Manusmissöde

Det där som inte får hända under dödsmarschen hände. Jag fick lite oroande meddelanden under slutet av gårdagen, felmeddelanden när jag tryckte cmd+S för att spara. Datorn påstår (och jag vill mena att den ljuger) att jag har för många fönster öppna och så får jag välja på att göra en säkerhetskopia innan jag stänger några. Så då gör jag det, stänger min browser (det enda andra öppna fönstret) och kollar mitt dokument. Jodå, det såg ut att funka. Senare på dagen händer samma sak, jag trycker spara och stänger. Men den här gången stänger jag alltihop och startar om datorn, det skulle ju vara jobbigt om jag var tvungen att sitta med en hel hög nya kopior att sortera igenom. Datorn omstartad – säkerhetskopiorna finns ingenstans att få. Jag gjorde en dropboxkopia vid lunch, men det här var kl elva på kvällen.

Paniken sätter in, scrollar igenom dokumentet – och nu tar vi ett ögonblick och funderar på var i processen jag befinner mig. Det är där man ändrar, lite här och där, lägger till en scen, skriver om en dialog, ändrar en markering (jag har dem i fyra olika färger och två typsnitt för att tala om vad jag ska göra med dem), det är inte arbete det är lätt att spåra – och inser att det finns färgmarkeringar kvar jag var säker på att jag tagit bort, anvisningar jag var säker på att jag följt upp. Sen hittar jag platsen för den stora scenen jag skrev, den som tog hela eftermiddagen. Den finns ingenstans (och jag har tryckt cmd+S flera gånger under den tiden). Till sist hittar jag den plats där problemen tydligen uppstod, mitt i korrigeringen efter ett betaläsningsdokument. Det är bara det att jag kan inte komma ihåg allt jag gjort efter det.

Gårdagen slutade inte lysande, om man säger så. Nu neurossparar jag på sticka och dropbox, och i mappen där det hör hemma. Någon av kopiorna måste väl ändå överleva. Så ska jag bara ta igen gårdagens arbete också, ovanpå det som var planerat för dagens 12-timmarsarbetspass.

Och jag drömde att jag somnat i en grotta och taket trillande ner över mig, jag kvävdes långsamt till döds utan att kunna röra ett finger. Nej, jag behöver ingen hjälp att tolka den. Men den är i alla fall bättre än de senaste nätternas drömmar om djurbarn som dör utan att jag kan rädda dem trots att jag försöker. Och den om zombiefågelungarna i mina blomsterlådor. Och den om … Jag har tre veckor av oavbrutna mardrömmar att dra från men fågelungarna är ändå den underligaste, vi kan sluta där.

En 3847-ords-skrivdag!

Jag är inne på upploppet inför dödslinjen. Fem dagar kvar. Idag skrev jag om hela slutet och det tog hela dagen, men fan vad nöjd jag är! 3847 ord senare är jag matt, har ont i händerna och känner mig konstig i huvudet. För att ge er något att relatera till – i vanliga fall skriver jag strax under 1000 ord på en dag. Lediga och bra dagar skriver jag kanske 2000. Kanske. Så jag är rätt nöjd med det också. En sådan skrivdag finns förstås skildrad även i bilder:

Dagens andra och tredje skrivpass skedde här.

Handstickade sockar! (inte av mig)

Pralinfika med det sista av chokladasken från Belgien.

Aj.

Dagen i korthet:

Mardrömmarna avlöste varandra, vaknade en gång varannan timme och låg och stirrade i taket. När klockan ringde var jag utsliten.

Fick ett stressande besked på morgonen, är nu väldigt medveten om dödslinjen och är missnöjd över alla sysslor som tar tid. Inklusive sådant som duscha och klä mig.

Raka vägen till läkaren för att ta bort en leverfläck på sidan av näsan. Den brukar fastna i glasögonen och gör galet ont, sådär så att ögonen tåras, och nu har den dessutom börjat växa. Läkaren meddelar mig att det är ett kosmetiskt ingrepp och jag tänker ”för dig ja, för mig är det en ständig irritation som måste bort” men man säger inte emot tanten med skalpellen, så är det bara. Det visar sig att man inte säger emot tanten med bedövningssprutan heller utan försöker vara en duktig liten patient och ligga still när de sticks och skär och drar. Och dessutom har åsikter om att det är lättare att skriva sf/f än annan litteratur, för det krävs inte lika mycket av ett påhittat universum. Försöker försiktigt ge henne en vidare syn på litteraturen, blir tyst när kniven kommer fram.

Resultatet:

Flera stygn, ena halvan av näsan är alldeles vit av den sträckta huden och det gör ont upp till skalpen (hudfärgat plåster är verkligen grejjen). Det syns inte på bilden, men jag har en likadan i nacken på andra sidan. Känner mig oresonligt gnällig av det här. Som om jag fått ett slag på näsan och har begynnande migrän samtidigt.

Gnäll, gnäll, gå och skriv med dig, lata författare får inga böcker gjorda. Ja, frun.

På väg igen

20111128-074910.jpg

Skrivresan var produktiv och mina värdar skämde bort mig ordentligt under tiden. Jag har sovit som ett barn och det i sig var värt att åka bort för. Inga mardrömmar, ett minimum av sammanbitna käkar och så vakna till en dag fylld av samtal om text – jag har varit lyckligt lottad.
Stormen missade oss också. Det regnade och blåste rejält men det var ingen klass 3-varning som det var i Skåne. Hoppas att alla har klarat sig fint därnere.
Skrivandet gick över förväntan. Jag hann snygga till två kapitel och hitta två nya problem. Ge med ena handen, ta med andra.
Nu är jag på väg tvärs över landet för att träffa förlaget i Göteborg. Jag tror inte jag åkt på bredden såhär förut …