Hjälp till Jay Lake

Jay Lake, författare till bland andra Mainspring och Green, har en jäkligt elakartad form av cancer som hänger sig fast oavsett vad. Han är också påverkad av det amerikanska sjukvårdssystemet (jösses, vi ska inte börja prata om mina känslor inför det, då går det illa) och behöver därför hjälp. Scott Lynch visade oss alla hur man är en alltigenom hyvens påg när det kom till Emma Bulls och Steve Brusts operationer och nu lägger han pengarna på Jay Lake istället.

Så, om man känner att man har lite över, om man njutit av Jay Lakes böcker och vill berätta det, då är just nu ett alldeles utmärkt tillfälle att göra det. Jag har skrivit mitt brev och donerat. Cancer suger tillräckligt alldeles utan att man ska oroa sig över ekonomin också. Dessutom vill jag ha sagt ‘tack för böckerna’ medan jag har chansen.

Annons

Ack, fåfänga!

Jag medger det. Jag letar efter blogginlägg om bokmässan och klänningar. Jag vill veta vad andra tänker ha på sig och jag vägrar skämmas över det! Jag till och med önskar att de kunde tagga sina inlägg så jag hittar dem. Det är alldeles för lite som kommer upp om man söker på ‘klänning’ och ‘bokmässa’. Jag föreslår #mässdress. Illa sammansatt ord som inte kan förväxlas med något annat. Och dessutom kan det sträckas till att innefatta alla former av bokmässekläder. För att inte tala om att jag kan förvandla det till #kongressdress inför Kontrast veckan efter.

Själv har jag köpt en ny klänning. Minsann.

EDIT: Malin the writer har klänningsfunderat.

När världen suger och jag hatar alla

Somliga dagar. När man följt en konversation på facebook och förfäras över de människor som människor man gillar omger sig med. När man via twitter fått länkar man följt upp i sin enfald och sätter morgonjosen i halsen. När man läser tidningen och inte bara blir irriterad på att folk inte bara särskriver, sätter ellipsen direkt efter ordet och har stor bokstav på varje ord i en titel – de gör detta samtidigt som de har usla åsikter! Det är nog för att tröttna på allt och alla.

Det enda raka är förstås att beklaga sig på facebook, jag menar, det var ju där jag började bli irriterad ändå. Och så får jag detta till svar och dagen rätade upp sig. Från min vän Mackan Andersson:

Andas in djupt. Tänk – ”What Would The Doctor Do?”. Bryt ihop över att du inte har en sonic screwdriver. Force-choke:a vederbörande idiot. Räkna till 100. Meditera en stund när du kommer till talet 42. Få åldersnoja när du inser att det bara är typ 5 år dit. Inse att för fem år sedan hade du inte Facebook, inte Twitter och att fem år fram i tiden kommer ditt liv att vara awesome på sätt du inte ens kan föreställa dig idag.

…börja fundera över vad du ska göra då. Teleportera till Egypten? Luftskepp till Mars? Och inse att den här början på dagen kommer att betyda väldigt lite då.

Kram

Jag var tvungen att dela med mig. Det finns hopp om mänskligheten. Eller i alla fall om dagen.

EDIT: Jag borde ha börjat dagen med att läsa den här. Jenny Lindh visar var skåpet ska stå i diskussionen kring litteraturen.

Saker som hänt

Så, det var som sagt ett tag sen och det har förstås hänt en del trevliga saker som jag gärna skulle berätta om, så jag gör en sammanfattning:

Det andra framträdandet i S:t Petri gick bra, men det var inte min förtjänst – hela grejen var att andra skulle berätta eller dela med sig av sina tankar om festivalen, minnen, upplevelser eller bilder  och det gjorde de verkligen! Jag fick höra saker som hänt under festivalen, saker som hänt folk nära deras hem, hur de sett fåglar som aldrig förr. Jag fick se bilder som tagits under veckan och lagts upp på twitter och instagram under #säramalmö. Sen fick jag fanart (wohoo! jag fick fanart! för första gången! *ahem*), bland annat en teckning av Hemming så som Udda skulle ha ritat honom. Dessutom fick jag en berättelse där en tjej skrivit in en karaktär i en av mina scener ur Särskild, en person som gömmer sig och ser saker som borde ha varit dolda för vanliga ordinära. Jag. Älskade. Det. Allt! Det var fint och generöst av alla som kom att dela med sig och att vara där och lyssna.

Dagen efter signerade jag i Bokia på Hansa – tack till alla som kom! Och på kvällen avrundade jag så släppveckan med ett litet drikmingel hemma hos mig. Folk visste vad jag behövde och dränkte mig i chokladpraliner. Jag skämtar inte. Jag har ett berg av praliner här och då har jag ändå ätit av dem i två veckor. Mina vänner känner mig, uppenbarligen.

På måndagen drog jag till Stockholm för att medverka på PunktMedis, Medborgarplatsens bibliotek, där de hade program för Stockholms zombievecka. Sara Bergmark Elfgren intervjuade mig och sen svarade jag på lite frågor. Vi stannade kvar och lyssnade på Maltört förlag som pratade om sin utgivning, och naturligtvis kunde jag inte motstå nytrycket av en bok om varulvar skriven på 40-talet. Underbar bok, vacker och intressant! Jag fick också träffa lite olika människor som tagit sig dit för att lyssna. Jag fick lägga handen på en läsplatta (den moderna signaturen), signera i ett par böcker, bli fotograferad och hälsa på lite bokbloggare. Sen tog Sara med mig på middag med några ur hennes bokklubb och det var en sanslöst trevlig kväll! Jag hoppas att få träffa alla igen under bokmässan eller på Kontrast.

Dagen efter det (har vi kommit till en tisdag för en evighet sen nu? ja det har vi nog) tillbringade jag på tåg, med hörlurar och en särdeles god bok. Jag fick äntligen chans att läsa klart det sista av Skalpelldansen av Jenny Milewski.

Så kom onsdagen, skrivtiden och förkylningen från helvetet. Alltså, inget skrivet men massor sovet. Och en oväntad hemma-hos-fotografering för en hemma-hos-intervju med City. När tidningen kommer ska jag (förhoppningsvis komma ihåg att) berätta det. På torsdag? Eller nästa torsdag? Hursomhelst var jag rätt utslagen ett par dagar där och sen var det tillbaka till jobbet.

Det roligaste sen dess är Hugo Awards. Det gladde mig extra mycket att det både var en bok jag verkligen, verkligen älskat som vann Best Novel (Among Others av Jo Walton, som jag älskar i övrigt också), men också att flera personer jag träffat stod på scen och tog emot sina priser. SF Squeecast vann för bästa podcast! Jag har fortfarande inte sett klart hela ceremonin, men den finns tackochlov att streama när man har tid. Jag sitter och önskar mig ett kommentatorspår till all kontext som ligger bakom skämten, utropen från publiken, och kanske till och med lite bilder på klänningarna. Jag vet att Kambriel hade gjort Cat Valentes klänning och den hade jag gärna sett närmare på.

Och Sara, jag har inte glömt att du utmanat mig, jag ska bara ta mig samman! Och jag har inte glömt att jag utlovade bilder, men datorn och telefonen vill inte prata med varandra. Får återkomma med det också. För att inte tala om alla fina recensioner jag fått och inte länkat till! Jag är hopplös.