En påse blandade skrivlänkar

Eftersom jag haft en så fantastisk skrivdag så känner jag att jag har tid med ett kort inlägg. Kanske särskilt som det handlar om ett gäng skrivrelaterade länkar jag snubblat över.

Först (jag har eventuellt länkat till de här förut), Neil Gaimans åtta goda skrivvanor. De är humoristiskt nog listade under ”tio råd till aspirerande författare”. Av dem känner jag att ”skriv klart” är ett av de viktigare, följt av ”fixa till det som är trasigt”. Det talar till min egen uppfattning om ‘skriv så mycket du kan, så ofta du kan, och när du nått slutet så börja om’. Naturligtvis tjänar de flesta manus på att ligga ett tag så att man faktiskt ser vad man har gjort. Hursomhelst, goda råd alla åtta.

En annan uppsättning skrivtips, fem den här gången, finns hos Judy Black. Hennes råd om att försöka skriva på olika tider på dygnet tills man hittat sin optimala tid är roliga att höra, men jag skulle vilja tillägga att det inte behöver vara statiskt. Det kan vara cykliskt också. Eller en sak som förändras med ålder. Eller bara en humörgrej. Men man mår säkert bra av att ha koll på när man är som produktivast, om inte annat för självförtroendet i att ha en riktigt bra skrivdag nu och då.

Och eftersom jag är en som försöker skriva 6 dagar av 7 (och kanske lyckas med 5 av 7) så var det extra spännande att läsa den här posten om att _inte_ göra det och om vad som händer om man försöker tvinga fram något. Lilith Saintcrow är, tillsammans med Stephen King, en av de författare jag hört uttala sitt odelade förtroende för ‘skriv varje dag-metoden’ och hon har flera kloka tankar om föregående post här. Jag säger inte att någon av dem har rätt eller fel, men det kan vara spännande att läsa hur folk resonerar från båda sidorna saken.

Och så ett inlägg från Libba Bray som jag kände talade till mig, om mig. Inte för att jag har skrivit fem böcker eller är i hennes viktklass, men det var bara så huvudet på spiken att jag bara måste dela med mig. Om hur det känns som om man hittar på skrivprocessen på nytt varje gång, hur det känns som om man suger, fast man tycker att man borde ha lärt sig något av förra omgången och hur det kan komma ögonblick då allt känns fantastiskt och man har huggit tag i manen på historien och bara försöker hålla sig kvar oavsett hur bångstyrig den är eller hur fort det går.

Fastnade speciellt för hennes liknelse över hur det känns när man försöker få ett manus att börja prata med en (se föregående post, spelomgång 1-4):

… the writing feels terribly stilted. False. Awful. The equivalent of small talk at a party where you don’t know anybody and you can’t leave yet because somebody else is driving, and so you just have to keep standing in the corner holding on to your sweating seltzer glass saying, “Really? How interesting. I did not know that about elephants.”

Avslutningsvis angående mitt eget skrivande kan jag ju citera mästaren:

As for deadlines… Like a hanging, I find they concentrate the mind wonderfully.”

Annons

Manusversioner, deadlines och Drakborgen

Som svar på en återkommande fråga: Jo, det är tänkt att det ska bli fler böcker om Udda och/eller mitt udda Malmö. Jag jobbar på bok nummer två just nu (arbetsnamn: Särskild) och den handlar också om Udda. Det har tagit omvägar, men jag börjar tro att de omvägarna var nödvändiga.

(För dem som inte är intresserade av hur jag har gått tillväga såhär långt, hoppa över det som följer. Det ska bli en bok till, det finns inget datum för den än.)

Är nu inne på femte versionen av det här manuset (jämfört med den förra som var inne på 12:e innan jag blev antagen + 3 omskrivningar med förlaget innan tryck). Det börjar kännas som en riktig bok nu, även om jag fortfarande drabbas av ‘jössesamalia, det här är verkligen inte hur jag tänkt mig det!’ kombinerat med futila och oändliga våndor över att jag lät en karaktär göra en (mycket liten) sak i ett kapitel som plötsligt får konsekvenser senare. När man gjort  båda de sakerna ett par gånger (sprungit med en idé för att den dök upp och låtit karaktärer göra saker utan att analysera dem, för att det kändes rätt just då) så inser man att, visst det fyller ut karaktärerna och ger spännande nya scener, men det är inte alltid så att det gör boken som helhet bättre, för att inte tala om att det riskerar säga emot saker som hänt i första boken eller saker man hade tänkt sig skulle hända senare i boken man skriver. De är bångstyriga att ha att göra med, de där karaktärerna.

Jag har vid något tillfälle funderat över min skrivprocess som en visuell sak. Neil Gaiman säger att han har sett sin process som ett träd med oändliga förgreningsmöjligheter och om man går fel så måste man backa på sin gren och sträcka sig vidare. Det är tjusigt, men det är inte så det känns för mig. Caitlín Kiernan har sagt att hennes är som att gå genom ett hus och slå igen dörrar, om man väljer en dörr i varje korridor så gör man de andra valen omöjliga, och hon gör bara ett val en gång och skriver sällan om manuset. Det är imponerande med tanke på hur hög kvalitet hennes text håller, om jag hade försökt samma skulle jag antingen fastna vid ett val av dörr – eller skriva varje mening tusen gånger och sen inte komma vidare. Hatten av till henne.

Själv tänker jag på mitt skrivande som ett parti Drakborgen.

Jag börjar i ett hörn och jobbar mig sakta men säkert in mot mitten och drakens skatt. Varje rum ger flera olika möjligheter att välja väg men varje vägval ger en mängd möjligheter att bli anfallen av likmaskar, skelett eller andra otyg, även om man också kan hitta skatter. Eller så är rummet tomt. Det är lätt att backa ett steg (göra om de omedelbara förutsättningarna för det val man står inför) men det finns också en möjlighet att man inte kommer vidare alls. Sen har vi den obönhörliga solens gång. Deadline tickar närmare oavsett om det går bra eller dåligt. Timmarna flyr och alla de där andra klyschorna.

Den här boken är inne på sitt femte parti nu, ibland med några rumsbrickor färdiga, ibland helt blind. Jag vet var den börjar, jag vet var den ska sluta, jag vet vilka andra som spelar och jag vet att det ska innehålla monster, skatter och det är alltid en jakt mot klockan.

Parti 1- skriven direkt efter författarskolan och som en rak uppföljare på det manus jag började skicka runt till förlagen. Också det manus jag _trodde_ att jag skulle skriva på när jag gav min förläggare en vansinnigt optimistisk tidsplan för andra boken. *föll ner i svart hål, hittar inte stegen upp, skyller min förlust på spelet*

Parit 2- kasta allt det gamla, finna mig i att Udda verklighet inte längre ser ut som på skolan utan är mycket bättre, göra om allt från början, ta åt mig för mycket av recensioner (och bara det negativa, för hur skulle det annars se ut? ta åt sig av beröm? nejnejnej, de bara ljuger!) och låsa mig helt. *orker! ahhrgh!*

Parti 3- stackars maken skaffade mig Scrivener för att ge mig en skjuts i skrivandet. Det funkade initialt och jag skrev på som om det inte fanns någon morgondag. Som om det inte heller fanns någon plan ‘det kommer’ sa vännerna, ‘du har ju gjort det här förut’ sa andra, ‘vi väntar på uppföljaren, skynda dig!’ sa resten. Alla de gamla idéerna kändes klena och jag skrev bara sånt jag tyckte var roligt vid det tillfället. Resultat: ett pussel av scener utan stadig plot emellan. Deadline ett susar förbi. *sprungit i cirklar, galler slår igen bakom mig, solen går ner*

Parti 4- exportera ur Scrivener för att få överblick, få ångest över vad den överblicken gav, klippa isär och sätta ihop i nya spännande konstellationer efter ny spännande plotplan. Funkade 2/3 in i boken och sen tog det slut. Skickar denna underliga manticora till text till min förläggare som svarar med den kloka frågan ‘vad tycker du själv att du har skrivit för bok?’. Vi enas om att boken jag vill ha skrivit blir en bättre historia än den som #4 var på väg att bli. Deadline två höll uppenbarligen inte heller. *tre rutor från draken, med mängder av plunder, solen går ner*

Parti 5- En tanke jag haft sen manusversion 1 hade följt med för att den varit där, inte för att den var nödvändig eller helt bra – tar bort den ur ekvationen och får en helt annan känsla för historien. Börjar skiva på blank sida och gör om allt från början. Hittar ett par scener som jag vill behålla, tänker om i alla andra fall. Är nöjd, men deadline tre närmar sig med stormsteg.

Jag tycker det är spännande hur mycket jag lär mig av varje version, vad jag gillar med min text och vad jag tycker är uselt, hur det varierar beroende på vad som kommit före och efter (inget från version ett har överlevt, men version två hade faktiskt ett par partier som inte var dumma alls). Det är också intressant att man inte kan ta någon annans metod och använda den, att ingen annan egentligen kan ge svar på hur det ska fungera för dig. Möjligtvis med undantag för den inre redaktören. Min förläggare verkar vara enig med varenda skrivsida därute: jag är min egen hårdaste kritiker. Det hjälper tyvärr inte med den inre kritiken, men det hjälper att veta att hon har förtroende för min text, även om hon numer inte har förtroende för min tidshållning. Jag kan med andra ord inte ge någon datum för när boken förväntas nå hyllorna (och på dåliga dagar så tar jag mig melodramatiskt för pannan och tänker ”OM den någonsin …”)

Nej, nu måste jag skriva, solen går snart ner över det här partiet och draken vaknar.

Trotsar beskrivning

Från Karins konstgrepp: Det är en sida med femtio svartvita bilder med oförklarligt innehåll. Historierna bakom dem måste vara mundanare än vad jag kan föreställa mig. De bara måste!

Pingvinjakt?

En favorit för både mig och Karin var den här:

Vid de mest olämpliga tillfällen förvandlades Theodore till en björn

Men den här är fantastisk, jag kan verkligen höra samtalet innan fotograferingen:

B.P.R.D - familjefoton

Även om det här är det som ger mig gåshud:

Kan inte komma fram till vad som är läskigast - att han inte ser in i kameran eller damens glasögon?

Njut, men ni är varnade – hjärnan vill hitta på historier om alla bilderna.

Primaborgen, Rom och andra städer

Såg ett inslag om Mats Åkerman på Sverige! häromsistenes och blev fullständigt förälskad i hans Svagiska Unionen och Sveaborg (eller Primaborgen som invånarna själva kallar staden). Hans bilder kändes som suddiga minnen, som något jag glömt att jag visste, eller glömt att jag sett. Färgskalorna är drömska och lite regnsuddiga. Jag önskar att det fanns böcker som utspelade sig i Primaborgen så att jag kunde besöka den mer.

Jag blir lätt kär i folks skildringar av sina städer (det är mer städer än länder eller världar) och önskar att jag kunde resa dit. När det handlar om verkliga städer är det lite lättare rent fysiskt men det betyder inte att det känns som man föreställt sig. London är för mig en typisk stad som är helt dränkt i olika skönlitterära skildringar, med eller utan övernaturliga inslag, och det är roligt att röra sig mellan de olika associationerna. Från Angel Islington till Rosettastenen.

I sommar ska jag åka till Rom för första gången och jag tänkte att jag skulle försöka hitta lite skönlitterära böcker som tydligt utspelar sig i Rom som läsning inför det. Om ni har några tips så mottages de tacksamt.