Åconrapport, bättre sen än aldrig

Det har gått en vecka sen Åcon5 och jag har tillbringat den veckan i säng eller soffa med en överjävlig förkylning, så jag beklagar bristen på rapport. Nu: bot och bättring!

En av fördelarna med att vara sist med att rapportera är förstås att det redan finns en del att läsa och en del bilder att titta på. Johan och Maria på Tystnad har till exempel skrivit rapporter och gjort bildrapporteringar (här och här), det finns en på storify och det går att använda #åcon5 på twitter ett tag till i alla fall.  Åka har pratat om den och Karin Tidbeck har sagt sitt, har vi tur kommer Tero (en av arrangörerna och den som hade hand om hedersgästen) att berätta mer om sin upplevelse senare, likaså Bokmalen. Det finns säkerligen fler och om jag hittar dem ska jag fylla på. Men nu över till min:

Vi var tre entusiastiska författare som gav oss av från Malmö med skrivblocken under armen och chokladen i högsta hugg. Första biten av resan lades på att planera ett framtida gemensamt projekt. Vi tog tåget till Stockholm där sen våldgästade Glorybox-Sara, blev behandlade som besökande dignitärer och pratade strunt hur länge som helst. Det i sig blev inte problematiskt förrän dagen efter då vi förväntades stiga upp kvart i alldelesförtidigt och ta oss till färjan. Och färjan sen. Jösses. Det är något väldigt nära helvetet att lyssna på skvalmusik, live-muzak och hockeyreferat kombinerat med sockerhöga barnskrik och casinomaskiner. Nästa gång blir det hytt, sanna mina ord.

Mariehamn var däremot förtjusande och skärgården ut ur Stockholm och in på Åland var helt bedårande. Vi kom fram på torsdagen, checkade in, fick våra namnskyltar och gav oss ut i jakt på kaffe och choklad. På kvällen var det en Squee-panel där folk diskuterade saker de verkligen gillade och Linda Meleys Castle Waiting nämndes av flera, samt tv-serien Middleman och Shirley Jacksons We Have Always Lived in the Castle. Jag har satt alla på min ‘att göra’-lista. Spuee-panelen var modellerad på SF Squeecast, den podcast som Cat är med i månadsvis, och precis som med panelen är podcasten trevlig just för att det handlar inte om att dissekera saker utan att hylla något på sakliga men känslomässiga grunder. Jag har lyssnat på alla SF Squeecast-sändningarna och Cat talade sig så varm om Medea the Sorceress av Diane Wakoski att jag faktiskt köpt ett ex. Jag läser poesi. Frivilligt. Det är den typen av inflytande det har att tala sig varm om något.

På kvällen gick vi och såg en specialvisning av Iron Sky, som var ‘Allå, ‘allå, ’emliga armén fast med nazister på månen. Mycket trevlig biograf i gamla 30-talssalonger och en mycket trevlig publik att se den med.

På fredagen började jag med att följa med på en chokladresa till ett litet chocolaterie i det gamla posthuset i Ekerö och det var fantastiskt gott, skönt att komma ut och röra på sig och roligt att se något annat av Åland än bara Mariehamn. I bussen pratade vi bland annat mardrömmar och underliga drömmar i stort. Jag har haft min beskärda del av underliga drömmar den senaste tiden, de flesta om odöda djur. Fråga inte. Jag har ingen aning om varför.

Jag deltog inte i provningen utan satt och preppade för hedersgästintervjun med Cat Valente. Ja, det var ju därför jag kommit dit och det var den stora grejen med hela resan. Cat jagskojarinte Valente! På riktigt! Jag är full av häpnad och beundran inför hennes skrivande och Palimpsest har varit en av mina favoritböcker de senaste åren. Inte bara min förresten, den har ju vunnit priser och blivit omtalad och listad bland de bästa av de bästa av personer med större tyngd än mig, men ändå! En favoritförfattare på plats! Resan var också färgad av att jag läste hennes novella Silently and Very Fast under resan.

Hedersgästintervjun gick bra tycker jag. Hon är väldigt lättpratad, svarar roligt och jag var så förberedd man kan vara med ett sådant uppdrag. Hon är helt galet produktiv, om ni inte kollat in hennes produktion ännu så är det läge nu, och det speciella med henne är att hennes historier ligger så nära hennes eget liv att det var svårt att separera dem. Jag kunde inte skilja hennes verk från hennes egen livstidslinje utan vi kryssade fram mellan de punkter som lett till de senaste verken och hon berättade för oss om sina föräldrar som var inom teatern, om hur hon återberättat samma historia om och om igen som lite flicka för att försöka hitta sanningen mellan de olika versionerna, om hur hennes resor färgat hennes text och om hur hennes klassiska utbildning omsluter hennes skrivande samtidigt som hennes fascination för folksagor är källan i skrivandet. Hon berättade om sina ryska svärföräldrar och sin svärfamiljs berättartradition, om sin kärlek till Maine och den lilla ö hon bor på, om hur hennes barnbok The Girl Who Circumnavigated Fairyland in a Ship of Her Own Making (eller Fairyland, ifall vi vill vara informella) blev till, som kapitelbok på nätet där man kunde donera vad man ville, och hur den tog henne igenom en svår ekonomisk period. Hon nuddade vid priserna hon nominerats för och priserna hon vunnit, hon nämnde hur hon anklagats för att försöka smyga in poesi i fantasyn (oh no!) och hur hennes liv ligger nära Snövit. Sen avslutade vi med att tala om hennes decopunk-bok som jag ser så mycket fram emot.

Hon var rasande trevlig och jag är väldigt tacksam för att jag fick chansen att göra intervjun. Jag hoppas att andra hade lika mycket ut av det som jag.

Fredagskvällen avslutades med en besynnerlig frågesportspanel som jag blev rekryterad till. Den hette Never mind the Buzz Aldrins och gjordes i lag. Jag hade Cheryl Morgan och Åka i mitt lag och det var tur, för ensam hade det aldrig gått. Den eminenta lekledaren var Ben, redaktör på Enhörningen. Traditionellt så är det tydligen rejäla fester på kvällarna på Åcon (jag misstänker att det gäller alla kongresser, men här är det något förväntat) och den första festen innehåller en tradition jag missade: att måla en ung man. Som i kroppsmåla. Årets färg var lavendel. När festen flyttade ut i korridoren och jag blivit väckt av den ett par gånger gick jag ut och sällade mig till skaran. Då fick jag beskåda den lavendelblå mannen, hänga med Kontrasts kongressledning och se gryningsljuset över skärgården innan jag gick till sängs igen. Mycket trevligt.

På lördagsförmiddagen gick damerna och jag till kafé Svarta katten och satt och skrev ett par timmar. Vi hade gjort oss förtjänta av det tyckte vi. Jag är så spänd på att få sätta igång med nästa skrivprojekt att det är tramsigt rent!

Resten av lördagen var full av paneler. Jag var med och pratade om den svåra andraboken, Karin T var med och pratade om postmodernism i fantasy, sen höll hon i ett samtal om sagor i fantasy som Karin W satt med i panelen på och de var båda med och pratade om kvinnoroller i fantasy. Dessutom hade Cat sitt hedersgästtal och det gavs möjlighet att ställa frågor, hon berättade om sin arbetsdag, om sina framtdia planer, om Edinburgh.

Och om man inte är övertygad om hennes förtjusande kvaliteter än så kan man läsa här.

Lördagen avslutades med en frågesport även den och även denna gång blev jag rekryterad att vara med. Det var Just a speculative fiction minute! som gick ut på att publiken valde tema, nyckelord och i viss mån handling, lekledaren avslutar med en fullständigt vansinnig titel och sen skulle en ur panelen (Eemelie, Cat och jag) berätta på en minut vad det var för verk det handlade om. Cat gjorde ett lysande Bonsai Kitten Manifest och Eemeli berättade ytterst minnesvärt om en skyttegravserotika med extra lera och fordon. Om jag förstod publikreaktionerna rätt så var min bergmaneska diskbänksrealism med relationsproblem och zombietentakler mitt eget bidrag till kvällen. Jag inser att jag inte återberättar det bra nog, men det var faktiskt helt galet roligt!

De tre musketriserna gick och la sig tidigt (berättade jag att Karin T gav oss tillnamn för att skilja på Karin och Karin? Inte? Nå, vi hette Slaktaren, Dräparen och Stryparen under resan) eftersom vi började hemfärden sjukt tidigt dagen efter. Om det var några fler kongressäventyr så skedde de utan oss.

De tre i Mariehamn. Vi kom, vi såg, vi gillade stället.

Åcon var en sjuhelvetes trevlig upplevelse!

Det var förstås trevligt att sätta fötterna på Centralen också, men det hade eventuellt mer att göra med de 13 timmarna på resande fot, färjan och tåget hem. Och sen blev jag som sagt sjuk. Även det en kongressupplevelse, talar folk om för mig …

(bilder har dykt upp efter hand på min tumblr och mitt twitter)

2 thoughts on “Åconrapport, bättre sen än aldrig

  1. Tack för rapporten och tack för alla länkarna! Nu får jag inte använda all skrivtid idag på att följa dem…
    Kan ju säga att wish I was there inte riktigt täcker mina känslor.

  2. Gemensamt framtida projekt? Låter spännande.

    Jag har mardrömmar mest när jag är stressad. Då är de väldigt actionfyllda och intressanta, gärna med monster, vampyrer, labyrinter, och stora öden på mina axlar. Läskiga också.

    Inatt drömde jag om en plats där man kunde utforska kemi, men där jag försvarade mig mot solida rökmoln med hjälp av kuddar. Och så bodde jag i ett femvåningshus utan trappor, bara med stegar och krångliga grindar. Drömmar är konstiga.

    We have Always Lived in the Castle hade vi som bokpratsbok här i Uppsala. Bästa diskussionsboken på länge! Liten och tunn, men man kunde prata om den hur länge som helst.

    Trevligt att du har kryat på dig. Själv blev jag bara lite sjuk. Tillräckligt för att göra mig på dåligt humör, men inte tillräckligt för att göra mig sängliggande.

    Ni var verkligen superbra i den Just a Speculative Fiction Minute! Jag faller i djup beundran över folk som kan prata spontant på det där viset. Och dessutom vara roliga.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s