Dödslinje om två timmar

Med två timmar till godo skickade jag in mitt redigerade manus till min redaktör och nu kan jag knappt tänka för att formulera en mening ens.

Jag säger som Nick Cave: there was so much more I could’ve done if they’d let me. Med dem menar jag då antingen mina hjärnceller eller mina karaktärer.

Tackochlov är det en redigeringsomgång kvar så ifall briljanta idéer slår mig innan manuset kommer i retur har jag alla möjligheter att göra något åt det då.

Nu: duscha, diska, packa och sen planet till Bryssel!

Öronmask?

Har i en halvtimme nu försökt komma på den svenska motsvarigheten till engelskans ‘earworm’ om en låt som inte slutar gå i huvudet. Nå, i väntan på att det ska slå mig så kommer här låten:

Den är fin, jag lovar, och det är nog inte alla som får rader som ”A disembodied arm, dragging you down the stair” som tuggummi i huvudet. I vilket fall som så är det värt det, den kanske knuffar ut The Picard Song som jag haft de senaste dagarna.

Wordcount

I det här stadiet av redigering så räknar jag inte ord alls, det känns inte lönt eftersom jag stryker och skriver till i ungefär samma mängder, istället räknar jag sidor mellan mig och slutet. Och så räknar jag timmar mellan mig och deadline (fredag förmiddag, ifall ni vill sympatisera med mig).

Men när jag skriver ny text räknar jag ord. Jag gillar att känna att det går framåt och jag vill ha ett kvitto på att jag försökt varje dag, om det så bara är ett par hundra ord. Eller bara hundra ord. Det verkar vara rätt vanligt att räkna ord, eller sidor, under första utkastet. Jag tycker att jag ser det precis överallt på bloggar och twitter, men jag har aldrig sett en sammanställning av en författare som så nära liknar min egen produktion som Holly Blacks. Hennes dagskvoter för Black Heart (som jag just läst ut, en mycket bra serie för övrigt) ger en hopp om framtiden. Det känns befriande att se någon annan som också producerar lite text per dag. Ifall ni också vill bli uppmuntrade så finns hennes How I wrote Black Heat och How I Wrote Doll Bones. Hon är heltidsförfattare och blandar småskrivande hemma med skrivresor där hon har en högre produktivitet. Som de flesta andra jag känner (och känner till) som skriver så har hon svårt att hålla helg. Det går i ett tills det är något yttre som kliver in och sätter stopp, som sjukdom eller storhelger eller, i hennes fall, arbetsresor.

Nå, de här sidorna kommer inte att redigera sig själva. Bäst jag återgår till dem. Jag tror att jag har bestämt hur jag vill göra i framtiden med mina magiska artefakter, vilket betyder att jag kan redigera klart den här scenen nu. Eftersom det är jag så går jag efter den mest logiska lösningen. Vi får väl se om den faller folk på läppen.

Man vet att man skriver fantasy när …

Man vet att man skriver fantasy när man lägger hela kvällen på att pyssla med ett magisystem för att man bestämt sig för att en person har en maigisk artefakt. Jag menar, om det finns magiska saker så måste jag veta hur de kommer till, vad det är för slags, vad de kan göra, vem som gör dem (om de går att tillverka), hur länge de håller, om det kräver aktivering, hur lång räckvidden är, vem som kan använda dem, när de kan användas och om det finns nackdelar. Nackdelarna är i sin tur föremål för ovan kriterier.

När sen allt detta är bestämt så måste jag se över den här historien, den här karaktären, den här scenen och igen göra valet att ha med magiska föremål eller inte. Och om jag gör det så måste jag gå över mina framtida planer på historier och bestämma för dem också. För finns det ett föremål så finns det flera.

Bah. Och de som inte vet bättre säger att fantasy är lätt att skriva för det är ju bara att hitta på.