Att existera i någons huvud

Elizabeth Bear (ofta nämnd här, ety hon säger smarta saker) har pratat om den fiktiva person man kan bli när människor börjar läsa om och av en.

John Scalzi har också funderat på ämnet (ytterligare en person som säger smarta saker).

Det är inte utan att man funderar själv, inte för att jag har något kändisskap att reflektera över utan för att även ens bekanta säger saker som ”jag kunde inte sluta tänka mig att Udda var du”. Det är lite förvånande för mig eftersom Udda verkligen inte är jag när jag skriver om henne. Hon känns som en helt egen person i huvudet, men någon som jag skulle kunna vara vän med för att vi tycker likadant om många saker (choklad är bara en av dem).

En annan sida av det här myntet är ju att folk gärna vill träffa karaktärerna i böckerna och författaren är den som står mellan läsare och ett fysiskt möte med bokpersonerna. Det i sig gör också att författaren får låna lite strålglans av sina alster. En fiktiv person jag mer än gärna skulle träffa är Madeleine Dare, huvudpersonen i Cornelia Reads romaner. Hon läser på sidan som en vän jag saknat, när jag öppnade senaste boken (Valley of Ashes) var det som att höra av någon som jag inte pratat med på länge men verkligen gillade och jag kunde inte med att lämna henne i sticket när jag var tvungen att sova så jag läste natten ut. Det lilla jag läst om Read låter som om det finns en viss spegling i Dare och det gör att jag läser ännu mindre om Read men ännu girigare om Dare. Det finns kanske en anledning till att hon är så tilltalande och känns så äkta.

Så, inte nog med att författarrollen antar sina egna drag och blir sin egen person, inte nog med att folk som läst ens böcker tror sig veta saker om en som person, dessutom ska det hanteras att tankefoster blir som riktiga människor för de som läser – det är rätt stora saker att relatera till.

5 thoughts on “Att existera i någons huvud

  1. Det finns ju en del som odlar det där också. Alltså låter idén om likheten frodas. Det tycker jag är lite lustigt också, för jag har lite svårt att sätta likhetstecken mellan författare och deras karaktärer. Alltså drag kan man ju hitta, men samma?

    • Ja, det finns många nyanser i det där. Alster där huvudpersonen är en romankaraktär baserad på författaren men sen behandlad som en karaktär har först stört mig och sen lockat mig (att skriva då), och så finns det förstås fiktiva biografiska verk, eller fiktiva självbiografiska, eller semisjälvbiografiska romaner.
      Det är inte ofta jag tänker på att det skulle finnas likheter heller (om det inte är uppenbart gjort så jag ska tänka det) och jag blir verkligen förvånad när någon tror att Udda är jag.

      • Jag skulle nog snarare tolkat Hemming som ett möjligt författaralterego, när jag nu tänker på saken. Hemming är liksom förutsättningen för hela historien, noden som förenar de olika aspekterna av historien, kraften som driver skeendet framåt. Så intressant att tänka på! Ytterligare en dimension i historien att beakta.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s