Pausbilder

Är mitt uppe i redigering-omskrvining-nyskrivning av Särskild version 4.3 och har således inte hjärna över att vara varken intelligent eller trevlig. Men jag har en massa bilder från det fantastiskt trevliga Nördcafét som jag och Karin Tidbeck hade glädjen att medverka i. (Karin som för övrigt precis har lagt sitt nya manus till färdig-högen och som jag ska få lov att läsa njutningsfullt så fort jag är klar med mitt eget – det är bara att gratulera henne! och mig!)

Bilderna ligger på Nördcaféets facebooksida, jag ska fråga fotograferna ifall jag får använda en bild eller två här. Tills vidare har vi länkar:

Charlotte Frantzdatter Johansen: https://www.facebook.com/media/set/?set=a.349593161726174.90261.100000264802941&type=3

Esben Hjorth: https://www.facebook.com/media/set/?set=a.10150621654611093.443556.540386092&type=3

FormDesign Center: https://www.facebook.com/media/set/?set=a.269627716435610.63424.193933254005057&type=3

Annons

Aj.

Dagen i korthet:

Mardrömmarna avlöste varandra, vaknade en gång varannan timme och låg och stirrade i taket. När klockan ringde var jag utsliten.

Fick ett stressande besked på morgonen, är nu väldigt medveten om dödslinjen och är missnöjd över alla sysslor som tar tid. Inklusive sådant som duscha och klä mig.

Raka vägen till läkaren för att ta bort en leverfläck på sidan av näsan. Den brukar fastna i glasögonen och gör galet ont, sådär så att ögonen tåras, och nu har den dessutom börjat växa. Läkaren meddelar mig att det är ett kosmetiskt ingrepp och jag tänker ”för dig ja, för mig är det en ständig irritation som måste bort” men man säger inte emot tanten med skalpellen, så är det bara. Det visar sig att man inte säger emot tanten med bedövningssprutan heller utan försöker vara en duktig liten patient och ligga still när de sticks och skär och drar. Och dessutom har åsikter om att det är lättare att skriva sf/f än annan litteratur, för det krävs inte lika mycket av ett påhittat universum. Försöker försiktigt ge henne en vidare syn på litteraturen, blir tyst när kniven kommer fram.

Resultatet:

Flera stygn, ena halvan av näsan är alldeles vit av den sträckta huden och det gör ont upp till skalpen (hudfärgat plåster är verkligen grejjen). Det syns inte på bilden, men jag har en likadan i nacken på andra sidan. Känner mig oresonligt gnällig av det här. Som om jag fått ett slag på näsan och har begynnande migrän samtidigt.

Gnäll, gnäll, gå och skriv med dig, lata författare får inga böcker gjorda. Ja, frun.

Brevutmaningen började lite haltande med att jag var sjuk och inte lämnade hemmet på två dagar, men sen la jag det här på lådan: två vykort och ett bokpaket. Jag hade glömt hur lite som får plats på ett vykort …
20120204-225328.jpg

Förkylningstider, dödslinjetider

Min läslista är full av uppdateringar från folk som är inne på sluttampen av sina manusomgångar (Elizabeth Bear gör spektakulära inlägg där hon listar alla möjliga saker som gör livet kring dödlinjemarschen möjlig och uthärdlig) och jag borde vara där också. Istället är jag i klorna på en ovanligt påträngande förkylning. Den här gången med omotiverade och överraskande nysattacker (upprepade gånger, från ingenstans, utan förvarning – jag hatar dem lite extra mycket) och värk i nacken på gräns till nackspärr.

Den här köttdockan är defekt och jag vill ha en ny.

Men, on a brighter note, jag har (tror jag) identifierat ett plotproblem och kommit på en åtgärd som inte innebär att jag måste börja om från början på vit sida (vilket är min stora skräck och vore en riktig mardröm när jag nu gjort det tre gånger redan). Det tillsammans med den omslagsskiss jag fått se har mig på ett bättre humör än i måndags kväll. Köttet är svagt men anden stark, eller vad de nu säger.