Länksallad

Som vanligt är internätet fullt av spännande länkar och här är några av de som landat i mitt knä på sistone:

En artikel om hur man framgångsrikt hanterar stress. Kan vara bra att veta var jag har den, tänker jag. (via @KameronHurley på twitter)

Och från stresshelvetet till kinesiska bilder av helvetet. De här är väldigt grafiskt tydliga, ni har blivit varnade. (via @sirtessa på twitter)

En kombination av Mansfield Park och faktiska internetkonversationer i den här illustrerade tublrn. (via Maria K.)

Om man gillar cosplay eller kostymskrädderi så kan man göra sämre än att följa Angela Claytons blogg. Jag hittade henne när jag letade efter bilder på Elsa från Frozen-cosplay och är nu helt fast. Hon har stor variation på sina projekt, från den flygande bisonen i Avatar till en klänning av vit slöja och blomblad.

Nu vet jag inte hur insatta ni är i tvisten mellan Amazon och Hachette men det finns divor (drivor! snöskred!) av länkar med saker som sagts och tyckts från båda sidor. Jag har många olika problem med Amazons beteende i den här frågan så jag är inte vansinnigt intresserad av en ‘balanserad’ länk. En bra plats att börja, om man är sugen och ändå ovetande, är John Scalzis Whatever-inlägg i saken.

Jag har en nytänd förtjusning för sf, som i att jag leker med tanken på att skriva det igen, och då tänker jag förstås genast på ISS. En gång var det min högsta önskan i livet, att vara kosmonaut och jobba på ISS. @Astro_Alex är där just nu och har precis åkt rakt igenom norrsken. Nej, jag är förstås inte alls avundsjuk. Inte det minsta.

 

Annons

Gudars skymning vilken inläggskö!

Jag bläddrade igenom mina liggande inlägg och insåg att hela USA-resan är halva inlägg som sen inte blivit postade. De var i väntan på bilder, på länkar jag tänkt lägga dit, på att hitta wifi nånstans på vägen, på att jag skulle ha tid och ro att skriva klart dem. Senare, sa jag till mig själv, senare när jag kommit just dit, där ska jag ha tid att uppdatera ordentligt.

Bah! Jag borde ha vetat bättre.

Men att de låg kvar och väntade, det hade jag helt glömt. Nå, vi får kanske ha en serie Resminnen senare i sommar då. Senare, när jag har tid, när det finns bilder och uppkoppling och … Ja, vi får väl se.

The Good Matter i tryck

Det är första kvällen på semestern här och jag tänkte fira det med lite goda nyheter för min del. Utan vidare åthävor: jag har en novell i senaste numret av Apex Magazine (#63)!

Novellen i fråga är ”The Good Matter” som skrevs som ”Den goda materian” på svenska och som jag haft liggande i en byrålåda sen 2008. Den handlar om antikhandlaren från Udda verklighet, Gustav, och hans första möte med någon som är som han.

Det är egentligen allt ni behöver veta, men om ni vill höra hur det hela gick till så låt mig bjuda på den historien:

Den var vansinnigt rolig att skriva och jag var så nöjd med den att när det var dags för Eurocon 2011 så skulle jag ha en sak på engelska för högläsningen jag fått och då valde jag den. Jag försökte översätta den själv men fastnade i grammatiska saker hela tiden, så till sist lejde jag en öersättare. Det blev en rak översättning, precis vad som stod på sidan, och även om den var bokstavligt trogen så kände jag inte att det var mina ord eller den känsla jag ville ha. Så jag gjorde inget mera av den utan lät den ligga. Och på högläsningstillfället var det bara svenskar där (och en dansk herre som sa att det gick bra med svenska) så det blev den svenska varianten istället.

Den svenska novellen skickade jag till Mix förlag som refuserade den och därefter kallade jag den för mitt sorgebarn. Tur att jag hade ett så litet sorgebarn tänker jag nu.

Förra året var jag gäst på Finncon och de brukar samla ihop texter till en gåvobok för de som stöttat kongressen ekonomiskt. Jag blev tillfrågad om jag hade något och eftersom jag inte hittat annan nytta för novellen fick de den. Men eftersom trycket är begränsat har jag aldrig sett den på papper och jag ögnade mest igenom den innan jag skickade utan att ändra något. Och så var det dags för Wiscon i Madison i år. Dagen innan jag skulle åka blev jag tillfrågad om jag ville delta i en högläsningsgrupp, Mary Robinette Kowal kunde inte komma och hennes grupp hade en plats över som jag fick chans på. Och jag sa ja. Men när jag såg över novellen så var jag inte längre helt tillfreds med den. Det var svårt att sätta fingret på vad jag tyckte fattades särskilt som alla orden var där, men det är något med den fåordiga svenskan som inte blir detsamma om man inte formulerar om sig på engelska. Så det gjorde jag. En hel dag satt jag och pysslade med texten, flyttade ord och komman, ändrade meningsbyggnad. La till och drog ifrån saker och jag höll på in i det sista. Sen var det dags för uppläsning.

Och den här biten blir pinsam, så låt det vara en lärdom.

Jag exporterade filen och mailade den till mig själv, så jag skulle kunna läsa från platta istället för från datorn och dubbelkollade att det var rätt fil som kommit fram, öppnade den och läste de första raderna. Så långt allt väl. Sen kommer vi till uppläsningsstället, ett kafé tvärs över gatan från kongresshotellet i ett rum längst bak. Jag läste med Delia Sherman, Elise Mathesen och Wesley Chu, så rummet var packat med deras vänner och fans. Nervositeten var stor och jag var väldigt glad att jag lagt hela dan på att fixa den. Jag kände mig säker på att den skulle hålla och när jag som tredje person reser mig upp för att läsa kommer det därför som en fullständig överraskning att det inte är den slutgiltiga versionen jag har på min platta.

Av någon anledning har det inte fungerat med autosave, jag har inte sparat mellan varven (vådan av att vara mac-användare) och där står jag med något som kanske var sparat strax efter lunch. Så jag fick redigera i huvudet under tiden som jag läste. Jag vet att jag inte fick med alla mina ändringar, jag vet att det fanns snygga meningar som jag övat på att säga korrekt och med rätt betoning som jag nu missade helt och det fanns med ord som är svåra för en skåning att uttala som jag tidigare rensat bort. Men jag gjorde mitt bästa och marken svalde mig inte och jag skakade bara lite i benen. Aldrig någonsin att jag missar att läsa hela dokumentet igen. Aldrig.

De säger att det gick bra, själv kommer jag inte ihåg mycket av det men det är som det brukar efter ett framförande för mig. Och det måtte ju ha gått bra eftersom jag blev tillfrågad om att skicka in novellen till Apex Magazine senare. Så det gjorde jag. Och redaktören där, Sigrid Ellis, har gått över den igen med en fintandad kam för att fånga de sista underliga meningarna. Jag är väldigt nöjd med resultatet och jag är sjukt stolt över att få vara i så fint sällskap som Apex ger mig.

Min första engelska publicering. Inte illa för ett litet sorgebarn.