Teacher, mother, secret lover

Tv-serier. Jag älskar tv-serier. Särskilt nuförtiden när de avancerat så långt förbi de gamla såporna att de är som väldigt långa filmer i flera delar. Jag _älskar_ det. Berättandet blir som en riktigt bra bokserie, möjligheten att fördjupa sig i karaktärerna, och de allra bästa seriernas möjligheter att riktigt krama känslorna ur mig.  Ahhh.

homer-simpson-tv-quote

Jag ogillar när det blir en återställning efter varje avsnitt, eller varje säsong, och jag gillar dem lite smutsigare för somliga dagar och lite snällare för andra. Dessutom är jag dålig på att titta på tv i övrigt (en del program undantagna, som Kobra eller Babel) så det här är hela tv-underhållningen här hemma.

Det har ju blivit en del serier genom åren. Tydligast minns jag de riktigt svåra beroendena, som när jag var tvungen att smyga mig in i den söndagsstängda butiken och lämna pengar på disken för att ta med mig ytterligare en dvd-box med Stargate hem (hur förväntades jag annars överleva söndagskvällen?). En del serier har utmärkt sig genom att locka till att leta gif:ar på tumblr eller skvaller om skådisar/manusförfattare/framtida plotter/kommande karaktärer och andra lämnar mig helt oberörd utöver ett behov av att se nästa avsnitt.

Jag önskar att jag hade helt avkodat det och fattat varför, det måste ju vara rent guld för skrivandet.

Det är så många variabler med alla: vem som är intressant för publiken i dagsläget, vem som kan bli det senare, vem som kan dö så att det driver serien framåt utan att det sänker saker, vilka subplotter förväntas jag bry mig om och vilka bryr jag mig _faktiskt_ om. Och varför. Vad gör att de känns som människor man känner, vad gör att det inte ens slår an en sträng ifall de försvinner. Och jag har svårt att avgöra ifall det har med min dagsform att göra eller om det är något i berättelsen som får mig att bara lämna en serie mitt i säsongen och kanske, kanske, återvända senare.

Hursomhelst är Teen Wolf och Pirates slut för säsongerna och båda med rätt intensiva slut, så det ger mig ju tid att tänka på alla anledningar till fascinationen fram till nästa säsong. De andra som är pågående (Person of Interest, Blacklist, Agents of SHIELD, Elementary, Musketeers och Castle) får helt enkelt fylla utrymmet så länge. Och jag ser verkligen fram emot en andra säsong av Sleepy Hollow och Defiance. Men det kommer att vara rätt bittra känslor från min sida under sommaren, det är då ett som är säkert.

Fast då kanske jag hinner se House of Cards. Och Bron.

2 thoughts on “Teacher, mother, secret lover

  1. Hej!
    Jag känner igen mig, också delvis beroende av tv-serier, framförallt nuförtiden när vanlig tv inte har så mycket att komma med, mest idiotprogram och repriser. det är lustigt hur man kan bli fast i en tv-serie och vilja gå in i den världen, känna med personerna, leva med personerna, värna om personerna. De bästa tv-serierna är minst lika bra som vilken film som helst. Samtidigt kan jag känna att det verkar finnas ett begränsat antal scenarier som upprepas i olika miljöer, och som alla tv-serier förr eller senare halkar in i. Och en sista tanke: bra tv-serier är som ett riktigt gott vin (eller whiskey): när du en gång sett något utöver det vanliga (som i mitt fall nu senast Top of the Lake) känns alla andra tv-serier halvdana. Jag vill ha mer av det där goda!

    • Top of the Lake hamnade i samma subkategori av smak och känsla som Broadchurch och True Detective (för mig). Om du kommer på fler i den stilen/tonen/känslan så får du gärna säga till. Har du sett filmen Winter’s Bone? Den ligger också där för mig. Extraordinär.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s