Mardrömmar, sanndrömmar?

Jag vaknade två gånger imorse. En gång alldeles för tidigt efter att ha drömt om en vacker bro som gav folk pest när de gick över den. Det bekymrade mig att en så vacker bro skulle vara så förfärligt illasinnad och samtidigt kände jag att jag kanske skulle ta och skriva något om den, om de stackare som oskyldigt gick över den, och kanske var det ett utfall av bro-längtan och en känsla av att jag inte gjort vad jag kunnat av mötet med min själs bro. Hursomhelst lovade jag mig själv att ägna dagen åt skrivande och sen somnade jag om, bara för att hamna i en dröm där mina första 30 000 ord av Arbetsnamn:Blodsbreven var föremål för granskning av min skrivgrupp. Det var inte nådigt att vara där och jag kände så med den stackars texten som jag inte lagt ord till på flera veckor och som jag visste bara var ett grovt utkast. När jag vaknade från den var det inte längre en fundering: om jag inte skriver idag kommer det bara att bli värre.

Så här sitter jag. Det tar emot att gå tillbaka och läsa igenom vad jag kastade ner på sidorna i början av april, men det måste göras. Jag hoppas att jag ska känna samma skrivglädje efter genomläsningen som jag kände medan jag skrev det.

Jag börjar känna igen det som en del av min process, det här att vara ovillig att stirra mina halvfärdiga alster i vitögat. För oavsett hur medveten jag är om att saker inte blir perfekta från början, om att texten måste få vara dålig innan den blir bra, om att jag inte är fullärd och inte ens då skulle jag skapa felfritt från början, så verkar jag inte på allvar ha gjort upp med författargenimyten än. Jag har förväntningar på mig själv och jag låter den inre kritikern sitta på min axel alldeles för tidigt i processen. Den inre kritikern är ibland en riktig jävel och kommer dragandes med jante och alla andra självcensurerande uppfattningar. Men jag har silvertejp att sätta för kritikerns mun, jante är ett förbannat påhitt och allt det andra kan gott vänta tills jag är klar i alla fall.

Jag är författare och jag ska fan i mig avsluta det jag påbörjat. Dessutom vill jag helst inte vakna från fler mardrömmar om att jag inte skrivit klart, så då är det ju bäst om jag gör något åt det.

Påskskriv!

20130329-114621.jpg
Jag följer en del bok- och skrivrelaterade bloggar, förvisso väldigt sporadiskt, och de verkar alla ha bestämt sig för att ta påskledigt. Somliga till och med ledigt från sitt skrivande! Så inte här. Jag har aldrig haft en viss typ av läsning för påsken (påskekrim har helt gått mig förbi, men i år läste jag ut A field of darkness av Cornelia Read precis innan påsk, så det kanske räknas) men jag har alltid haft tid att göra kreativa saker. I år har jag gått så långt att jag inte följer med på släktsammankomsterna för att jag ska skriva.

Det får mig att känna mig som en usel dotter, dotterdotter, syster och maka, men det får vara så. Jag har lovat mig själv de närmaste två veckorna också på mitt nuvarande projekt (Arbetsnamn: Blodsbreven) och sen ska det utvärderas. Är det lönt att fortsätta? Vet jag vad jag håller på med? Är det tillräckligt roligt/givande/produktivt för att fortsätta vara mitt huvudprojekt eller ska det få kliva åt sidan? Men jag har lovat mig två veckor i alla fall och de infaller över påsk. Till alla de drabbar – jag beklagar innerligt!

Så här sitter jag, invirad i pyjamas, scarves och spikmatta, med ohemula mängder chokladägg, marmeladgodis, te och kaffe inom räckhåll. Jag har en lång låtlista igång och ett knippe tulpaner att titta på (när jag nu inte kan belöna mig själv med att läsa bloggar) så helt utan påsk är jag inte. Och jag skriver ta mig tusan!

Så jag passar på att önska er alla en riktigt glad påsk, oavsett hur ni firar den, med vem ni firar den eller varför ni firar den. Jag hoppas att den är riktigt, riktigt njutbar!

(och om ni läser något extraordinärt får ni gärna berätta, jag har fått mina första Tiptree-böcker i posten men det betyder inte att jag inte kan göra en läslista för senare)

Kommer någon att vilja läsa?

Igår fick jag en fråga som jag inte ens tänkt på innan och som jag nu inte kan sluta tänka på. Det var när jag berättade att jag skrev på allvar igen, att det faktiskt hände grejer, och min samtalspartner sa ”jag ser så fram emot trean, skriv fortare!” Det är i vanliga fall en väldigt uppmuntrande kommentar och jag ser också fram emot trean, men den vill sig inte riktigt i huvudet än så jag skriver annat så länge, och det sa jag, att det var ett annat projekt som funkade just nu. Och får då, den uppriktigt menade frågan ”kommer folk att vilja läsa något annat då?”

Ja du. Det har jag faktiskt ingen aning om. Jag har inget kontrakt på den, det finns inget förlag som väntar, min redaktör har inte sett något – jag vet ju inte ens om jag blir nöjd eller om den blir färdig! Och ingenstans där har jag tänkt på andra läsare än mig. Jag skriver den här för att den kombinerar tre idéer som jag haft för länge i huvudet och som nu kanske äntligen kan bli en bra idé tillsammans (eureka-ögonblicket när jag la ihop 1+1+1 och fick det här som är så roligt att skriva att jag hoppar ur sängen varje morgon var årets kreativa händelse och trotsar beskrivning). Och jag har roligt, riktigt, riktigt roligt när jag skriver. Än så länge är det förvisso rätt tidigt i processen, jag bara vräker ner ord på pappret och hoppas att något faktiskt funkar, men det är så himla skönt att känna draget.

I vilket fall som satte jag mig för att tänka på det där. Vem är den här boken till för (mig), kommer folk att vilja läsa den (jag vill läsa den!), kommer folk att bli sura på mig för att jag inte skriver mer om Udda (har jag verkligen så ivriga läsare?), kommer förlaget att vilja ha den (dvs, skulle den vara säljbar) och skulle boken se annorlunda ut om jag började tänka på andra läsare än mig själv? Målgrupp och sånt. Jag är inte säker på ifall jag vill släppa in målgruppstanken redan, eller ens alls.

Men, jag snubblade över en term häromdagen som heter ”gaslamp fantasy” (eller ”gaslight fantasy”) och den fyller de flesta av utgångspunkterna för det jag skriver, men med lutning åt steampunk. Eller nåt. Och ja, så är det en brevroman, för jag gillar brevromaner och har velat skriva en längre än jag velat skriva något annat. Så det är dags nu, antingen någon annan vill läsa eller inte, känner jag. Så det svarade jag.