The Good Matter i tryck

Det är första kvällen på semestern här och jag tänkte fira det med lite goda nyheter för min del. Utan vidare åthävor: jag har en novell i senaste numret av Apex Magazine (#63)!

Novellen i fråga är ”The Good Matter” som skrevs som ”Den goda materian” på svenska och som jag haft liggande i en byrålåda sen 2008. Den handlar om antikhandlaren från Udda verklighet, Gustav, och hans första möte med någon som är som han.

Det är egentligen allt ni behöver veta, men om ni vill höra hur det hela gick till så låt mig bjuda på den historien:

Den var vansinnigt rolig att skriva och jag var så nöjd med den att när det var dags för Eurocon 2011 så skulle jag ha en sak på engelska för högläsningen jag fått och då valde jag den. Jag försökte översätta den själv men fastnade i grammatiska saker hela tiden, så till sist lejde jag en öersättare. Det blev en rak översättning, precis vad som stod på sidan, och även om den var bokstavligt trogen så kände jag inte att det var mina ord eller den känsla jag ville ha. Så jag gjorde inget mera av den utan lät den ligga. Och på högläsningstillfället var det bara svenskar där (och en dansk herre som sa att det gick bra med svenska) så det blev den svenska varianten istället.

Den svenska novellen skickade jag till Mix förlag som refuserade den och därefter kallade jag den för mitt sorgebarn. Tur att jag hade ett så litet sorgebarn tänker jag nu.

Förra året var jag gäst på Finncon och de brukar samla ihop texter till en gåvobok för de som stöttat kongressen ekonomiskt. Jag blev tillfrågad om jag hade något och eftersom jag inte hittat annan nytta för novellen fick de den. Men eftersom trycket är begränsat har jag aldrig sett den på papper och jag ögnade mest igenom den innan jag skickade utan att ändra något. Och så var det dags för Wiscon i Madison i år. Dagen innan jag skulle åka blev jag tillfrågad om jag ville delta i en högläsningsgrupp, Mary Robinette Kowal kunde inte komma och hennes grupp hade en plats över som jag fick chans på. Och jag sa ja. Men när jag såg över novellen så var jag inte längre helt tillfreds med den. Det var svårt att sätta fingret på vad jag tyckte fattades särskilt som alla orden var där, men det är något med den fåordiga svenskan som inte blir detsamma om man inte formulerar om sig på engelska. Så det gjorde jag. En hel dag satt jag och pysslade med texten, flyttade ord och komman, ändrade meningsbyggnad. La till och drog ifrån saker och jag höll på in i det sista. Sen var det dags för uppläsning.

Och den här biten blir pinsam, så låt det vara en lärdom.

Jag exporterade filen och mailade den till mig själv, så jag skulle kunna läsa från platta istället för från datorn och dubbelkollade att det var rätt fil som kommit fram, öppnade den och läste de första raderna. Så långt allt väl. Sen kommer vi till uppläsningsstället, ett kafé tvärs över gatan från kongresshotellet i ett rum längst bak. Jag läste med Delia Sherman, Elise Mathesen och Wesley Chu, så rummet var packat med deras vänner och fans. Nervositeten var stor och jag var väldigt glad att jag lagt hela dan på att fixa den. Jag kände mig säker på att den skulle hålla och när jag som tredje person reser mig upp för att läsa kommer det därför som en fullständig överraskning att det inte är den slutgiltiga versionen jag har på min platta.

Av någon anledning har det inte fungerat med autosave, jag har inte sparat mellan varven (vådan av att vara mac-användare) och där står jag med något som kanske var sparat strax efter lunch. Så jag fick redigera i huvudet under tiden som jag läste. Jag vet att jag inte fick med alla mina ändringar, jag vet att det fanns snygga meningar som jag övat på att säga korrekt och med rätt betoning som jag nu missade helt och det fanns med ord som är svåra för en skåning att uttala som jag tidigare rensat bort. Men jag gjorde mitt bästa och marken svalde mig inte och jag skakade bara lite i benen. Aldrig någonsin att jag missar att läsa hela dokumentet igen. Aldrig.

De säger att det gick bra, själv kommer jag inte ihåg mycket av det men det är som det brukar efter ett framförande för mig. Och det måtte ju ha gått bra eftersom jag blev tillfrågad om att skicka in novellen till Apex Magazine senare. Så det gjorde jag. Och redaktören där, Sigrid Ellis, har gått över den igen med en fintandad kam för att fånga de sista underliga meningarna. Jag är väldigt nöjd med resultatet och jag är sjukt stolt över att få vara i så fint sällskap som Apex ger mig.

Min första engelska publicering. Inte illa för ett litet sorgebarn.

Tiptree Award 2013

Det har varit min stora ära och heder att sitta i juryn för Tiptree Award under förra året, och häromdagen kom den stora finalen – vinnaren utsågs och meddelades! Jag är glad och stolt att kunna meddela att N. A. Sulway vann med den otroligt vackra Rupetta.

Rupetta av N.A. Sulway

Rupetta av N.A. Sulway

Tiptree Award är inte riktigt som andra priser. Dels är målet med den att hitta litteratur som ”expand and explore our understanding of gender” i engelskspråkig sf/f-litteratur publicerad under året. Juryn är olika varje år och det är upp till varje jury att tolka vårt uppdrag. Målet är inte heller att hitta en nomineringslista och sen välja en vinnare från den, istället kan alla nominera på hemsidan och vi läser alla nominerade verk samtidigt som vi letar själva och så gör vi våra egna ”shortlists”. Efter det följer en utvärdering av vad vi läst med målet att åstadkomma vad Tiptree är kända för – hederslistan. De som hamnar på hederslistan är de verk som intresserat juryn mest under året och den används av många som en rekommenderad-läsning-lista ifall man är ute efter litteratur som inte bara är bra utan också gendermedveten.

Hela hederslistan finns här, med motiveringar för varje verk, och jag är ytterst glad över den. Det har varit en njutning att läsa alla dessa verk. Vi är också den första juryn som gett hederslisteplats åt ett musikaliskt verk – Janelle Monae, Electric Lady – så det var en spännande diskussion att följa.

Vinnaren kommer att firas på Wiscon i Madison i maj, och då ska jag dit och vara med.

Milstolpar och vardag

Det är märkligt vad som känns som en milstolpe för mig i författarsammanhang. Varje gång det händer blir jag påmind om att jag inte hållit på med det här så länge som det känns.

Att ge ett läromedel tillstånd att använda delar av min bok – check! (och WOW! det var helt nytt, fullständigt oväntat och gör mig väldigt stolt). Att bli tillfrågad om samarbeten som innebär annan sorts text än den jag redan skrivit – check! Och så dagens stora grej: Att få biblioteksersättning – check!

Samtidigt är det så många saker som bara känns stora första gången och sen känns som helt normala saker. Som att söka stipendier eller fakturera för ett uppdrag.

Och så finns det saker som inte känns som milstolpar längre men som aldrig slutar vara fantastiska, som att få ett fint sms eller mail av någon som läst böckerna och gillat dem. Det är tvärtom de små sakerna som håller mig flytande i vardagen när texten bråkar eller det bara är segt. Jag har haft en fin skrivvecka men de här sakerna har gjort den ännu bättre.

20130916-145215.jpg