Fantastiska höst!

Spelar ingen roll att jag är omöjlig att väcka utan ljus, blir allmänt hängig och drabbas av melankoli över att sommaren är slut och över att hösten är så pyttekort – just nu är den här och den är underbar!

20121022-075449.jpg

20121022-075641.jpg

20121022-075754.jpg

Can’t be trusted with the internet

Jag har tillbringat betydligt mer tid med internet de senaste månaderna än vad jag brukade göra och jag har märkt av en tydlig dämpning av mitt humör och en radikal brist på lust att skriva annat, läsa annat eller interagera utanför datorn. Jag är tröttare och ledsnare nu än jag varit på rätt länge och förutom att ljuset börjar bli mindre (jag lider av att det blir mörkt och som så många sagt: Winter is coming) så är mina internetvanor den tydligaste skillnaden. Jag blir påverkad av vad folk säger och tycker, jag läser länkar och engagerar mig i diskussioner jag annars inte skulle ha kommit i kontakt med och resultatet är att även om jag tillbringat hela dagen framför datorn har jag inte fått något skrivet.

Jag menar, jag vet ju redan att folk kan vara onda, att världen ligger pyrt till och att jag har haft en sjuk tur att födas i den tid och på den plats som är den här, men jag har för tunn hud för att läsa om det varje dag. För att inte tala om att jag är trött på att börja så många konversationer med att förklara vad the male gaze är, eller gå igenom hur vardagsrasism fungerar och nästa person som säger att jag borde låta mig nöja med den relativa jämlikhet vi har här för att den är bättre än vad kvinnor på andra ställen i världen har kommer att få mig att skrika och börja blockera folk. Så jag har försökt lista ut vad jag ska göra åt det och kommit fram till att jag får försöka dra ner på tiden jag tillbringar online. Jag har fortfarande en massa research jag vill och måste göra, jag har vänner som jag bara har kontakt med över nätet och jag vill inte gärna missa alla roliga saker som händer heller, men någon ändring måste jag göra och det här är en början.

Jag kommer att fortsätta uppdatera bloggen i samma fullständigt opålitliga takt som nu.  Facebook kommer att vara det som tar största stöten och twitter efter det. Instagram ligger bredvid kameran i telefonen och kommer troligen att behålla lite kärlek, men om man vill nå mig på riktigt så är det här eller via mail.

Jag hoppas att ni fattar och inte tar det som att jag inte vill interagera. Jag har alldeles för roligt på både facebook och twitter för att det ska vara nyttigt, mellan de idiotiska uttalandena och de blodtryckshöjande länkarna. Jag har helt enkelt ingen självdisciplin när det kommer till internet och måste därför vara sträng.

Uppföljning på mobbinginlägget

I förra inlägget skrev jag om en av de värsta mobbingupplevelserna jag haft under min uppväxt och fick ett massivt gensvar. Tack alla för er medkänsla! Jag har haft gott om tid att tänka på vad som hände, vad ni sagt och hur allt fick mig att känna. När folk sa att jag var modig som berättade försökte jag tänka på ifall det verkligen var mod, och den tjej inom mig som var mobbad tycker nog det. Jag tänkte att jag troligen skulle få äta upp det här så småningom, men att det fick vara värt det. Mobbing ska inte få tystas ner.

Jag önskar att jag kunde säga att det var den enda mobbingupplevelsen jag haft, eller att det var den som var tyngst att bära, eller att det var den som var lättast att komma över, eller egentligen vad som helst som gör upplevelsen lättare att leva med och lättare att läsa om och lättare att skriva – men det vore inte sant. Som bisexuell, högröstad bokmal i en liten stad där folk redan bestämt sig för ens värde var läget rätt bistert. Min självbild formades av den tiden och uppfattningen om mitt eget värde, både känslomässigt och fysiskt cementerades. Det tog lång tid att ta tillbaka känslan av att ha egna rättigheter och inte behöva böja sig för vad andra sa.

Jag tackar för det stöd och den uppmuntran jag fått av inlägget. Det är tackochlov lite drygt 20 år sen, jag känner mig inte skadad längre. Men förändrad är jag. Det blir man.

Det jag tycker är viktigast är att det egentligen inte är jag som behöver stödet, det är ungdomarna idag, det är de som lever med mobbing fortfarande som vuxna. Jag berättade inte för att få medlidande (säger jag för att tysta rösten inom mig som säger att det är vad folk tror) utan för att visa att mobbing är något som färgar en för livet, även om livet rätar upp sig senare. Jag önskar att fler vågar ställa sig upp och säga ‘sluta’ och ‘nu får det vara nog’ när det händer. Där och då.

Om jag dessutom visar att det finns de som klarat sig så kanske det hjälper någon, jag vet inte. Jag hoppas förstås att mitt lidande inte var förgäves, gör man inte alltid det?

 

Att vara mobbad

Har ni sett Mobbingsimulatorn? En app på facebook där man kan få prova på hur det är att vara mobbad på nätet. Den simulerar skrämmande bra hur det känns att vara mobbad och det finns tackochlov en panikknapp att tillgå. Jag önskar innerligt att de som blir utsatta hade tillgång till en sån knapp på riktigt. Jag önskade att jag hade en på tiden då det bar sig.

Min absolut mest traumatiska mobbingupplevelse är något som då var så hemsk att ingen trodde på mig när jag berättade och som jag sen dess fått klentrogna kommentarer på när jag berättat om den. Det är vad folk blir utsatta för dagligen nuförtiden tack vare kameratelefoner och direktupplägg på nätet.

Jag gick på mellanstadiet, var kär i en kille i en parallellklass. Han verkade söt och rar. Jag trodde det betydde att han skulle vara söt och rar mot mig om han bara visste att jag existerade. Så jag frågade chans på honom, som man ju gjorde. Jag fick ett stenhårt ‘nej’ och fick sen höra om mitt fallerade försök från alla möjliga personer på skolgården. Jag kunde inte tro att den här grabben skulle göra så mot mig, han var ju så söt, och när vi hamnade i samma grupp för drogundervisning (ni vet, där man får lära sig om olika droger och sen ska föreläsa för klassen om vad man lärt sig?) så var jag jätteglad. Vi pratade nästan ingenting, men han sa inget elakt heller. Efter de två dagarna så fick jag en fråga-chans-lapp av honom och min lycka var gjord! Jag svarade förstås ja. Det var ett par glädjerusiga veckor därefter, vi pratade i telefon ett par gånger och skulle ha träffats på en lekplats i närheten av hans hus (han bodde i andra änden av byn från mig) men det snöade inne. Vi träffades utanför skolan veckan efter istället.

Nu tycker man att jag borde ha noterat att vi nästan inte träffades alls i skolan, men nej, jag var blind och hittade på bortförklaringar.

Jag kom till platsen för mötet – alldeles för tidig, lite svettig av nervositet – och såg honom stå och prata med några ungar som byggt en snöborg på andra sidan gatan. Gulligt av honom att bry sig om någon som var yngre än han, tänkte jag. När han såg mig så visade han på bänken han borstat av och jag satte mig. Vi pratade lite. Eller snarare, han ville leka gissningslekar där jag skulle gissa varför han frågat chans på mig och varför han valt att träffas där, och jag började bli obekväm till mods.  Efter att han trugat ett tag, och jag nekat att svara (det visste väl han bäst själv, vadfan var det för typ av frågor?!), dök det upp ett gäng ur snöborgen. Det var inte alls ungar, det var hans klasskamrater – en med en videokamera, en med en stereo och alla med hånleenden – och när de kommit nära nog säger han att han naturligtvis tagit dit mig för att göra slut. För hur kunde jag tro att det här var på riktigt.

De spelar musik, med text som talar om för mig att jag aldrig var värd något från början, och skrattar och pekar. Jag går därifrån till sist och de följer mig med kameran, glåpord och hånskrattade kommentarer.

Jag grät hela vägen hem, funderade på vad som var meningen med att leva om det här var resultatet av att känna något för någon och berättade om allt för mamma. Hon trodde knappt det var sant. Inte nog med att videokameror var sällsynta saker och inget man lät sin 11- 12åring springa omkring med i snön, det var så utstuderat att hon inte kunde förstå det. Jag hoppades att det värsta skulle vara över nu och grät mig igenom helgen med en klump i magen och stryptag om halsen så fort jag nuddade vid det med tanken.

På måndagen var katastrofen ett faktum. Videobandet hade varit halva skolans helgnöje. Jag blev kallad vid hans efternamn, hånad och förlöjligad. Låten de spelat sjöngs efter mig på skolgården och i korridorerna. Min smala lycka var att de gick i en annan klass, att jag inte behövde se dem på lektionerna i alla fall och efter ett par veckor var det något annat som var den stora grejen. Men bandet föll aldrig i glömska utan kopierades för att kunna spridas fortare.

Året efter hamnade de alla i min klass och jag såg framför mig tre år med de mest utstuderade mobbare jag haft oturen att stöta på. Lärarna fattade ingenting och gick till och med med på att visa upp bandet på klassens timme. När jag protesterade och kallade det lärarmobbing (jag var 13, det här var på 80-talet, att lärare kunde vara delaktiga i mobbing kom som en överraskning för min klassföreståndare) fick jag veta att jag var lillgammal och behövde slappna av och inte ta saker så allvarligt. Att jag skulle försöka se humorn i det hela. Att det säkert inte var illa menat.

Min mamma hjälpte mig att få honom på andra tankar, men han ändrade sig inte förrän vi tänkte ta det till rektorn om han inte tog saken i hand. Jag behöver väl knappast säga att jag inte blev populärare av det här? Eller att det slutade för att jag förhindrat filmvisning i klassrummet?

Nå, det där varade ju bara ett par år (med filmen alltså, mobbningen fortsatte upp i gymnasiet), det är länge sen, varför kommer jag dragande med det nu? För att jag fortfarande kan känna det. Och för att det är så mångas vardag idag. För att det aldrig slutar vara förjävligt när någon utsätts för det. För att vi aldrig ska göra det till något normalt eller ursäktat. För att det på allvar kändes när jag provade Mobbingsimulatorn. Fortfarande. Jag är 36 idag, jag har haft gott om goda upplevelser, jag har haft tid att bearbeta den där händelsen och ta avstånd från både kille och kameraman sen dess även om jag fortfarande tycker att min klassföreståndare var under all kritik. Jag bor inte kvar i samma miljö, jag har nästan ingen kontakt med folk som mobbade mig, jag har ett liv jag gillar med en partner som älskar mig – och ändå kändes det här med samma knip i magen som då.

Prova appen om ni aldrig upplevt mobbing och föreställ er att det där är någons vardag. Att bli mobbad formar en för livet.