Mardrömmar, sanndrömmar?

Jag vaknade två gånger imorse. En gång alldeles för tidigt efter att ha drömt om en vacker bro som gav folk pest när de gick över den. Det bekymrade mig att en så vacker bro skulle vara så förfärligt illasinnad och samtidigt kände jag att jag kanske skulle ta och skriva något om den, om de stackare som oskyldigt gick över den, och kanske var det ett utfall av bro-längtan och en känsla av att jag inte gjort vad jag kunnat av mötet med min själs bro. Hursomhelst lovade jag mig själv att ägna dagen åt skrivande och sen somnade jag om, bara för att hamna i en dröm där mina första 30 000 ord av Arbetsnamn:Blodsbreven var föremål för granskning av min skrivgrupp. Det var inte nådigt att vara där och jag kände så med den stackars texten som jag inte lagt ord till på flera veckor och som jag visste bara var ett grovt utkast. När jag vaknade från den var det inte längre en fundering: om jag inte skriver idag kommer det bara att bli värre.

Så här sitter jag. Det tar emot att gå tillbaka och läsa igenom vad jag kastade ner på sidorna i början av april, men det måste göras. Jag hoppas att jag ska känna samma skrivglädje efter genomläsningen som jag kände medan jag skrev det.

Jag börjar känna igen det som en del av min process, det här att vara ovillig att stirra mina halvfärdiga alster i vitögat. För oavsett hur medveten jag är om att saker inte blir perfekta från början, om att texten måste få vara dålig innan den blir bra, om att jag inte är fullärd och inte ens då skulle jag skapa felfritt från början, så verkar jag inte på allvar ha gjort upp med författargenimyten än. Jag har förväntningar på mig själv och jag låter den inre kritikern sitta på min axel alldeles för tidigt i processen. Den inre kritikern är ibland en riktig jävel och kommer dragandes med jante och alla andra självcensurerande uppfattningar. Men jag har silvertejp att sätta för kritikerns mun, jante är ett förbannat påhitt och allt det andra kan gott vänta tills jag är klar i alla fall.

Jag är författare och jag ska fan i mig avsluta det jag påbörjat. Dessutom vill jag helst inte vakna från fler mardrömmar om att jag inte skrivit klart, så då är det ju bäst om jag gör något åt det.

3 thoughts on “Mardrömmar, sanndrömmar?

  1. Om det känns lite bättre kan jag meddela att det är så i allt skapande.
    Ju mer jag stirrar desto mer undrar jag hur jag någonsin tyckte att det var en bra ide…
    Jag tror att mycket har att göra med att man köper ju färdiga böcker/tavlor/vad-det-nu-är.
    Man ser inte alla misstag och ändringar som gjorts, även om man ser och känner arbetet och omsorgen. För du är väligt omsorgsfull, känner jag, när du skriver. Du daltar inte med texten (kill your darlings!) men jag tror mig kunna se att du valt det ordet, den formulering av en orsak.
    Inspiration är underbart och kul, men majoriteten av arbetet är *mindre* kul. Det är, i mitt fall, stuckna fingar, avigsidan ut, fel maskbåge, glömt spegelvända, fel proportioner…och fler saker än jag någonsn kommer kunna räkna upp, och majoritet ligger framför mig! Men till slut blir det nåt, har jag lyckats tänkta till ordentligt så kanske det till och med blir bra. Jag vet inte om du kan vara hjälpt att det lilla sociologiska slagordet ”Lean into the discomfort”. Inte lätt, men funkar för mig. Saker som jag dragit ut på i veckor blir gjorda på timmar. Hoppas du kan ge dig själv lite sömnsmån, ingen är perfekt, ingen skriver perfekta böcker, men du är duktig på att skapa en historia och du kan skriva ner även för andra! Och det är inte så lite!

    (Även känt som gör som jag säger, inte som jag gör!)

    Massa Kramar!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s