Manusversioner, deadlines och Drakborgen

Som svar på en återkommande fråga: Jo, det är tänkt att det ska bli fler böcker om Udda och/eller mitt udda Malmö. Jag jobbar på bok nummer två just nu (arbetsnamn: Särskild) och den handlar också om Udda. Det har tagit omvägar, men jag börjar tro att de omvägarna var nödvändiga.

(För dem som inte är intresserade av hur jag har gått tillväga såhär långt, hoppa över det som följer. Det ska bli en bok till, det finns inget datum för den än.)

Är nu inne på femte versionen av det här manuset (jämfört med den förra som var inne på 12:e innan jag blev antagen + 3 omskrivningar med förlaget innan tryck). Det börjar kännas som en riktig bok nu, även om jag fortfarande drabbas av ‘jössesamalia, det här är verkligen inte hur jag tänkt mig det!’ kombinerat med futila och oändliga våndor över att jag lät en karaktär göra en (mycket liten) sak i ett kapitel som plötsligt får konsekvenser senare. När man gjort  båda de sakerna ett par gånger (sprungit med en idé för att den dök upp och låtit karaktärer göra saker utan att analysera dem, för att det kändes rätt just då) så inser man att, visst det fyller ut karaktärerna och ger spännande nya scener, men det är inte alltid så att det gör boken som helhet bättre, för att inte tala om att det riskerar säga emot saker som hänt i första boken eller saker man hade tänkt sig skulle hända senare i boken man skriver. De är bångstyriga att ha att göra med, de där karaktärerna.

Jag har vid något tillfälle funderat över min skrivprocess som en visuell sak. Neil Gaiman säger att han har sett sin process som ett träd med oändliga förgreningsmöjligheter och om man går fel så måste man backa på sin gren och sträcka sig vidare. Det är tjusigt, men det är inte så det känns för mig. Caitlín Kiernan har sagt att hennes är som att gå genom ett hus och slå igen dörrar, om man väljer en dörr i varje korridor så gör man de andra valen omöjliga, och hon gör bara ett val en gång och skriver sällan om manuset. Det är imponerande med tanke på hur hög kvalitet hennes text håller, om jag hade försökt samma skulle jag antingen fastna vid ett val av dörr – eller skriva varje mening tusen gånger och sen inte komma vidare. Hatten av till henne.

Själv tänker jag på mitt skrivande som ett parti Drakborgen.

Jag börjar i ett hörn och jobbar mig sakta men säkert in mot mitten och drakens skatt. Varje rum ger flera olika möjligheter att välja väg men varje vägval ger en mängd möjligheter att bli anfallen av likmaskar, skelett eller andra otyg, även om man också kan hitta skatter. Eller så är rummet tomt. Det är lätt att backa ett steg (göra om de omedelbara förutsättningarna för det val man står inför) men det finns också en möjlighet att man inte kommer vidare alls. Sen har vi den obönhörliga solens gång. Deadline tickar närmare oavsett om det går bra eller dåligt. Timmarna flyr och alla de där andra klyschorna.

Den här boken är inne på sitt femte parti nu, ibland med några rumsbrickor färdiga, ibland helt blind. Jag vet var den börjar, jag vet var den ska sluta, jag vet vilka andra som spelar och jag vet att det ska innehålla monster, skatter och det är alltid en jakt mot klockan.

Parti 1- skriven direkt efter författarskolan och som en rak uppföljare på det manus jag började skicka runt till förlagen. Också det manus jag _trodde_ att jag skulle skriva på när jag gav min förläggare en vansinnigt optimistisk tidsplan för andra boken. *föll ner i svart hål, hittar inte stegen upp, skyller min förlust på spelet*

Parit 2- kasta allt det gamla, finna mig i att Udda verklighet inte längre ser ut som på skolan utan är mycket bättre, göra om allt från början, ta åt mig för mycket av recensioner (och bara det negativa, för hur skulle det annars se ut? ta åt sig av beröm? nejnejnej, de bara ljuger!) och låsa mig helt. *orker! ahhrgh!*

Parti 3- stackars maken skaffade mig Scrivener för att ge mig en skjuts i skrivandet. Det funkade initialt och jag skrev på som om det inte fanns någon morgondag. Som om det inte heller fanns någon plan ‘det kommer’ sa vännerna, ‘du har ju gjort det här förut’ sa andra, ‘vi väntar på uppföljaren, skynda dig!’ sa resten. Alla de gamla idéerna kändes klena och jag skrev bara sånt jag tyckte var roligt vid det tillfället. Resultat: ett pussel av scener utan stadig plot emellan. Deadline ett susar förbi. *sprungit i cirklar, galler slår igen bakom mig, solen går ner*

Parti 4- exportera ur Scrivener för att få överblick, få ångest över vad den överblicken gav, klippa isär och sätta ihop i nya spännande konstellationer efter ny spännande plotplan. Funkade 2/3 in i boken och sen tog det slut. Skickar denna underliga manticora till text till min förläggare som svarar med den kloka frågan ‘vad tycker du själv att du har skrivit för bok?’. Vi enas om att boken jag vill ha skrivit blir en bättre historia än den som #4 var på väg att bli. Deadline två höll uppenbarligen inte heller. *tre rutor från draken, med mängder av plunder, solen går ner*

Parti 5- En tanke jag haft sen manusversion 1 hade följt med för att den varit där, inte för att den var nödvändig eller helt bra – tar bort den ur ekvationen och får en helt annan känsla för historien. Börjar skiva på blank sida och gör om allt från början. Hittar ett par scener som jag vill behålla, tänker om i alla andra fall. Är nöjd, men deadline tre närmar sig med stormsteg.

Jag tycker det är spännande hur mycket jag lär mig av varje version, vad jag gillar med min text och vad jag tycker är uselt, hur det varierar beroende på vad som kommit före och efter (inget från version ett har överlevt, men version två hade faktiskt ett par partier som inte var dumma alls). Det är också intressant att man inte kan ta någon annans metod och använda den, att ingen annan egentligen kan ge svar på hur det ska fungera för dig. Möjligtvis med undantag för den inre redaktören. Min förläggare verkar vara enig med varenda skrivsida därute: jag är min egen hårdaste kritiker. Det hjälper tyvärr inte med den inre kritiken, men det hjälper att veta att hon har förtroende för min text, även om hon numer inte har förtroende för min tidshållning. Jag kan med andra ord inte ge någon datum för när boken förväntas nå hyllorna (och på dåliga dagar så tar jag mig melodramatiskt för pannan och tänker ”OM den någonsin …”)

Nej, nu måste jag skriva, solen går snart ner över det här partiet och draken vaknar.

18 thoughts on “Manusversioner, deadlines och Drakborgen

  1. Tack för att du delade med dig! Så skönt att läsa detta när jag själv sitter och ska börja på version tre av min text (vågar inte riktigt skriva ”bok” ännu när det är den första och trots att man jobbar på så tror man ändå inte riktigt att det blir något till slut). Min process är också spretig, men ser själv mitt skrivande som ett rum som först är helt tomt och okänt, men som långsamt öppnar sig allt mer och blir ”mitt eget”. Svårt att förklara… Men tack för din process i varje fall🙂

    • När jag pratar om den här så pendlar jag mellan manus och bok, men den förra fick inte heta bok förrän precis på slutet.

      För min del finns det ett par garantier när man börjar skriva med sikte på utgivning. Den första är att man måste skriva om, den andra att man kommer att bli refuserad (och då får skriva om). Jag är helt införstådd med att det inte är ovanligt att göra det många gånger, det betyder inte att jag måste tycka det är roligt!

      Lycka till med ditt rum! Önskar dig vackra färger och roliga möbler!

      • Tack själv! (men det blir i så fall bara den sista innan förlaget lägger händerna på den, det är ok det också.)

  2. Wow. Ganska intressant att få ta del av hur det går till. Jag tänker på alla böcker man hör talas om att författare skriver innan de över huvud taget får napp hos något förlag, böcker som liksom bara inte blev. Vilket otroligt jobb! Underligt att folk över huvud taget skriver böcker. Men bra. (Konstigt nog känns det trots allt som att jag skulle vilja prova jag med, någon gång i mitt liv.)

    Hur som helst: Heja!

    • Visst är det en svindlande tanke?

      Hoppas du får chansen/tar dig tiden/har lusten att skriva en egen bok någon dag, och att du inte drabbas av för många omstarter då.🙂

  3. Och jag som aldrig spelat Drakborgen :O det låter ju riktigt spännande!!

    Vilken inressant skildring av skrivprocessen. Jag känner din ångest, syster. Men det gläder mig också att du ser det som lärdom för det är ju så, vi måste skriva massor innan vi lär oss vad vi inte ska skriva.

    Följ din magkänsla och gör vad som funkar för dig.

  4. Det är ypperligt intressant att som alltid notera att samma process kan vara så olika, att det finns så många tips och tricks men att det ändå alltid till syvende och sist handlar om att hitta en egen väg att väva ihop en berättelse, få den att stå på egna ben, och kunna få ut den i världen.

    Jag tror nästan det är den allra viktigaste delen med att det finns många författare som talar om just sin process. Som ett vägledande ljus till olika möjligheter, som samtidigt visar på att det även kan finnas sådana som ännu inte förutsetts (eller åtminstone omtalats).

    Fascinerande hur som helst.

    Och jag skulle inte oroa mig för deadlinefrågan för mycket, Nene. Du har skrivit en första bok som står på egna ben. Visst får den oss nyfikna på vad mer som kommer att hända i Uddas verklighet (pardon the pun), men du har inte lämnat berättelsen hängande. Det är ingen följetång som vi otåligt väntar på som om vi vore gisslantagen. Och då finns inte samma grund till stress. Enligt min egen ödmjuka åsikt, givetvis.

    • Jo, jag tycker ju själv att det är fascinerande med processer, så jag tänkte dela med mig.

      När det kommer till deadline så har jag förvisso respekt för läsarna, men att det plågar mig är inte för att jag skulle låta läsarna vänta. Det är för att jag har ett avtal med förlaget som jag inte kan leva upp till. Det är svårare för självkänslan och det blir svårt för dem att jobba med mig om jag inte håller tider. Nu är det olyckligtvis inte som att passa bussen eller ett bestämt möte(då jag hellre är en halvtimme för tidig än en minut för sen), men jag gör mitt bästa. Hela tiden.

      • Jo, alla former av avtal (uttalade/outtalade, med förlag, med läsare, etc) är ju potentiella stressfaktorer om man är seriös och tar dem på allvar. Och det hedrar dig att du gör det, även om jag inte avundas känslan (som jag förvisso känner igen alltför väl i egenskap av doktorand: Pär Lagerkvist! Pär Lagerkvist!)

  5. Just nu känns min mer som Borges bibliotek än Drakborgen. Nånstans i detta oändliga bibliotek finns boken som dokumentet vill bli. Eftersom biblioteket är oändligt finns där även allt från boken som är perfekt *förutom* en mening som är nonsens, till boken som är 100% nonsens förutom en perfekt mening. Jag förstår att jag kommer att få nöja mig med ett dokument som är en rimlig approximation av vad boken vill bli, men t o m den kommer att ta lång tid att leta reda på …

    • Ah, yes. Nonsensboken med den smarta meningen – det känns det som rätt ofta. Om jag nu bara kunde komma överens med min musa om vilken mening som var den smarta i allt nonsens … Lider med dig. Du hittar den!

  6. Ja, och de blandar sig ju med varandra de jäklarna – så att nonsensmeningar en dag är perfekta nästa, och vice versa.

    Men jag har iallafall svart på smutsgrått (bunten papper på mitt köksbord) på att du har en rejält ansenlig mängd smarta meningar redan, och alltså bevis på att du kan hitta dem!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s