Man vet att man skriver fantasy när man lägger hela kvällen på att pyssla med ett magisystem för att man bestämt sig för att en person har en maigisk artefakt. Jag menar, om det finns magiska saker så måste jag veta hur de kommer till, vad det är för slags, vad de kan göra, vem som gör dem (om de går att tillverka), hur länge de håller, om det kräver aktivering, hur lång räckvidden är, vem som kan använda dem, när de kan användas och om det finns nackdelar. Nackdelarna är i sin tur föremål för ovan kriterier.
När sen allt detta är bestämt så måste jag se över den här historien, den här karaktären, den här scenen och igen göra valet att ha med magiska föremål eller inte. Och om jag gör det så måste jag gå över mina framtida planer på historier och bestämma för dem också. För finns det ett föremål så finns det flera.
Bah. Och de som inte vet bättre säger att fantasy är lätt att skriva för det är ju bara att hitta på.
En udda verklighet 
Och sedan när man funderat ut all logik bakom som ska den magiska prytteln – eller magi överhuvudtaget – helst skildras så att den framstår som gåtfull, mystisk och *magisk* för läsaren. Man kommer liksom aldrig riktigt ur knuten…
Nej, men där är jag lite skonad, även de magiska sakerna ska kännas som om de gömmer sig i vardagen så de får gärna vara vardagliga men med ett oväntat resultat.
Att veta att det finns fler människor i världen som tänker på sånt här gör mig glad. ^___^
Det är vådan av att ha ett systematiskt tänkande i grunden, jag kan inte riktigt låta bli.
Hear hear! 🙂
🙂
Får hålla med \m/, det är trevligt att veta att fler kan få sådana problem. ^^