Overklighetskänsla

Det här är ett sammelsurium av tankar jag haft ett tag, men de har blivit aktualiserade av den här sommarförkylningen som verkar trycka på. Jag har förhjöd temperatur (jag drar mig för att kalla det feber när det bara rör sig om en halv grad) och det känns som om huvudet är fyllt av helium och bristfälligt fäst vid nacken. När jag rör huvudet följer synen efter med fördröjning. Ljud verkar färdas med halva sin hastighet och jag står och glor på folks munnar långt efter de slutat prata medan hjärnan försöker sätta ihop något sannolikt av det öronen plockat upp.

Det är minst sagt frustrerande. För att inte tala om hur overkligt allt känns, som om det händer någon annan än mig. Eller i alla fall rätt långt bort.

Jag har funderat över det där med fantasi, både när det gäller att fylla i vad man behöver av en fantasilek och när det gäller att föreställa sig att en fantasybok ustpelar sig i en riktig värld som är som på sidorna. I butiken har jag ständigt två olika upplevelser av det här: den ena är ungar som lever sig in med själ och hjärta, den andra är föräldrar (eller gammelföräldrar) som inte förstår ”det här” alls och som inte läser ”sånt här” för det är så overkligt. Helt oavsett att jag har svårt att tycka att större delen av den fiktion som finns därute är mer verklig än fantasy och science fiction så förstår jag vad de menar eftersom jag helst inte läser ”vanliga” böcker. Jag upplever den fiktionen som för blek för att jag ska vilja lägga tid på den, jag drabbas av leda och letar efter monster under sängarna, spöken, konspirationsteorier – vad som helst som kan krydda den där diskbänksrealistiska tillvaron.

Men även om jag har förståelse för att man kan ha olika litterär smak så kommer knäryckningskänslan av att jag vill skaka föräldrarna och säga åt dem att de måste sluta prata skit om sina barns läsvanor, inför barnen i alla fall! Det är väl för tusan bra att de läser över huvud taget? (och det är jäkligt ohyfsat att dissa någons smak inför dem) Och jag vill skrika att det finns bra böcker i alla genrer, en trovärdig beskrivning av smärta, lycka, kärlek, tillhörighet, lojalitet, svek, relationer, romans, alla de saker som gör människors handlingar begripliga, det är viktiga saker i mugglarböcker och det är viktiga saker i sf/f också. När det är välgjort kan man lära sig lika mycket av en sf/f som av en av föräldrarnas böcker (notera att vi bara pratar om de föräldrar som kritiserar sf/f för att de är overkliga och sen läser deckare/romans/historiska dramer för nöjes skull, som om de skulle vara mer verkliga). Att kritisera barnens litteraturval är väl ändå fel ställe att börja diskutera rätt och fel?

Igår hade jag den perfekta kombinationen av de två upplevelserna. Först en mamma som inte kunde förstå hur hennes dotter kunde vara så förälskad i Harry Potter-böckerna och så ‘besatt’ av världen (helt normal idoldyrkan om du frågar mig), hon var också helt oförstående inför min jämförelse med annan idoldyrkan (valfritt band eller musiker, tex). Hon lyckades nästan, men bara nästan, kväva dotterns uppspelta glädje. En halvtimme senare kommer det in ett gäng andra flickor som har sitt eget quidditch-lag. De är klädda i skolans färger, alla husen var närvarande. De hade utmärkelser som de gjort själva, kläder de gjort själva, gyllne små bollar med vingar på och målstolpar med stora cirklar på (klädda i silvertejp, var stilla mitt bankande lajvhjärta!) och de var så väldigt närvarande i sin fantasivärld att jag drabbades av avund och ålderskrämpor samtidigt. Det var så det skulle kännas att ta del av världen man gillat. Jag ville också vara ung och läsa HP för första gången.

Som lajvare, rollspelare och numer som författare, så har jag väldig respekt för de som kan bortse från världens begränsningar i sin lek, de som kan ge sig själva en värld utanför våran som känns levande, där de kan vara allt de drömt om, eller allt de fruktat. Där jag stod i mitt overklighetstillstånd så kunde jag se hur de gick tredje, eller kanske fjärde året på Hogwarts och var uppsluppna efter en träningsmatch. Jag beundrade att de inte ägnade sig åt husrivalitet i onödan och att det var så många som gillade Huffelpuff. Om jag slappnade av så kunde jag nästan se hur vingarna på snitchen rörde sig.

Jag inbillar mig att det är det tillståndet de flesta författare som lyckas göra sina världar levande befinner sig i.

Eventuellt är de inte förkylda under tiden bara.

2 thoughts on “Overklighetskänsla

  1. Å, jag avskyr över huvud taget när föräldrar kommenterar sina barn över huvudet på dem. Det är så nedlåtande. Jag minns att jag såg en mamma i en skivaffär (många år sen) som pratade med mannen bakom disken om sin dotters musiksmak, och tjejen stod brevid och hörde allt mamman sade som skrattade åt hur lustigt det var att hon hade varit så förtjust i Spice Girls, men nu var det minnsann nåt annat som gällde och vad gulligt det är när barnen har egna favoriter — typ. Tala om att inte tas på allvar.

  2. Bra artikel. Tack.

    Tror jag sammanfattar mina tankar kring detta med ett citat av Orson Scott Card:
    ”All the stories are fictions. What matters is which fiction you believe.”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s