Att vara mobbad

Har ni sett Mobbingsimulatorn? En app på facebook där man kan få prova på hur det är att vara mobbad på nätet. Den simulerar skrämmande bra hur det känns att vara mobbad och det finns tackochlov en panikknapp att tillgå. Jag önskar innerligt att de som blir utsatta hade tillgång till en sån knapp på riktigt. Jag önskade att jag hade en på tiden då det bar sig.

Min absolut mest traumatiska mobbingupplevelse är något som då var så hemsk att ingen trodde på mig när jag berättade och som jag sen dess fått klentrogna kommentarer på när jag berättat om den. Det är vad folk blir utsatta för dagligen nuförtiden tack vare kameratelefoner och direktupplägg på nätet.

Jag gick på mellanstadiet, var kär i en kille i en parallellklass. Han verkade söt och rar. Jag trodde det betydde att han skulle vara söt och rar mot mig om han bara visste att jag existerade. Så jag frågade chans på honom, som man ju gjorde. Jag fick ett stenhårt ‘nej’ och fick sen höra om mitt fallerade försök från alla möjliga personer på skolgården. Jag kunde inte tro att den här grabben skulle göra så mot mig, han var ju så söt, och när vi hamnade i samma grupp för drogundervisning (ni vet, där man får lära sig om olika droger och sen ska föreläsa för klassen om vad man lärt sig?) så var jag jätteglad. Vi pratade nästan ingenting, men han sa inget elakt heller. Efter de två dagarna så fick jag en fråga-chans-lapp av honom och min lycka var gjord! Jag svarade förstås ja. Det var ett par glädjerusiga veckor därefter, vi pratade i telefon ett par gånger och skulle ha träffats på en lekplats i närheten av hans hus (han bodde i andra änden av byn från mig) men det snöade inne. Vi träffades utanför skolan veckan efter istället.

Nu tycker man att jag borde ha noterat att vi nästan inte träffades alls i skolan, men nej, jag var blind och hittade på bortförklaringar.

Jag kom till platsen för mötet – alldeles för tidig, lite svettig av nervositet – och såg honom stå och prata med några ungar som byggt en snöborg på andra sidan gatan. Gulligt av honom att bry sig om någon som var yngre än han, tänkte jag. När han såg mig så visade han på bänken han borstat av och jag satte mig. Vi pratade lite. Eller snarare, han ville leka gissningslekar där jag skulle gissa varför han frågat chans på mig och varför han valt att träffas där, och jag började bli obekväm till mods.  Efter att han trugat ett tag, och jag nekat att svara (det visste väl han bäst själv, vadfan var det för typ av frågor?!), dök det upp ett gäng ur snöborgen. Det var inte alls ungar, det var hans klasskamrater – en med en videokamera, en med en stereo och alla med hånleenden – och när de kommit nära nog säger han att han naturligtvis tagit dit mig för att göra slut. För hur kunde jag tro att det här var på riktigt.

De spelar musik, med text som talar om för mig att jag aldrig var värd något från början, och skrattar och pekar. Jag går därifrån till sist och de följer mig med kameran, glåpord och hånskrattade kommentarer.

Jag grät hela vägen hem, funderade på vad som var meningen med att leva om det här var resultatet av att känna något för någon och berättade om allt för mamma. Hon trodde knappt det var sant. Inte nog med att videokameror var sällsynta saker och inget man lät sin 11- 12åring springa omkring med i snön, det var så utstuderat att hon inte kunde förstå det. Jag hoppades att det värsta skulle vara över nu och grät mig igenom helgen med en klump i magen och stryptag om halsen så fort jag nuddade vid det med tanken.

På måndagen var katastrofen ett faktum. Videobandet hade varit halva skolans helgnöje. Jag blev kallad vid hans efternamn, hånad och förlöjligad. Låten de spelat sjöngs efter mig på skolgården och i korridorerna. Min smala lycka var att de gick i en annan klass, att jag inte behövde se dem på lektionerna i alla fall och efter ett par veckor var det något annat som var den stora grejen. Men bandet föll aldrig i glömska utan kopierades för att kunna spridas fortare.

Året efter hamnade de alla i min klass och jag såg framför mig tre år med de mest utstuderade mobbare jag haft oturen att stöta på. Lärarna fattade ingenting och gick till och med med på att visa upp bandet på klassens timme. När jag protesterade och kallade det lärarmobbing (jag var 13, det här var på 80-talet, att lärare kunde vara delaktiga i mobbing kom som en överraskning för min klassföreståndare) fick jag veta att jag var lillgammal och behövde slappna av och inte ta saker så allvarligt. Att jag skulle försöka se humorn i det hela. Att det säkert inte var illa menat.

Min mamma hjälpte mig att få honom på andra tankar, men han ändrade sig inte förrän vi tänkte ta det till rektorn om han inte tog saken i hand. Jag behöver väl knappast säga att jag inte blev populärare av det här? Eller att det slutade för att jag förhindrat filmvisning i klassrummet?

Nå, det där varade ju bara ett par år (med filmen alltså, mobbningen fortsatte upp i gymnasiet), det är länge sen, varför kommer jag dragande med det nu? För att jag fortfarande kan känna det. Och för att det är så mångas vardag idag. För att det aldrig slutar vara förjävligt när någon utsätts för det. För att vi aldrig ska göra det till något normalt eller ursäktat. För att det på allvar kändes när jag provade Mobbingsimulatorn. Fortfarande. Jag är 36 idag, jag har haft gott om goda upplevelser, jag har haft tid att bearbeta den där händelsen och ta avstånd från både kille och kameraman sen dess även om jag fortfarande tycker att min klassföreståndare var under all kritik. Jag bor inte kvar i samma miljö, jag har nästan ingen kontakt med folk som mobbade mig, jag har ett liv jag gillar med en partner som älskar mig – och ändå kändes det här med samma knip i magen som då.

Prova appen om ni aldrig upplevt mobbing och föreställ er att det där är någons vardag. Att bli mobbad formar en för livet.

24 thoughts on “Att vara mobbad

  1. Men gud … det kan inte vara sant! Vilken utstuderad elakhet, jag blir bara så förbannad, så ledsen, man tror inte sånt om barn eller om lärarna, som inte gjorde kopplingen och tänkte visa det på skoltid, jag menar, för helvete … Stor kram till dig, Nene!

    • Det är för jävligt att vi inte har fått bukt med det här som samhälle än. Det är tvärtom eskalerande. När jag tänker på hur mycket ungdomar idag får stå ut med på nätet så svartnar det för ögonen.

  2. Usch! Särskilt vuxna borde verkligen veta bättre än den där ”läraren” (inom citattecken, för jag tycker det låter som om han valde fel yrke). Så sårbar som man är under uppväxtåren… Stor kram från mig också!

    • Ja, den där läraren har tillsammans med en annan idiotlärare tyvärr format min uppfattning om dåliga lärare för all framtid. Du vet den där sortens minnen som alla kommer dragande med när man pratar om lärare och skoltiden. Mina lärarvänner blir förtvivlade och behöver försvara yrket, men jag framhärdar – mobbing är ett problem som de vuxna i skolmiljön behöver vara medvetna om. Och de behöver prova den här mobbinggeneratorn minst en gång.

      • Fortsätt framhärda. Det finns lärare som aktivt strävar efter att se och arbeta för respekt inom skolan, det gör det, och var och en av dessa förtjänar att lyftas. Men det finns den andra sorten också, den sorten du beskriver i inlägget, och den skada de gör är av sådan dignitet att ord inte kan beskriva den.

  3. Jag tror dig, barn kan vara vedervärdigt utstuderade. Jag är 33 år och har också haft gott om tid på mig att bearbeta, skaffa andra erfarenheter, bra vänner osv, men jag är likväl formad av liknande händelser i framför allt mellan- och högstadiet. Just en sådan situation,med falsk vänskap i mitt fall, har gjort att jag än i denna dag har svårt att utbyta förtroenden med någon, och får ångest av att svara på frågor jag inte omedelbart kan förstå syftet med. Mobbing är också ett av skälen till att jag aldrig har skaffat Facebook. Det är så många människor från skoltiden jag absolut inte vill komma ens i ytlig kontakt med. En del ger mig pekpinnar om att jag låter det förflutna styra mitt liv, men jag väljer att se det som att jag tar kontrollen över mitt liv. Jag kunde inte välja bort att gå till skolan då (även om jag nog försökte ganska ofta), men jag kan definitivt välja bort obehagliga situationer nu.

    • Jag har nekat gamla mobbare tillgång till min profil. Men visst var det underligt första gången en av dem försökte lägga till mig. Jag känner med dig.

  4. Jag finner det intressant när du berättar att folk inte verkar tro på din historia; för jag har varit med om något liknande (en ”vän” låtsades som hon var kär i mig och fick mig att bekänna min kärlek i ett bra tag innan hon avslöjade det hela som ”ett skämt”); och jag har aldrig mötts av tvivel. Vad jag dock fått höra emellanåt är precis det du beskriver; att man ska ta saker med humor, inte vara så seriös med allt. Folk som inte vill förstå kommer alltid vara samhällets största problem.

    Jag hade dock den enorma turen att aldrig vara direkt mobbad; även om min skoltid inte var den lättaste. Mycket modigt av dig att berätta!

  5. De där videokidsen var före sin tid med andra ord. Undrar var de är nu. Mobbing kan sitta i under många år. Det formar en som allting annat. Allt det där med grundsäkerhet och sådant. Och det är ju inte alltid heller den enda skiten som händer en. Om det är något jag ångrar som vuxen är det att jag inte misshandlade fler klasskamrater. Och grundligare. En pacifistisk fostran kan verkligen sätta käppar i hjulet för en… Tack för ett bra inlägg i vilket fall🙂

    • Varsågod🙂 Ja, jag tänker att det måste ha format dem som gjorde det mot mig också. Jag har inte kollat upp dem och har inga planer på att göra det heller. Ju mindre jag rör i de minnena ju nöjdare är jag. Men visst önskade jag dem världens plågor på den tiden. Somliga av dem skulle jag inte spottat på om de brann ens.

  6. Jag har för övrigt fått lära min son att han inte ska söka upp bråk, men slå hårt och skoningslöst om någon muckar. Det har gått ganska bra. Det brukar räcka med ett slagsmål per person. Sedan är det slutbråkat. Dottern sade jag åt att träna slag mot min handflata. Hon ville inte slå sin pappa, men jag sade att om någon slår dig så måste du slå tillbaka det hårdaste du kan utan att tycka synd om den som träffas.

  7. Jag blir så arg då jag tänker på sådana där hjärtlösa ynkryggar!

    Modigt av dig att dela med dig av din berättelse.

    Skulle du vara här skulle du få en kram av oss båda!

  8. Om det finns någon rättvisa här i världen så kommer de att upprepat reinkarneras som broilerkycklingar hos någon sadistisk bonde som bara bryr sig om pengar.
    *stora kramar* Jag avskyr att du (och en massa andra) blivit utsatta för sådana vidriga barn och medvetet blinda vuxna.

  9. Hamnade här på detta blogginlägg via en väns länk på Facebook och ja! :Vi vuxna ska motverka mobbning, nolltolerans helt enkelt.
    Utbildnings radion har en programserie för ungdomar där de tar upp olika autentiska fall, avsnitt 2 tar upp nättrakasserier : http://m.ur.se/?id=167103

    Starkt av dig att berätta!!!

  10. Vad fruktansvärt utstuderat, brutalt och hemskt. Sådana här berättelser gör mig så förbannad. Strongt av dig att dela med dig. Kudos i massor!

    Men tyvärr har de som vill mobba fått allt fler verktyg med åren. Det finns så mycket att göra…

  11. Kram Nene.
    Hade inte hört detta förut men jag hade trott dig om du berättat eftersom jag själv blev förlöjligad på ”roliga timmen” av en ”kompis” som hade spelat in mig på band.
    Din berättelse fick mig direkt att komma ihåg den saken, kan bara undra hur det har påverkat mig. Jag håller med ovanstående om att det var starkt att berätta. Vi måste sänka straffmyndighetsåldern till allra högst tio år så att vi kan straffa mobbare på riktigt! Barn har begått självmord för att slippa mobbning och i sådana fall är livstids fängelse ett minimistraff för de ansvariga det ända anständiga.

  12. Ping: Att handskas med sina fel. Tankar om rasism, mobbning och fandom m m. « Landet Annien

  13. Jag kan fortfarande, efter mer än trettio år, känna intensivt hat mot dem som mobbade mig i högstadiet, trots att mobbningen var av det mer handgripliga slaget och inte fick samma spridning som ett videoband. Jag blir förtvivlad när jag tänker på vad dagens ungdomar utsätter varandra för med den moderna teknikens hjälp.

    Jag var ganska udda och det har använts emot mig även i vuxen ålder. Tyvärr har jag svårt att glömma och förlåta.

  14. Helt ofattbart att det finns sådana idioter! Blir alldeles förbannad vid tanken på vilken jäkla behandling du fick. Kram!

  15. Ping: Mitt tredje självmordsförsök | Tomb Svalborg

  16. Sjukt hur många sådana idioter det finns. På litteraturundervisningen(lärarutbildningen) läste vi nyss ”Hon går genom bilden ut ur tavlan” av Johanna Nilsson, och det du skriver här påminner så mycket om den boken. Om du och andra här inte läst den så skulle jag verkligen rekommendera den, framförallt för att vuxna, och lärares, sätt att vända ryggen åt är så tydligt just där och i det du beskriver.

    Starkt av dig att berätta.🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s