Att ha skrivit en bok, inte skriva den

Käraste brukar säga att han en gång hade en dröm och att jag tagit den ifrån honom. Han säger att innan han träffade mig så trodde han att han ville skriva.

Sen har han sett hur det går till med bokeriet och har bestämt sig för att det inte är så attraktivt i alla fall. Han har sett mig ihopsjunken över skrivbordet till den kända skrivpositionen Räkan och han har hört ljuden min nacke och rygg gör efter ett av de passen. Han har sett högarna med råmanus, drivorna av korrektur från mina betaläsare och han har sett mig nöta ett hål i parketten medan jag försöker komma fram till hur jag ska lösa en plottwist eller (ännu meningslösare) om jag förändrar hela känslan i boken om jag tar bort en mening eller inte. Det har varit sömnlösa nätter, förlag som håller en på halster, refuseringsbrev och känslomässiga berg-och-dalbanor. Han trodde ett ögonblick att han återfått gnistan när jag blev antagen, men nu när jag börjat om så verkar han blivit övertygad om att han bestämt sig för rätt sak.

Han vill hellre ha skrivit en bok än att skriva den.

För egen del säger jag som så många andra: Oavsett hur roligt det är att skapa världen, möta karaktärerna, få dem att göra saker, bygga en elegant mening med många bottnar och den perfekta interpunktionen så vill jag mest av allt bli klar.

Och nu är jag det – med råmanus i alla fall.

Steampunkcykel

När jag fyllde 35 fick min cykel punktering och jag var hänvisad till extracykeln under en vecka eller två. Det i sig var väl inget att rapportera men när födelsedagen närmade sig fick jag besök av mina vänner, Christoffer och Maria Krämer, som ledde mig ner på gården där ett stort paket inslaget i svarta sopsäckar stod. Under dem fanns den mest fantastiska cykel jag någonsin sett! Grön! Med kylarprydnad! Och parasollställ! Det var helt enkelt allt man någonsin kunnat önska sig av en cykel. Inte förrän Maria frågade om jag kände igen cykeln insåg jag att det var min gamla. En skabbig 80-talshoj som blivit sprejmålad för en tio år sen eller så. De hade involverat Käraste som smugit ner och punkterat den när jag kommit hem från jobbet en dag och sen levererat den till vännerna. Han hade laddat upp med undanflykter och lögner ifall jag skulle börja fråga var den tagit vägen. Jag hann knappt sakna den. Här stod den så, som en dröm i grönt och koppar med mässingsdetaljer. Jag kunde knappt tro min lycka.

The Imperial Hound

Jag lämnade in bilderna till Steampunk i Sverige och vann ett halsband för dem (så fort det dyker upp får jag visa upp det också, det är verkligen gåvan som fortsatt att ge) och nu har cykeln blivit uppmärksammad även av Steampunk-Micki. Cykeln kom med en fin beskrivning av tillverkningen, som en rosett av fiktion, den finns återgiven på båda bloggarna, där finns också fler bilder.

Bläckfisk i rymden

På sätt och vis tycker jag  synd om de som med dårars envishet hävdar att sf och fantasy är undermålig litteratur som endast är handlingsdriven och/eller innehåller ett visst antal ingredienser ur en, av kritikern fastställd, lista. För det mesta tycker jag bara att de har fel. Och sen finns det de tillfällen då det bevisas att sf inte är ett litterärt påhitt utan numer är verkligheten och då undrar jag alltid hur dessa författare/kritiker/dårar tar det.

Nu senast Margret Atwood. Hennes kritik av sf är lika gammal som det pris hon fick för sin The Handmaid’s Tale (Tjänarinnans berättelse). Jag undrar om hon är lika förundrad över vår verklighets sf-inslag som jag är? Den fantastiska framtiden är nu – NASA skickar ut bläckfisk i rymden! Det blir knappt bättre.

Alla länkar ni behöver finns på butikens blogg.