillfälle ska jag väl få samman en läslista också. Jag tror att jag ska fortsätta att försöka dokumentera min läsning även 2015, det är så tillfredsställande att kunna se vilka böcker jag läst och att det inte är fullt så få som det kändes, det är också en hjälp när det kommer till ”award season”. Jag tänkte att jag skulle vara bättre på att skriva upp vilka noveller och novelletter jag läser i år också, något jag inte ens tänkt på tidigare. Utöver det har jag bara ett läsrelaterat löfte – att jämna ut skillnaden mellan köpta och lästa böcker så att mina hyllvärmare blir färre även om min attläsalista inte blir kortare.

Skrivrelaterat har jag storslagna mål för året, samma mål som de senaste två åren faktiskt – att bli klar med den tredje boken om Udda. Jag var på god väg innan sommaren, sen drabbades jag av utbrändhet och alla planer gick om intet. Hösten har varit en enda lång låååångsam återhämtning och november var det första jag lyckats skriva något vettigt sedan USA-resan i maj-juni. Och förstås tvärdog min dator under sista veckan av NaNoWriMo som jag använt som en morot för att tillåta mig att skriva utan kvalitetskrav. Jag har hört om folk som skrivit böcker på telefonen eller plattan, det är bara inte för mig. Särskilt inte som jag skriver i Scrivener och det programmet inte finns för annat än datorn. Tack och lov hade jag en medkännande vän med en reservdator som jag fick låna och som jag just nu sitter med, och skrivandet känns hoppfullt igen.

2015 har redan kommit med en fin nyhet för min del: Udda verklighet ska komma ut på danska! Turbine förlag har köpt rättigheterna och den kommer ut under tidiga 2016.

Dessutom ska jag till Åland och Mariehamn för Mariehamns litteraturdagar i mars och det ser jag väldigt mycket fram emot!

Och så kommer en hel hög med spännande böcker 2015 som jag knappt kan vänta på. Max Gladstone kommer med First Last Snow, Ann Leckie kommer med den hett efterlängtade trean Ancillary Mercy, Jenny Milewski kommer med en ny skräckbok på Styxx förlag och Mats Strandberg kommer med en skräckis på en finlandsfärja – för att bara nämna några få.

Hur är det för er? Har ni några läs- eller bokrelaterade saker att se fram emot under 2015? Några löften eller förhoppningar?

 

Annonser

The Good Matter i tryck

Det är första kvällen på semestern här och jag tänkte fira det med lite goda nyheter för min del. Utan vidare åthävor: jag har en novell i senaste numret av Apex Magazine (#63)!

Novellen i fråga är ”The Good Matter” som skrevs som ”Den goda materian” på svenska och som jag haft liggande i en byrålåda sen 2008. Den handlar om antikhandlaren från Udda verklighet, Gustav, och hans första möte med någon som är som han.

Det är egentligen allt ni behöver veta, men om ni vill höra hur det hela gick till så låt mig bjuda på den historien:

Den var vansinnigt rolig att skriva och jag var så nöjd med den att när det var dags för Eurocon 2011 så skulle jag ha en sak på engelska för högläsningen jag fått och då valde jag den. Jag försökte översätta den själv men fastnade i grammatiska saker hela tiden, så till sist lejde jag en öersättare. Det blev en rak översättning, precis vad som stod på sidan, och även om den var bokstavligt trogen så kände jag inte att det var mina ord eller den känsla jag ville ha. Så jag gjorde inget mera av den utan lät den ligga. Och på högläsningstillfället var det bara svenskar där (och en dansk herre som sa att det gick bra med svenska) så det blev den svenska varianten istället.

Den svenska novellen skickade jag till Mix förlag som refuserade den och därefter kallade jag den för mitt sorgebarn. Tur att jag hade ett så litet sorgebarn tänker jag nu.

Förra året var jag gäst på Finncon och de brukar samla ihop texter till en gåvobok för de som stöttat kongressen ekonomiskt. Jag blev tillfrågad om jag hade något och eftersom jag inte hittat annan nytta för novellen fick de den. Men eftersom trycket är begränsat har jag aldrig sett den på papper och jag ögnade mest igenom den innan jag skickade utan att ändra något. Och så var det dags för Wiscon i Madison i år. Dagen innan jag skulle åka blev jag tillfrågad om jag ville delta i en högläsningsgrupp, Mary Robinette Kowal kunde inte komma och hennes grupp hade en plats över som jag fick chans på. Och jag sa ja. Men när jag såg över novellen så var jag inte längre helt tillfreds med den. Det var svårt att sätta fingret på vad jag tyckte fattades särskilt som alla orden var där, men det är något med den fåordiga svenskan som inte blir detsamma om man inte formulerar om sig på engelska. Så det gjorde jag. En hel dag satt jag och pysslade med texten, flyttade ord och komman, ändrade meningsbyggnad. La till och drog ifrån saker och jag höll på in i det sista. Sen var det dags för uppläsning.

Och den här biten blir pinsam, så låt det vara en lärdom.

Jag exporterade filen och mailade den till mig själv, så jag skulle kunna läsa från platta istället för från datorn och dubbelkollade att det var rätt fil som kommit fram, öppnade den och läste de första raderna. Så långt allt väl. Sen kommer vi till uppläsningsstället, ett kafé tvärs över gatan från kongresshotellet i ett rum längst bak. Jag läste med Delia Sherman, Elise Mathesen och Wesley Chu, så rummet var packat med deras vänner och fans. Nervositeten var stor och jag var väldigt glad att jag lagt hela dan på att fixa den. Jag kände mig säker på att den skulle hålla och när jag som tredje person reser mig upp för att läsa kommer det därför som en fullständig överraskning att det inte är den slutgiltiga versionen jag har på min platta.

Av någon anledning har det inte fungerat med autosave, jag har inte sparat mellan varven (vådan av att vara mac-användare) och där står jag med något som kanske var sparat strax efter lunch. Så jag fick redigera i huvudet under tiden som jag läste. Jag vet att jag inte fick med alla mina ändringar, jag vet att det fanns snygga meningar som jag övat på att säga korrekt och med rätt betoning som jag nu missade helt och det fanns med ord som är svåra för en skåning att uttala som jag tidigare rensat bort. Men jag gjorde mitt bästa och marken svalde mig inte och jag skakade bara lite i benen. Aldrig någonsin att jag missar att läsa hela dokumentet igen. Aldrig.

De säger att det gick bra, själv kommer jag inte ihåg mycket av det men det är som det brukar efter ett framförande för mig. Och det måtte ju ha gått bra eftersom jag blev tillfrågad om att skicka in novellen till Apex Magazine senare. Så det gjorde jag. Och redaktören där, Sigrid Ellis, har gått över den igen med en fintandad kam för att fånga de sista underliga meningarna. Jag är väldigt nöjd med resultatet och jag är sjukt stolt över att få vara i så fint sällskap som Apex ger mig.

Min första engelska publicering. Inte illa för ett litet sorgebarn.