Goda och dåliga nyheter, i alla fall för mig

Den trogne läsaren (och för inläggets skull tänker jag förutsätta att alla här är sådana) har sedan länge förstått att jag sitter fast i texten på olika sätt. För de som visste att en förhoppningsfull deadline fanns så kunde de säkerligen höra hur den visslade förbi för två veckor sen. Jag skickade text till min förläggare då, men inte på långa när ett manus. Sedan dess har jag klottrat på min whiteboard, skrivit små lappar och flyttat runt dem, gått igenom mina anteckningsböcker och mina utklippsmappar på datorn och jag kunde bara inte hitta var jag gått galet. Men någonstans måste det ju ha hänt.

Så pratade jag med min fantastiska förläggare, den första personen som läst det jag hade, och vi pratade om boken. Hon höll med om att den historia jag ville berätta inte stämde med den jag faktiskt hade skrivit och efter en stund så pratade vi om tempo, tidslinje och handling/intrig/form, och där hittade jag mitt problem.

Min tidslinje och min handling, berättelsens fokus, är olika långa. Det betyder att jag har fyllt tiden som min centralhistoria inte upptar med en massa annat som då upplevs som handlingen/intrigen. När vi slutat prata så funderade jag över vad som var ursprunget till det problemet, varför tidslinjen inte fungerade och hittade punkten där det gått snett. Allt efter den punkten är färgad av valen som gjordes där och måste skrivas helt på nytt.  Det kändes som ett aha-ögonblick om jag någonsin fått ett och triggade en ny plan för boken.

Så långt de goda nyheterna.

De dåliga nyheterna är att det går snett redan i scen två.

Annons

Framflyttad

Jag har knappt hämtat mig från den eländiga förkylningspesten än och har haft ett långt samtal med min förläggare. Vi har kommit fram till att vår ytterst optimistiska förhoppning om att ha en bok klar till bokmässan inte längre är rimlig. Sjukdom är inget man kan räkna med eller helt förutse (även om jag börjar misstänka att jag i framtiden bör lägga bort två veckor i februari som sjukdomsbuffert). Dessvärre. Därför har vi flyttat fram alla deadlines och jag ska försöka bli ordentligt frisk innan jag ökar tempot igen.

Den nya, förhoppningsfulla tidsplanen säger att det blir bok innan jul. Arbetsnamnet är fortfarande Särskild. Vi får väl se om det håller.

2011 verkar vara ett dåligt år för att hålla beräkningar. Alla böcker jag verkligen väntar på har blivit framflyttade. GRR Martin, Richard Morgan, Jim Butcher, till och med Elizabeth Bears bok blev framflyttad, även om det troligen var på grund av förlaget snarare än skrivsvårigheter.

Drabbad av förkylningspesten

Jag har inte dött och inte gått under jorden. Jag har inte ens varit uppslukad av slutspurten på deadline, även om jag borde ha varit Nej, i en vecka lite drygt har jag nu varit sjuk och det börjar (dagens underdrift) mista sin charm.

Jag har blivit tröstad med diverse rapporter om att det är lika illa på andra ställen, i och utanför bekantskapskretsen, att somliga till och med drabbats av lunginflammation, och då tänker jag att jag kom lindrigt undan trots allt. Även om lindrigt är relativt i det här fallet, jag kan tänka mig endast ett fåtal tillfällen under resten av året som skulle vara sämre att vara sjuk på än nu. Det har gått så långt att jag var tvungen att prova en tes – kan man sjukskriva sig från sitt skrivande?

Det var bara delvis en retorisk fråga, jag menar, det var inte som om jag lyckats skriva något på nästan en hel vecka när jag fick krypa till korset. Jag kunde knappt titta på tv, så borta jag var, läsa var uteslutet och att läsa på skärm blev galet jobbigt. Så jag ringde min förläggare för att förklara läget. Gudars det tog emot! Jag avskyr att vara sen med saker och jag hatar att vara sjuk och att inte ha varit realistisk nog att planera in det i bedömningen av skrivandet.

Hon var en pärla som alltid och sa att hon hade fullt förtroende för att jag skulle bli klar, och att jag visst kunde sjukskriva mig från en deadline också. Vi är i början av raden av deadlines och det är bara grundmanus det är fråga om. Det betyder inte att det irriterar mig mindre, men det var skönt att höra eftersom jag ändå intet kunde påverka det. Nu när jag haft en hel feberfri dag ska jag se vad som går att rädda av den sista skrivledigheten. Ska bli skönt att vara tillbaka vid tangenterna igen. Jag har saknat dem.

Helt rätt

Det finns dagar som inte känns som om de går att rädda. Jag sov oroligt och vaknade knappt av klockan. Tillbringade morgonen i ett zombieliknande tillstånd och arbetsdagen instängd på kontoret med min begynnande förkylning, te, alvedon och textskrivande för jobbets räkning. Det regnade på mig på vägen hem och jag hade glömt att gå med soporna på morgonen, något som alltid straffar sig. Dessutom hade jag tackat nej till rollspel på grund av att jag känner mig så sänkt och eftersom de senaste dagarna har varit som att dra tänder när jag försökt putsa på manuset.

Men det låg ett brev på hallmattan. Ett vadderat kuvert från mitt förlag och jag kunde inte föreställa mig vad det skulle kunna vara. När jag slitit upp kuvertet visste jag inte om jag skulle skratta eller ta till lipen. Min förläggare är inte bara världens bästa, hon är också tankeläsare. Det var en påse praliner och ett kort som hejjade på mig under den här sista månaden av manusskrivande. Fina, fina Anna. Det kunde inte ha kommit bättre.