Framme!

Jag har kommit en bit på vägen på min resa och klarat av flera etapper.

Malmö-Köpenhamn: det var tidigt som tusan men annars inga problem. Nya resväskan var större än jag behövde men precis så lättrullad som jag jag hoppats.

Köpenhamn-Heathrow: flyget var i tid och när jag väl kom fram hade jag ju redan researchat hur de olika terminalerna såg ut så jag satte mina springskor i bruk och rusade genom första terminalen, var siste man ombord på en transferbuss (som tog för evigt, ärligt jag misstänker att vi körde i cirklar) och framme i tid för att rusa till min gate. Kom fram i tid för boarding och då slår lagen om alltings jävlighet till. Där stod jag svettig men triumferande och så är personalen fast i trafik och flyget blir en timme försenat. Jag tillbringade tiden med att sörpla i mig en kaffe tillsammans med en hemresande amerikansk militär. Hans kort hade blivit avvisat av kaffemaskinen så jag bjöd på en kopp och vi hade en lång konversation som rörde sig i cirklar kring moral. Mycket intressant. Så jag var på gott humör, om än lite stressad av att jag kanske skulle missa första bussen till Madison på grund av förseningarna. Men det var inte mitt största problem, nej nej, det kom när jag satte mig på planet.

Heathrow-Chicago: Se, det finns inget så jäkligt under en resa som att inte ha fungerande skärmar framför sig. Och nu pratar jag inte om för egen del, visst det hade varit kul med en film men inte nödvändigt, nej, det är för min sätesgrannes skull. Om hans skärm hade funkat hade han tagit sina hörlurar och varit tyst hela resan, det är jag säker på. Istället pratade han med mig hela vägen. 6 av 8 timmar. Och det hade varit ok om han inte varit en riktig tratthatt. Jag föraktar tratthattar. Han å sin sida föraktade mig öppet under resan, så det jämnar väl ut sig.

Chicago-Madison: Jag hann få mitt bagage, ta mig igenom tullkontrollen och hade just tid nog att antingen köpa en flaska vatten eller ett toalettbesök, inte båda. Så jag gjorde det kloka valet och tillbringade 3,5 timmar törstig men annars bekväm på bussen. Den hade wifi och jag fick chans att uppdatera mig om världens tillstånd (samt beklaga mig förstås, vad är uppkoppling annars till för). Landsbygden runt Madison är verkligen vacker och den känns väldigt hemtam. Det är lätt att förstå varför så många skandinaver bosatte sig i de trakterna. Madison självt är väldigt gulligt (det lilla jag såg av centrum i alla fall), mycket cyklar, många uteserveringar, låga hus med charmiga vinklar och vrår, massor av god mat, mycket varmt. När jag klev av bussen och började rulla mot hotellet fick jag en komplimang redan vid första övergångsstället och det bara fortsatte. Det var håret förstås. Men jag hade haft rätt när jag sa till en av organisatörerna att ”jag brukar beskriva mig som hon med turkost hår, men jag misstänker att det betyder mindre på Wiscon än annars”. Vi var många med färgglada hår!

Wiscon: förtjänar sin egen post, men om det inte blir av så låt det vara sagt att jag hade väldigt roligt, träffade många roliga människor och fick lov att vara med och dela ut Tiptree-priset till en helt underbar och överväldigad Nike Sulway. Uppdrag avklarat!

Madison-Chicago: Jag fick skjuts i bil med en grupp mysiga människor som gjorde övergången mellan kongress och verklighet lättare (höll på att skriva ‘vardag’ men det är det verkligen inte).

Chicago: såhär lång är det lägenhetshäng med charmiga katter, vacker balkong, gott kaffe, lokalbryggd öl och mumsig mat. Jag sov tio timmar och det behövde jag tydligen. Men nu är sötebrödsdagarna över och det är dags att skärpa mig ordentligt så jag får något skrivande gjort. Dödslinjer väntar inte på någon.

Annons

Resuppdatering: dagen före

Så, imorgon bär det av till sist – USA i en månad. Just nu är respaniken rätt närvarande, jag har helt legat av mig sedan mina resledardagar och allt från vilka småsaker som är nödvändiga till att ha väsentligheter (som skavsårsplåster och tillräckligt med allergimedicin) hemma har helt fallit av min radar. Jag är en bofast person numer, jag är van vid att ha mina saker utspridda i hela hemmet, nerstoppade i lådor, mer saker än jag behöver, bekvämlighet före allt. Men, nu ska det packas i en väska (förvisso en större än vad jag brukar resa med) och det ska vara allt jag behöver för en månad med kongress, skrivtid, turistande och kurs.

Resplanen är:

Köpenhamn och Heathrow (med transferpaniken från helvetet) – landa i Chicago, Illinois – ta buss till Madison, Wisconsin, (för att gå på Wiscon och vara med och dela ut Tiptree-priset) – buss tillbaka till Chicago, med omnejd (besöka vänner, skriva, gå på museer och annat nödvändigt, men mest skriva) – Birmingham, Alabama (vänner, skriva) – Chattanooga, Tennessee (kursen Writing the Other i en vecka) – hem via Chicago och Helsingfors (flygplatserna enbart).

Planen för dagen är:

Packa väskan – cykla ner på stan – träffa Karin T för kuriruppdrag – växla pengar – balkonghäng – ringa föräldrarna – krama maken.

Prognosen för dagen är:

Packa väskan (med strykning av kläderna) – packa upp väskan för att dubbelkolla att något kommit med – stänga och öppna väskan tusen gånger för att lägga till något nytt och sen banna mig själv och lova att det är sista saken – kolla mina papper och pass en miljon gånger – förbanna att jag kom på något efter att butikerna stängt – vimsa omkring i lägenheten – ha ytterligare ett angstanfall över Heathrow-transfern – däcka i soffan – stirra på röran jag gjort – inte kunna somna – gå upp klockan fyra.

Rafflande, jag vet. Uppdatering följer.

Penny Dreadful

Om ni inte har hittat och sett, eller hört om utförligt, så är den här recensionen inget för er, men låt det vara sagt, det är en mycket bra recension av Penny Dreadful av Genevive Valentine, och som jag helt håller med om.

Begrundandet av lik – ett viktorianskt måste.

Penny Dreadful är en gothic horror-serie som ligger nära League of Extraordinary Gentlemen i det att den använder litterära personligheter som sina karaktärer – men oj, vilken skillnad i stämning! Jag är såld på den av främst två anledningar: Vanessa Ives personlighet, och Frankenstein i den sista scenen. Jag blev överraskad av hur mycket jag brydde mig i båda fallen. I det förra är jag väldigt sugen på att veta mer, och i det senare blev jag verkligt rörd.

Snyggt gjort för en serie som tar alla gothic-klyshor och kör dem i mixern.

Oöversättligt – Anjana Iyer

Av naturliga skäl tänker jag rätt ofta på översättningar av saker. Jag har svårt att komma ihåg ifall jag har hört något på svenska eller engelska, jag kan ibland komma på rätt ord på engelska men famla efter det på svenska när jag skriver, och så finns det de där begreppen som är helt utan rätt översättning.

Jag talar för en gångs skull inte om den korrekta översättningen av nyanserna i illusionist-warlock-sorceror-magician-magi-wizard eller alla de där andra viktiga frågorna. Nej den här gången handlar det om en begåvad artist, Anjana Iyer från Nya Zeeland, som tagit itu med viktiga ord som inte har en motsvarighet på engelska och illustrerat dem charmerande som en del av ett 100-dagarsprojekt. Det heter ”Found in Translation” och är precis det.

Som med många andra fynd, det är på Bored Panda det händer.

Och det är inte utan att jag känner igen mig i många av de här begreppen. Känslor som kanske hade varit lättare att förmedla om jag haft orden för dem. Min obotliga längtan efter Egypten, som jag kände som om jag hörde hemma i (låt vara att det var det gamla Egypten, men ändå) t.ex. Veltschmertz är ett sådant ord. Och jag är tydligen någon som ägnar sig åt ”tsundoku” dessutom. Vem kunde ana?