Andraboksångesten

Det har varit en lång, lång resa med Särskild. Jag började på den direkt efter Udda verklighet kommit ut, i augusti 2010. Det gick inte som jag önskat. Vad jag trott var en bra idé till story bråkade med mig på helt oväntade sätt och sen kom kritiken på första boken. Nu var jag lyckligt förskonad, de allra flesta recensioner var positiva, men jag letade ändå feedback och längst ner brukade det finnas en passus som började med ‘men’ och följdes av det som kunde varit bättre. Psykologiskt sett så tar man sämre åt sig av det som sägs innan ordet ‘men’. Och nog var det så alltid. Jag slutade läsa recensioner, har inte googlat mig själv sen nyårsdagen 2011 och skrivandet mådde bättre.

Men det löste inte allting. Jag fortsatte att springa rakt in i nya problem. Med storyn, med karaktärerna som inte ville göra vad jag ville och med förutsättningarna jag lagt upp för mig själv. Förstapersonsberättande är spännande men är en strikt ram. Uddas drömmar är spännande men det finns saker som jag inte kan komma åt genom dem. Och så vidare. Ibland kändes det som om själva språket svek mig. Jag inbillar mig att det är vad folk kallar skrivkramp. Men det gick över. Jag fick det att gå över.

Jag vågade inte blogga om det heller för jag ville inte bekräfta det ens för mig själv. Jag skrev utkast till blogginlägg och lät dem sen ligga i inboxen. Men jag letade efter hur andra författare känt och tänkt när det hänt dem. Jag hittade så förbaskat lite att jag sparade mina egna texter och här är de. Det äldsta är från våren 2011 då jag missat ytterligare en dödslinje, det andra är från augusti 2011 när jag inte hade en dödslinje längre. Sen i julas har jag hållt mina dödslinjer och nu känns det som om det är klart. Så här får ni. Det är långt och jag tar inte illa upp om ni inte vill läsa, det är mer för min egen skull. Det ska inte vara skamligt att texten inte alltid kommer. Jag tycker verkligen inte det.

SvD hade en artikel om det, min mentor pratar om det, mitt förlag och min redaktör har nämnt det – det är inte bara jag som inbillar mig. Andra boken är mycket, mycket jobbigare att ha att göra med än första. Så pass att det blivit ett begrepp av det.

Texten nedan skrev jag när det blev uppenbart att jag inte skulle kunna hålla den deadline jag och förlaget satt upp, men jag skämdes för mycket för att ens blogga om det. Just nu går det bättre och livet känns lättare. Jag har ingen ny deadline men så finns det heller ingen planerad utgivningsdatum för boken. Det verkar funka så jag studerar det inte närmare. Men om man vill ha en dos av hur det kändes innan jag gav upp min utgivningsdag till förmån för att få skriva i långsammare tempo så är det bara att läsa vidare.

Skamkänslorna slår upp mot mig från sidorna jag skrivit.Var det verkligen jag som knopade ihop en så platt och tråkig mening? Den säger ju ingenting! Varför skrev jag den? Vad ville jag? När jag läser om text jag skrivit under perioden då det var som nattsvartast och inget funkade så känner är det som om komprimerade känslor ger mig lavetter. Dåligt samvete och dålig självkänsla över att jag missade min deadline (igen), skam och skuld inför vad det innebär för mina samarbetspartners på förlaget, ångest över att jag inte njutit av processen och inte haft vett att uppskatta den unika situation jag befunnit/befinner mig i. Att jag skriver något som någon annan vill se, att jag har läsare, inte bara på förlaget. Det är meningen att man ska uppfyllas av kreativt geni av det – men nej.

Jag sitter mellan två stolar här. Dels har vi ”rumpan i stolen, fingrarna på tangentbordet, du har ett jobb och det är att producera i tid” – skolan. På andra sidan har vi ”texten kommer till mig som gudomlig ingivelse, skapandet kommer ur själen, om du inte älskar vad du gör så kommer ingen annan att älska det heller” – skolan. Mitt emellan dem sitter jag.

Jag jobbar med mitt skrivande varje dag. Jag pysslar med texten så mycket jag kan, men det hjälper inte alltid. Ibland hamnar man i en situation då det inte längre är en fråga om hur mycket tid jag tillbringar framför skrivprogrammet utan det blir en fråga om den där inspirationen. Den har alltid kommit förut, så jag har arbetat med övertygelsen om att när det verkligen, verkligen kniper (efter andra missade deadline tex) så kommer något att hända och det kommer att kännas rätt. Men om det inte gör det då? Är man ett misslyckande i så fall?

Jag känner inte att det finns folk som pratar om den här delen av processen på samma sätt som folk pratar om ”sitta på café och skriva för att inspirationen kommer” eller ”skaffat mig ett kontor att skriva i för jag gör det varje dag och det funkar” eller ännu mer författardröm/klyscha/förutfattad mening: ”sitter på landet för att naturen ger mig inspirationen jag behöver och sen strömmar det ur mig”. Dessa upplevelser pratar folk gärna om, visar bilder på och bloggar om. Kallar det sina författardrömmar eller gratulerar sig till sina perfekta liv. Nå, min andra bok var inte det där.

Det var en ansenlig mängd skrivande på caféer och en hel del ledighet från jobbet för att skriva på bibliotek, men det betyder inte att jag inte hade långa perioder av den här nattsvarta ångesten över att min hjärna bara inte ville komma med en fantastisk idé det ögonblick jag behövde den. Eller ens dagen efter, eller veckan för den delen. Det har funnits perioder då det känts som om jag blivit lobotomerad och de delar av min hjärna som i vanliga fall ger mig saker att skriva om i klara, perfekta bilder att tolka ner på pappret har varit helt avskurna. Jag har inte kunnat komma åt dem. Då har jag ägnat timmar åt att stirra rakt fram utan att åstadkomma något. Och deadline har visslat förbi.

Jag har långsamt fattat att bara det faktum att jag missar en deadline innebär att mitt självförtroende får ett slag i magen. För att inte tala om att det är på grund av att jag inte kunnat skriva inspirerad och fantastisk text i parti och minut heller. Ett dubbelt misslyckande alltså. Jag är en person som kommer i tid. Jag har försökt jobba med att vara mer avslappnad med tidshållandet, men jag är hellre en halvtimme för tidig än fem minuter för sen. Även fem minuters försening ger mig dåligt samvete. Fatta då hur jag reagerar på att inte kunna lämna över texten i vettig tid. Det är en större press på mig än vad jag velat erkänna. Vad? Skulle min tidshållning vara ett problem? Nej! Det kan du inte mena!

Så sitter jag nu här, med mållinjen i sikte och fattas lite, lite av historien. Men det är en aldrig så viktig del och det känns som om jag är lobotomerad igen. Och jag var tvungen att ringa förlaget och berätta det.

Varför finns det ingen annan som har samma erfarenheter som jag kan läsa om? Är jag verkligen ensam om att missa mina deadlines och må dåligt av det? Ifrågasätta om jag någonsin kommer att kunna skriva inspirerat igen eller ifrågasätta om jag verkligen behöver äta med maken, ta en fika, sova 7,5 timmar eller läsa en bok på lunchen, när jag kan skriva istället. För om det bara var tid som behövdes så skulle det lösa allt, eller? Nå, här är i alla fall ett erkännande. Jag har haft tvivel. Jag har varit galen av rädsla för att jag aldrig skulle få tillbaka hjärnan. Jag har oroat mig över att förlora mitt förlags förtroende för att jag inte kunnat hålla min tidsplan. Jag har varit nervös över att göra läsarna besvikna med min historia. Jag har känt det som om jag svikit mina karaktärer och min värld genom att inte vara ett käril för den gudomliga inspirationen, mellan klockan 8 och 10 och 20 och 22. Jag vet inte hur man kommer till rätta med den situationen eller ens om det finns något att göra annat än att fortsätta skriva och förlita sig på försynen, men nu har jag sagt det i alla fall.

Det är inte bara fluffiga kattungar, regnbågar, eftermiddagsdrinkar och finkaffe på caféer. Det är det här också. Så ni vet.

6 thoughts on “Andraboksångesten

  1. Vad fint att du delar med dig av det här. Jag tycker att det är världssvårt att prata om prestationsångest och liknande saker. Tror faktiskt att det är väldigt viktigt att veta att andra också råkar ut för det.

    Som när jag var doktorand och hittade uttrycket ”impostor syndrome”. Aha! Liksom. (Handlar om att känna sig som en bluff, att vänta sig att andra snart måste genomskåda att man inte är så bra som man ska föreställa. Tydligen otroligt vanligt. Men inte så lätt att prata om, det låter bara hysteriskt när man försöker sätta ord på det.)

    • Det är som du säger, man känner sig hysterisk och lite melodramatisk när man försöker prata om det, men det underlättar (för mig i alla fall) att veta att jag inte är ensam. Så jag hoppas att det här underlättar för andra att läsa. Och de som stör sig på att jag inte är en av dem som skriver direkt från en gudomlig inspirationskälla, ja de får väl störa sig då. Jag tycker inte att mitt slutresultat är sämre för att jag har haft svårt under tiden.

  2. Starkt att du delar med dig av det här. Jag kan bara hålla med föregående kommentator. Har ju inte ens skrivit en hel bok ännu, så andra-boken är inte ett problem. Ännu. Men prestationsångest, och ångest för att texten inte ska räcka har jag hela tiden.

    Måste vara mycket tillfredsställande att äntligen kunna tjonga iväg manuset till förlaget.🙂

    • Det var ytterst tillfredsställande att skicka iväg – och omgående ångestladdat! Hade jag verkligen gjort det bättre eller hade jag bara förvärrat situationen? Hur blev helheten? Är det verkligen VERKLIGEN klart eller har jag bara inbillat mig? Osv, ad nauseam. Så jag tog en drink och en varm dusch och la mig i soffan. Det kändes bättre efter ett par dagar när man inte behövde gå upp och skriva direkt varje dag.🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s