Världsbokdagen

Jag firade världsbokdagen med att skriva. Eftersom jag inte lämnade lägenheten har jag inte gett någon en bok (maken fick lov att läsa mitt ex av Skalpelldansen innan mig, men jag tror inte det räknas) och jag har varken köpt en bok eller läst en bok idag. Om jag verkligen orkar ska jag unna mig tio minuter med The Girl Who Circumnavigated Fairyland in a Ship of Her Own Making av Cat Valente, men just nu simmar bokstäverna framför ögonen på mig så det är inte särskilt troligt.

Vag gjorde ni? Läst något bra? Firat?

Dödslinje om två timmar

Med två timmar till godo skickade jag in mitt redigerade manus till min redaktör och nu kan jag knappt tänka för att formulera en mening ens.

Jag säger som Nick Cave: there was so much more I could’ve done if they’d let me. Med dem menar jag då antingen mina hjärnceller eller mina karaktärer.

Tackochlov är det en redigeringsomgång kvar så ifall briljanta idéer slår mig innan manuset kommer i retur har jag alla möjligheter att göra något åt det då.

Nu: duscha, diska, packa och sen planet till Bryssel!

Dödslinjedagen till ära

Så, igårkväll gick mitt manus iväg till förläggare för bedömning och om det anses vara något att jobba med så går det till redaktören. Ja, jag är nervös. Spelar ingen roll att jag vet hur mycket tid jag lagt på det eller hur mycket bättre det är jämfört med mina tidigare försök på samma manus (jag skickade in upplaga 4.5 nu, för dem som räknar med därhemma).

De senaste veckornas mardrömsfyllda nätter (jag drömmer mycket livliga mardrömmar när jag är stressad, det tror jag att jag sagt förut?) har förstås fått mig att fundera på varför jag gör det här egentligen och det har spridit sig som vågor på vattnet. Så min mans kollega skickade den här länken till honom, att visa för mig för att muntra upp mig. Och jo, nog är det så alltid: Arbetsannons – har du det som krävs för att bli författare? 

Mitt i allt det här har jag förstås också funderat en massa på min skrivprocess, i vild förhoppning om att det kommer att leda till en förutsägbarhet i arbetet så att jag kan planera in fullständiga psykbryt, självförtroendesvackor och arbetstoppar och maximera min textproduktion därefter. Eller i alla fall göra livet lite lättare för mina nära och kära (som alla ställt upp likt superhjältar!). SvD skriver om en sammanställning av kända författares skrivprocess, det är så att man vill läsa. Men min senaste tid skiljer sig markant från deras utsaga – jag har haft skrivkollegor över på skrivstuga i vardagsrummet flera dagar. Det har gjort skillnad. Mindre slösurfning, mer direkta svar på frågor, färre tillfällen av fullständigt stillastående och många intressanta diskussioner om allt som har med skrivande och språk att göra. Karin, Karin och Therése, tack!

Nu ska jag gå på Hollandia, äta tårta och svara på fina brev som jag fått under månaden. Det är fortfarande en vecka kvar (lite drygt) av Month of Letters. Skriv något fint till någon!