Sista dagen att nominera till Hugon

För alla som ska till Loncon3, årets Worldcon i London alltså, så är det sista dagen att nominera till Hugon idag! Ja, jag är en av de som inte gjort det än så jag känner paniken växa lite. Det är bara timmar kvar! Timmar!

Tack och lov har jag en lista över saker jag gillat under året så nu ska jag bara rangordna den och välja vilka som ska komma med. Och tänk om jag missat någon, eller glömt att kolla i vilka kategorier de passar. Jag är ytterst tacksam att författarna till flera av mina årsfavoriter har gjort ‘elgeibility posts’ så att jag kan dubbelkolla. Hugokommittén kommer inte att gissa eller tolka saker, det är upp till mig.

Och ifall det här är fullständig rappakalja – Hugon är engelskspråkig sf/f-litteraturs motsvarighet till en Oscar. Den avgörs av dem som deltar i Worldcon (förra, denna eller nästa – ifall medlemskap har lösts i tid) och de nomineras av samma. En populäritetstävling alltså, men en som jag ser fram emot att försöka påverka lite.

 

Annons

Teacher, mother, secret lover

Tv-serier. Jag älskar tv-serier. Särskilt nuförtiden när de avancerat så långt förbi de gamla såporna att de är som väldigt långa filmer i flera delar. Jag _älskar_ det. Berättandet blir som en riktigt bra bokserie, möjligheten att fördjupa sig i karaktärerna, och de allra bästa seriernas möjligheter att riktigt krama känslorna ur mig.  Ahhh.

homer-simpson-tv-quote

Jag ogillar när det blir en återställning efter varje avsnitt, eller varje säsong, och jag gillar dem lite smutsigare för somliga dagar och lite snällare för andra. Dessutom är jag dålig på att titta på tv i övrigt (en del program undantagna, som Kobra eller Babel) så det här är hela tv-underhållningen här hemma.

Det har ju blivit en del serier genom åren. Tydligast minns jag de riktigt svåra beroendena, som när jag var tvungen att smyga mig in i den söndagsstängda butiken och lämna pengar på disken för att ta med mig ytterligare en dvd-box med Stargate hem (hur förväntades jag annars överleva söndagskvällen?). En del serier har utmärkt sig genom att locka till att leta gif:ar på tumblr eller skvaller om skådisar/manusförfattare/framtida plotter/kommande karaktärer och andra lämnar mig helt oberörd utöver ett behov av att se nästa avsnitt.

Jag önskar att jag hade helt avkodat det och fattat varför, det måste ju vara rent guld för skrivandet.

Det är så många variabler med alla: vem som är intressant för publiken i dagsläget, vem som kan bli det senare, vem som kan dö så att det driver serien framåt utan att det sänker saker, vilka subplotter förväntas jag bry mig om och vilka bryr jag mig _faktiskt_ om. Och varför. Vad gör att de känns som människor man känner, vad gör att det inte ens slår an en sträng ifall de försvinner. Och jag har svårt att avgöra ifall det har med min dagsform att göra eller om det är något i berättelsen som får mig att bara lämna en serie mitt i säsongen och kanske, kanske, återvända senare.

Hursomhelst är Teen Wolf och Pirates slut för säsongerna och båda med rätt intensiva slut, så det ger mig ju tid att tänka på alla anledningar till fascinationen fram till nästa säsong. De andra som är pågående (Person of Interest, Blacklist, Agents of SHIELD, Elementary, Musketeers och Castle) får helt enkelt fylla utrymmet så länge. Och jag ser verkligen fram emot en andra säsong av Sleepy Hollow och Defiance. Men det kommer att vara rätt bittra känslor från min sida under sommaren, det är då ett som är säkert.

Fast då kanske jag hinner se House of Cards. Och Bron.

Lang-dagen, om ni missa

Jag har ett erkännande: jag har aldrig läst Maria Lang. Ja, jag vet. Det är ett brott (höhö) i sig. Men det finns gott om andra som har gjort det och idag har de gått ihop om att göra en bloggdag späckad med Lang-inlägg. Hos Fiktiviteter hittar ni hela listan.

Själv var jag tvungen att sluta läsa dem eftersom de lyckades fylla mig med nyfikenhet och samtidigt fylla sina inlägg med spoilers. Jag gillar inte spoilers. Särskilt inte på deckare, thrillers eller andra mysterier. Istället lägger jag Lang till min (alltför stora) att-läsa-hög. Och till er hög lägger jag de här inläggen.

(Tillägg: det här var ett inlägg som jag trodde jag postade igår, men den där appen till min platta och jag kommer inte överens, så den uppdaterade nu på söndagen istället. Lang-dagen var alltså igår, lördag.)

Binda sig som bok?

Den här länken kom till mig via Calliope books och den är verkligen en mysryslig tanke.

Av de tre (!?) böckerna funna vid Harvard bundna i mänskligt skinn är en av dem bunden i sin tidigare ägares skinn.

Kanske en tanke för efterlivet? Jag har ju mitt donationskort, mitt de-animation-kort och så kan jag lägga till ‘skicka askan till rymden och bind en bok i mitt skinn’. Eller? Requiescat in pace, indeed.

Jag förutsätter att stackars Jonas hade föredragit att behålla huden på kroppen och jag hade föredragit att få veta mer av den som skrev efterordet – för att inte tala om att jag undrar varför de andra böckerna har mänskligt skinn i sina pärmar – men jag är betydligt mindre creeped out av att veta var det kommer ifrån än inte.

Nej, alla dessa tankar på kroppen efter livet är inte nya, och det lär inte vara sista gången heller. Det är ju det där med att vara tränad arkeolog, mänskliga kvarlevor är liksom vårt levebröd. Och kan man inte bli mumifierad så …

EDIT: här är en artikel till, mer av samma och lite mer bilder och mer av min känsla för det – läs gärna, men inte högt.