Swecon är över

Swecon var i helgen och det var en trevlig upplevelse, som alla kongresser jag varit på faktiskt. Listan är inte fasligt lång, det medges, jag var på min allra första kongress och mitt första Swecon i Göteborg 2010 (som hedersgäst). Det gav mersmak och året efter hölls Eurocon i Stockholm (som var det årets Swecon dessutom) och jag var där. 2012 var ett tätare con-år för min del, jag var på Åcon på Åland, 4th Street Fantasy i Minneapolis, Swecon i Uppsala och World Fantasy Con i Toronto. I år har jag hunnit med Finncon i Helsingfors, Fantasticon i Köpenhamn, Swecon i Stockholm och ska snart vidare till World Fantasy Con i Brighton. Och nästa år är det planerat att bli Wiscon i Madison, Loncon (ett Worldcon i London) och Swecon i Gävle. Nå, jag förekommer mig här. Swecon 2013 var det det handlade om.

Resan började utan kaffe eller frukost på en morgonryckig buss genom Malmö. Det var inte riktigt hur jag hade tänkt mig att börja min dag, men somliga morgnar är inte som de ska. Hursomhaver anlände jag i tid till Centralen i Malmö, i så pass god tid att jag kunde skaffa mig kaffe och frukost där istället, och möta upp med SocialistSimon och Pål Eggert på perrongen. Inte bara skulle vi vara på samma tåg, Pål hamnade dessutom mittemot mig och Jenny Milewski som klev på i Lund. Jag satt och gladde mig åt att Pål läste hennes Skalpelldansen på vägen dit och sa alltså inget innan hon klev på. Det är en alldeles speciell känsla att se någon läsa ens bok ute i det vilda och det måste ju vara ett gott omen för resan om det var det första som hände.

På vägen upp passerade vi snö (!) men till min stora glädje var det inget som höll i sig utan Stockholm var bedövande vackert i höstfärger och skarpt solljus. På stationen fångade jag och Jenny upp Maria Turtschaninoff som flugit in från Finland och Kapten Karin som rest med Blå tåget från Göteborg. Det i sig skulle visst vara en tågupplevelse värd besväret. Vi tog vårt pick och pack och drog hem till Sara Bergmark Elfgren där vi hyste in oss – och prompt dubbade stället till värdshuset Stegrande Enhörningen. Och det var nätt och jämt en mellanlandning innan vi satte av mot Sickla och Dieselverkstaden.

Swecon var inhyst i charmerande lokaler i Dieselverkstaden, med riktiga scener och upphöjda läktare för publiken. Man såg alltid ordentligt, ljudet var välriggat (jag var djupt imponerad den morgon jag såg en av teknikerna sätta upp mikrofonerna med en ipad (?) i handen och knäppte framför mikrofonerna som ljudcheck. Jösses, vi lever i framtiden) och det var tre programspår igång hela tiden. Vilket förstås gav huvudbry. Så många punkter en skulle vilja gå på men naturligtvis krockade de med varandra. Hela. Tiden.

På fredagen var jag på öppningen av kongressen, där den ryska docka som brukar innehålla Swecons ande och öppnas och stängs under ceremoniella former försvunnit! Jag andra diskuterade vad som kunnat hända och kom fram till att antingen har vättarna stulit Swecons andes behållare (men möjligen inte själva anden), eller så har den gått upp i atomer och spritt sig över oss alla för evigt. Jag lutar åt vättarna, den kommer att dyka upp där vi minst anar det.

Sen lyssnade jag på Jo Waltons hedersgästintervju. Hon är en av mina favoritförfattare, sjukt duktig språkligt, intressanta historier och spännande karaktärer med djup och eget driv. Till och med den av hennes böcker som jag var minst betagen av när jag läst ut den gör ständiga återbesök i huvudet på mig. Hennes Among Others är helt jävla fantastisk, så ni vet. Och trevlig är hon. Hon fortsatte att visa sin skarpsynthet och insatthet under resten av kongressen.

Så satt jag med i en panel om urban fantasy. De eviga frågorna om vem som läser och vem som skriver och vad det egentligen innehåller dryftades. Vid det här laget är jag duktigt trött på att sådant som passar in under urban fantasy men är skrivet av män absolut inte skulle kunna vara det – eller så är allt det där med känslor skrivet av kvinnor egentligen paranormal romance och hör inte hemma i samma kategori – för aldrig att de seriösa männen skulle kunna dela genre med de där känsliga brudarna. Jösses vad det tär på mig att behöva ha den diskussionen igen och igen och igen. Och vad irriterad jag blir på tanken att en quest efter kärlek, en sann relation eller intimitet skulle vara mindre farlig för en själv, eller mindre intessant eller mindre viktig än alla de andra äventyren.  Jag lyssnade på en panel om skräck också, och de varianter av skräck som dryftades hamrade hem mina åsikter ännu mer. Det finns en stor överlappning mellan alla dessa subgenrer (förstås!) och det är gradskillnader som avgör var man hamnar. Eller möjligen åsikten hos läsaren.

Och om jag aldrig hör någon slentrianmässigt skämta om YA och urban fantasy på ett nedlåtande sätt igen så är det fortfarande för snart.

Men det här är en del av en längre diskussion kring vad som utgör fans av något, vad som får plats i fandom och hur vi formar genren och dess status genom hur vi pratar om den. Jag får nog klippa ut det och spara till ett senare tillfälle. Låt oss nöja oss med att jag passade på att prata om det här med flera olika och hade intressanta om än blodtryckshöjande samtal.

Hursomhelst snubblade vi hem till Den Stegrande Enhörningen för lite välförtjänt sömn såsmåningom, och tog vägen förbi Slussen som är ett tvättäkta dystopiskt landskap i sig självt. Jag har för mig att de använde en del av den där undersidan i Äkta människor? Välvalt i så fall.

Lördagen var helt otroligt fin så vi bestämde oss för att promenera längs vattnet till tåget. Jag bor i en stad vid havet men Stockholm har helt enkelt mer hav inne bland sin stad än vad Malmö lyckas med. Det är fint. Väl tillbaka på Swecon kastade vi oss rakt in i programmet. Jag lyckades gå på en panel om Forteana som var väldigt intressant. Jag hade ingen aning om hur Fortean Times började eller att det var den Charles Fort Caitlín Kiernan menade med sin samling. Man lär medan man lever.

Direkt efter började Worldbuilding in stories som för mig glider ihop med How do you make a plot, kanske för att Jo Walton satt med på båda, men av dem minns jag särskilt saker som sades på plot-punkten. Jo Walton berättade att hon tänker sig att varje slut ska vara tungt nog att väga upp (hålla nere? hålla på plats?) all den text som kommit före slutet. En novell kan ha ett lätt slut, en roman kräver ett tyngre, en trilogi är då i behov av ett stadigt slut. Det låter så rätt! Och skrämmande! Jag och Susanna Nissinen som satt bredvid mig såg på varandra med samma blick ”jösses, så är det förstås!” och tänkte på våra serier. Jag tror att vi båda plötsligt önskade oss enbart fristående romaner i vår framtid. Det spelar ingen roll att jag har ett slut planerat, det blev plötsligt så väldigt tydligt hur jag borde förhålla mig till det.

Efter lunch var det dags för en steampunkpanel som jag satt med på. Det var extra intressant att prata steampunk med Anna Davour som är med och håller i nästa års Swecon – Gävle Steampunkfestival! Jag har höga förväntningar på både festivalen och på den som kongress. Panelen var förstås inte utan höjdpunkter, Lavie Tidhar påstod att han skrivit steampunk av misstag men medgav att han gjort en ny steampunkserie (graphic novel-serie) så det verkar som om urverksgudarna inte släppt iväg honom, misstag eller ej. Själva definitionen av steampunk tror jag inte vi kom närmre här än på någon annan panel om det, men det är alltid roligt att prata om.

Jag gick på Jo Waltons Guest of Honor-tal och fick höra det hon höll som hedersgäst på Wiscon det här året. Sen tog hon frågor från publiken och berättade bland annat att hon läser 450 böcker om året! Att säga att jag var i shock var en underdrift. 450! Visst, hon ser inte på tv och tränar inte och gör inga av de där andra grejerna, men ändå. Hon måste vara snabbläsare också. Hoppas jag. Mina 50 om året har aldrig känts så … futtigt.

Efter det tog jag nog lite slut. Jag hade missat panelen om Finlandssvensk fantastik som gått samtidigt som talet, men hade utsända där som rapporterade (och förstås satt Maria i panelen) och pratade lite med några av dem innan jag gick in på Dark fantasy-panelen. De verkade inte komma överens om vad som var dark, vad som var grim och vad som var grimdark och jag gled ut igen. Det var utan tvekan dags att äta något.

Middagen hade jag turen att dela med nya och gamla vänner och eftersom om restaurangen stängde så fort vi ätit upp drog vi vidare till baren på Dieselverkstaden och stannade där till stängning. Efter hand som panelerna tog slut kom folk ner eller gick hem.

När vi kom tillbaka till Den Stegrande Enhörningen serverades det skumpa och vi hade en grundlig genomgång av de paneler vi respektive hade besökt under dagen, så att vi inte behövde känna att vi missat alltför mycket. Effektivt, på min ära!

På söndagen fick vi börja med att packa och låsa in bagaget på stationen innan vi gav oss ut till kongressen. Vi kom lagom till en panel om att göra fantastikfilm i Sverige. När jag tänker efter har det gjorts fler fantastikfilmer än jag egentligen funderat över som sådana. Svart lucia är en av mina favoriter från förr och jag är ett stort fan av Äkta människor och av Låt den rätte komma in.

Sen var det dags för Karin Tidbecks hedersgästintervju och hon är ju alltid rolig att lyssna på. Det följdes sen av den sista panelen jag såg, som handlade om bristen på kvinnliga sf-författare. Folk på den panelen hade väldigt olika sätt att närma sig frågan och det gav en riktigt underlig paneldiskussion. Jag önskade mig ett annat slut på kongressen än vad den gav, men man kan inte få allt.

För att riktigt runda av det åt jag lunch med hela äventyrargruppen och flera nytillkomna kamrater innan det var dags att vinka farväl till vår värdinna och styra kosan söderut.

Det har gått tre dagar och jag är fortfarande lite matt av allt – de underbara människorna, den myckna mängden böcker, alla tips på framtida läsning, alla tankar om skrivande (jag plottade en hel berättelse under worldbuilding-panelen så nu har jag till NaNoWriMo), alla intressanta samtal. Det kan kanske bli för mycket av det goda? Jag får åka på Swecon nästa år och prova den tesen tror jag.

(som vanligt uppdaterade jag twitter och instagram under tiden, kanske letar sig bilderna hit så småningom, men annars vet ni var ni finner dem)

En full vecka, fortsättning

Ja, alltså. Jag hade tänkt skriva ett inlägg där jag stod på stationen och väntade på tåget till Simrishamn, men sen kom Karin och vi pratade om andra saker. Hursomhelst har den här veckan varit full av grejer redan och den tänker inte lugna ner sig!

I måndags var jag på Husie bibliotek och pratade. Jag blev intervjuad av två stycken låntagare som båda läst mina böcker och undrade grejer. Det var hur bra som helst! Jag gillar deltagarkultur och gillade att det blev ett samtal om sådant som en läsare undrar. Hur det kändes att hålla i första boken (om jag hittar inlägget jag gjorde när det hände ska jag länka till det här), hur jag skriver, hur det känns med Malmö nu och andra bra frågor.

I tisdags försökte jag hinna packa och läsa lite, utöver heltidsjobbet då förstås.

Igår, onsdag, var jag och Karin Tidbeck i Simrishamn på Ungdomens hus och pratade om skrivandet och böckerna med Gunilla Wedding och de trevliga människorna där. Jag måste säga att jag önskade att jag haft ett ställe som det där att gå till när jag var liten (även om jag troligen skulle tillbringat mest tid på biblioteket tvärs över gången i alla fall) där det fanns spel, musikrum, ställen att hänga och riktig scen. Skåne var fruktansvärt vackert på vägen dit också, som en bonus.

Och idag är det dags för ett andra framträdande på Malmöbibliotekens fantastiska författarfestival. Ikväll är det Kirsebergs bibliotek som är värdar och de håller en panel med mig, Pål Eggert och Viktor Algren som ska prata om det magiska och märkliga Malmö. Vi har alla skrivit om Malmö i olika skepnader och även om jag tror att mina böcker är de snällaste av dem så lovar jag att författarna är väldigt trevliga! Kom gärna dit! Man kan anmäla sig i förväg genom att ringa biblioteket, men de uppdaterade nyss sin sida med att det fanns drop-in-platser också. 18.00 kör vi igång.

Och imorgon åker jag till Fantastika i Stockholm och stannar där hela helgen.

Puh! När det regnar öser det ner!

Ett sånt där feministinlägg

Jag har funderat rätt länge på om, och i så fall hur, jag ska säga något och har kommit till slutsatsen att min inställning inte ändras så då kan jag lika gärna säga något. Jag är feminist. Jag tror på kvinnors lika rätt till samhället, till allt i samhället, till sin frihet och till sina kroppar. Jag tycker inte det är något att orda om och det gör mig fullständigt rosenrasande att det råder ett sånt globalt bakslag i de här frågorna just nu.

På Fantasticon förra helgen satt jag med i en panel om The Women Men Don’t See tillsammans med Karin Tidbeck (som skrivit om den på engelska här), Tricia Sullivan och vår moderator, Majbrit Höyrup (som skrivit om sin upplevelse på danska här). Panelen gav i sig en illustration av situationen och precis som Karin skriver blev skillnaderna i hur vi interagerar uppenbara. Gå och läs, jag väntar.

Som ni ser, det var mängder med typiska exempel på den rådande strukturen, att män i publiken tyckte det var viktigare att höras än att lyssna och att det gällde även när de höll med och att det beteendet skiljde sig från andra paneler där det satt med män. Men en av sakerna som var annorlunda med den panelen jämfört med andra situationer där en kvinna hävdar sin rätt att bli betraktad som människa är att det inte blev någon backlash efteråt. För det är dessvärre också något kvinnor får vara beredda på – det finns alltid något troll som kommer dragande med att det är så mycket värre på andra ställen så vi borde vara tacksamma här, eller annan stanna-på-din-patriarkalt-utpekade-plats-åsikt. Det kan bli allt från vanlig idiotisk tykenhet på lägsta möjliga nivå i insatthet i ämnet, till direkta hot om kroppsskada.

Det gör mig arg. Att jag funderar på att inte skriva om det här gör mig också arg. Jag skulle lätt kunna låta bli att uttala mig i skrift om det, med alla möjliga undanflykter i linje med att jag inte diskuterar politik här – men det skulle också vara att ge sig. Min ilska mot det rådande systemet och det politiska klimat som kvinnor lever i genomsyrar min vardag. Jag är alltid medveten om det.

Jag försöker vara medveten om mina privilegier också, särskilt som det är vad jag förväntar mig av alla andra privilegierade, och det för oss till det som fick mig att skriva idag: jag tror också på en inkluderande feminism. Vilket kön du fötts med har inte med saken att göra. Ifall du eller samhället identifierar dig som kvinna kommer du att lida av vad samhället har för normer, det är effekten av ett patriarkalt system, så då finns det ingen anledning att göra skillnad. Somliga feminister verkar ha andra åsikter, jag tycker de har fel. Det är jag tack och lov inte heller ensam om.

Och på den sluttonen kan jag meddela att jag i december kommer att medverka i en panel om feminism och fantasy i Stockholm. Fler detaljer när sådana finns.

Programmet för Finncon

Nu är det snart dags! Finncon! Jag ser verkligen fram emot att åka till Finland och se Helsingfors för första gången, träffa Maria Turtschaninoff igen och få prata med Aliette de Boddard om hennes blodiga och spännande Obsidian & Blood (jag är frälst på historiska deckare, ännu mer på förhistoriska deckare, och när det då dessutom är magiska fantasyhistoriska deckare i aztekisk miljö – what’s not to love?), träffa alla de supertrevliga människorna från Åcon5 (jag hoppas att många av dem är där) och delta i ett gäng paneler. Det blir en läsning och intervju på söndagen också. Här är detlajerna för de hugade:

Friday
Doctor Who’s 7th Season, The Promise and Fall of (Puristamo 17-18)
Kristoffer Lawson (m), Toni Jerrman, Nene Ormes, Henna Teitto, Elisa Wiik
How was the last season of Doctor Who? What were the expectations and how were they met? What should we expect fromNovember 23rd?

Saturday
eBooks: The point of view from a bookseller and a consumer (Valssaamo 11-12)
Cheryl Morgan (m), Tommy Persson, Nene Ormes, Sari Polvinen
World has changed, but is it for the better or worse? How has the digital revolution fared and how easy epublishing actually is?

Sunday
Soundtracks for Books (Valssaamo 11-12)
Jussi Ahlroth (m), Sar B. Elfgren, Nene Ormes, Mats Strandberg, Caitlin Sweet,
The role of music in fiction is a tricky one. Do we need/want to listen to music when we write/read? Is there something specific that needs to be there, certain music that reminds us of something we’ve read? Do we ”hear” music when we read about it? Is it possible to convey the sense of music via words?

Reading & interview: Nene Ormes  (Watti-Kela 15-16)
Johan Anglemark (i), Nene Ormes