Swecon är över

Swecon var i helgen och det var en trevlig upplevelse, som alla kongresser jag varit på faktiskt. Listan är inte fasligt lång, det medges, jag var på min allra första kongress och mitt första Swecon i Göteborg 2010 (som hedersgäst). Det gav mersmak och året efter hölls Eurocon i Stockholm (som var det årets Swecon dessutom) och jag var där. 2012 var ett tätare con-år för min del, jag var på Åcon på Åland, 4th Street Fantasy i Minneapolis, Swecon i Uppsala och World Fantasy Con i Toronto. I år har jag hunnit med Finncon i Helsingfors, Fantasticon i Köpenhamn, Swecon i Stockholm och ska snart vidare till World Fantasy Con i Brighton. Och nästa år är det planerat att bli Wiscon i Madison, Loncon (ett Worldcon i London) och Swecon i Gävle. Nå, jag förekommer mig här. Swecon 2013 var det det handlade om.

Resan började utan kaffe eller frukost på en morgonryckig buss genom Malmö. Det var inte riktigt hur jag hade tänkt mig att börja min dag, men somliga morgnar är inte som de ska. Hursomhaver anlände jag i tid till Centralen i Malmö, i så pass god tid att jag kunde skaffa mig kaffe och frukost där istället, och möta upp med SocialistSimon och Pål Eggert på perrongen. Inte bara skulle vi vara på samma tåg, Pål hamnade dessutom mittemot mig och Jenny Milewski som klev på i Lund. Jag satt och gladde mig åt att Pål läste hennes Skalpelldansen på vägen dit och sa alltså inget innan hon klev på. Det är en alldeles speciell känsla att se någon läsa ens bok ute i det vilda och det måste ju vara ett gott omen för resan om det var det första som hände.

På vägen upp passerade vi snö (!) men till min stora glädje var det inget som höll i sig utan Stockholm var bedövande vackert i höstfärger och skarpt solljus. På stationen fångade jag och Jenny upp Maria Turtschaninoff som flugit in från Finland och Kapten Karin som rest med Blå tåget från Göteborg. Det i sig skulle visst vara en tågupplevelse värd besväret. Vi tog vårt pick och pack och drog hem till Sara Bergmark Elfgren där vi hyste in oss – och prompt dubbade stället till värdshuset Stegrande Enhörningen. Och det var nätt och jämt en mellanlandning innan vi satte av mot Sickla och Dieselverkstaden.

Swecon var inhyst i charmerande lokaler i Dieselverkstaden, med riktiga scener och upphöjda läktare för publiken. Man såg alltid ordentligt, ljudet var välriggat (jag var djupt imponerad den morgon jag såg en av teknikerna sätta upp mikrofonerna med en ipad (?) i handen och knäppte framför mikrofonerna som ljudcheck. Jösses, vi lever i framtiden) och det var tre programspår igång hela tiden. Vilket förstås gav huvudbry. Så många punkter en skulle vilja gå på men naturligtvis krockade de med varandra. Hela. Tiden.

På fredagen var jag på öppningen av kongressen, där den ryska docka som brukar innehålla Swecons ande och öppnas och stängs under ceremoniella former försvunnit! Jag andra diskuterade vad som kunnat hända och kom fram till att antingen har vättarna stulit Swecons andes behållare (men möjligen inte själva anden), eller så har den gått upp i atomer och spritt sig över oss alla för evigt. Jag lutar åt vättarna, den kommer att dyka upp där vi minst anar det.

Sen lyssnade jag på Jo Waltons hedersgästintervju. Hon är en av mina favoritförfattare, sjukt duktig språkligt, intressanta historier och spännande karaktärer med djup och eget driv. Till och med den av hennes böcker som jag var minst betagen av när jag läst ut den gör ständiga återbesök i huvudet på mig. Hennes Among Others är helt jävla fantastisk, så ni vet. Och trevlig är hon. Hon fortsatte att visa sin skarpsynthet och insatthet under resten av kongressen.

Så satt jag med i en panel om urban fantasy. De eviga frågorna om vem som läser och vem som skriver och vad det egentligen innehåller dryftades. Vid det här laget är jag duktigt trött på att sådant som passar in under urban fantasy men är skrivet av män absolut inte skulle kunna vara det – eller så är allt det där med känslor skrivet av kvinnor egentligen paranormal romance och hör inte hemma i samma kategori – för aldrig att de seriösa männen skulle kunna dela genre med de där känsliga brudarna. Jösses vad det tär på mig att behöva ha den diskussionen igen och igen och igen. Och vad irriterad jag blir på tanken att en quest efter kärlek, en sann relation eller intimitet skulle vara mindre farlig för en själv, eller mindre intessant eller mindre viktig än alla de andra äventyren.  Jag lyssnade på en panel om skräck också, och de varianter av skräck som dryftades hamrade hem mina åsikter ännu mer. Det finns en stor överlappning mellan alla dessa subgenrer (förstås!) och det är gradskillnader som avgör var man hamnar. Eller möjligen åsikten hos läsaren.

Och om jag aldrig hör någon slentrianmässigt skämta om YA och urban fantasy på ett nedlåtande sätt igen så är det fortfarande för snart.

Men det här är en del av en längre diskussion kring vad som utgör fans av något, vad som får plats i fandom och hur vi formar genren och dess status genom hur vi pratar om den. Jag får nog klippa ut det och spara till ett senare tillfälle. Låt oss nöja oss med att jag passade på att prata om det här med flera olika och hade intressanta om än blodtryckshöjande samtal.

Hursomhelst snubblade vi hem till Den Stegrande Enhörningen för lite välförtjänt sömn såsmåningom, och tog vägen förbi Slussen som är ett tvättäkta dystopiskt landskap i sig självt. Jag har för mig att de använde en del av den där undersidan i Äkta människor? Välvalt i så fall.

Lördagen var helt otroligt fin så vi bestämde oss för att promenera längs vattnet till tåget. Jag bor i en stad vid havet men Stockholm har helt enkelt mer hav inne bland sin stad än vad Malmö lyckas med. Det är fint. Väl tillbaka på Swecon kastade vi oss rakt in i programmet. Jag lyckades gå på en panel om Forteana som var väldigt intressant. Jag hade ingen aning om hur Fortean Times började eller att det var den Charles Fort Caitlín Kiernan menade med sin samling. Man lär medan man lever.

Direkt efter började Worldbuilding in stories som för mig glider ihop med How do you make a plot, kanske för att Jo Walton satt med på båda, men av dem minns jag särskilt saker som sades på plot-punkten. Jo Walton berättade att hon tänker sig att varje slut ska vara tungt nog att väga upp (hålla nere? hålla på plats?) all den text som kommit före slutet. En novell kan ha ett lätt slut, en roman kräver ett tyngre, en trilogi är då i behov av ett stadigt slut. Det låter så rätt! Och skrämmande! Jag och Susanna Nissinen som satt bredvid mig såg på varandra med samma blick ”jösses, så är det förstås!” och tänkte på våra serier. Jag tror att vi båda plötsligt önskade oss enbart fristående romaner i vår framtid. Det spelar ingen roll att jag har ett slut planerat, det blev plötsligt så väldigt tydligt hur jag borde förhålla mig till det.

Efter lunch var det dags för en steampunkpanel som jag satt med på. Det var extra intressant att prata steampunk med Anna Davour som är med och håller i nästa års Swecon – Gävle Steampunkfestival! Jag har höga förväntningar på både festivalen och på den som kongress. Panelen var förstås inte utan höjdpunkter, Lavie Tidhar påstod att han skrivit steampunk av misstag men medgav att han gjort en ny steampunkserie (graphic novel-serie) så det verkar som om urverksgudarna inte släppt iväg honom, misstag eller ej. Själva definitionen av steampunk tror jag inte vi kom närmre här än på någon annan panel om det, men det är alltid roligt att prata om.

Jag gick på Jo Waltons Guest of Honor-tal och fick höra det hon höll som hedersgäst på Wiscon det här året. Sen tog hon frågor från publiken och berättade bland annat att hon läser 450 böcker om året! Att säga att jag var i shock var en underdrift. 450! Visst, hon ser inte på tv och tränar inte och gör inga av de där andra grejerna, men ändå. Hon måste vara snabbläsare också. Hoppas jag. Mina 50 om året har aldrig känts så … futtigt.

Efter det tog jag nog lite slut. Jag hade missat panelen om Finlandssvensk fantastik som gått samtidigt som talet, men hade utsända där som rapporterade (och förstås satt Maria i panelen) och pratade lite med några av dem innan jag gick in på Dark fantasy-panelen. De verkade inte komma överens om vad som var dark, vad som var grim och vad som var grimdark och jag gled ut igen. Det var utan tvekan dags att äta något.

Middagen hade jag turen att dela med nya och gamla vänner och eftersom om restaurangen stängde så fort vi ätit upp drog vi vidare till baren på Dieselverkstaden och stannade där till stängning. Efter hand som panelerna tog slut kom folk ner eller gick hem.

När vi kom tillbaka till Den Stegrande Enhörningen serverades det skumpa och vi hade en grundlig genomgång av de paneler vi respektive hade besökt under dagen, så att vi inte behövde känna att vi missat alltför mycket. Effektivt, på min ära!

På söndagen fick vi börja med att packa och låsa in bagaget på stationen innan vi gav oss ut till kongressen. Vi kom lagom till en panel om att göra fantastikfilm i Sverige. När jag tänker efter har det gjorts fler fantastikfilmer än jag egentligen funderat över som sådana. Svart lucia är en av mina favoriter från förr och jag är ett stort fan av Äkta människor och av Låt den rätte komma in.

Sen var det dags för Karin Tidbecks hedersgästintervju och hon är ju alltid rolig att lyssna på. Det följdes sen av den sista panelen jag såg, som handlade om bristen på kvinnliga sf-författare. Folk på den panelen hade väldigt olika sätt att närma sig frågan och det gav en riktigt underlig paneldiskussion. Jag önskade mig ett annat slut på kongressen än vad den gav, men man kan inte få allt.

För att riktigt runda av det åt jag lunch med hela äventyrargruppen och flera nytillkomna kamrater innan det var dags att vinka farväl till vår värdinna och styra kosan söderut.

Det har gått tre dagar och jag är fortfarande lite matt av allt – de underbara människorna, den myckna mängden böcker, alla tips på framtida läsning, alla tankar om skrivande (jag plottade en hel berättelse under worldbuilding-panelen så nu har jag till NaNoWriMo), alla intressanta samtal. Det kan kanske bli för mycket av det goda? Jag får åka på Swecon nästa år och prova den tesen tror jag.

(som vanligt uppdaterade jag twitter och instagram under tiden, kanske letar sig bilderna hit så småningom, men annars vet ni var ni finner dem)

Annonser

5 thoughts on “Swecon är över

  1. Det där med trilogislut och tyngd. Ja, blev så glad när Jo Walton sa det. För det har jag liksom tänkt på. Att det ska vara värsta käftsmällen på slutet. Att det måste det. Så det gäller att fixa det då.

    • Jup. Det är dessvärre inte en liten grej att fixa, eller hur? Jag har planer, nu ska jag ‘bara’ genomföra dem också …

  2. Jag var en kort stund på Swecon, och höll ögonen öppna om jag skulle se dig och då få gå fram och säga hej. Men det gjorde jag inte. Tyvärr hade jag inte tid att stanna på mer än just den workshop vi anordnade som ett led i ett forskningsprojekt ”Scenarios and Impacts of the Future ICT society”. Men jag fick mersmak av det lilla jag såg och kommer kanske gå på något framtida konvent.

    • Attans att vi inte sågs, men jag hoppas det blir fler chanser. Vill man ha den verkliga, omslutande och ingående kongressupplevelsen kan jag varmt rekommendera Åcon i Mariehamn på Åland. Den håller hög standard, folk är sjukt trevliga, den är inte för stor, man får åka utomlands och själva resan dit reser en gräns mellan vanliga livet och ett där fantastik får vara viktigast. Dessutom är Karen Lord hedersgäst och en trevligare och intressantare människa får man leta efter!

      Gick er workshop bra?

      • Vi lärde oss mycket, delvis av deltagarna (vi ville ha tips om populärkulturella referenser till våra scenarioskelett) och delvis om metoden (vi kunde ha gjort en del saker annorlunda).

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s