Lättdistraherad

Eftersom dygnet är otrevligt begränsat när det kommer till timmar, inte är det öppet för förhandling heller, så har jag fått göra en översikt var de tar vägen.

9,5 timmar till jobbet.
1 timme till morgonrutinen.
1,5 timme till middag och socialisering med Käraste efter jobbet.
8 timmar mer eller mindre medvetslös.

Det ger fyra timmar mer eller mindre över. Jag har oftast 1-1,5 timme mellan morgonrutinen och jobbet som jag försöker lägga på skrivandet, men de ca 2,5 timmar som blir kvar på kvällen borde (i alla fall delvis) också läggas på skrivandet och på sistone har jag slösurfat mer än vad jag borde istället.

funny facebook fails - I Wish I Didn't Understand...
see more Failbook

Känns det igen? Oh yes. Det känns igen. Dags att göra något åt saken. Såhär blir ingen bok skriven.

Skrivande i länkform

När jag lyckas slita mig från rapporter från Japan och Mellanöstern så läser jag om skrivande (förstås) och nu har jag ett gäng länkar som är väl värda besväret. Så, det här kan eventuellt vara mer för min skull än för er. Om ni inte skriver själva förstås, då är det här riktigt, riktigt bra grejjer av människor som vet vad de snackar om.

Först ut är Sarah Monette som pratar om mosstrollproblemet. I korthet: använd inte termer eller uttryck som inte är underbyggda i din värld.

Sen har vi ett inlägg ur Elizabeth Bears livejournal där hon pysslar med ett stycke så att man kan se hur hon tänker kring tempo och karaktärsbeskrivning. Det är inspirerande. (EBear brukar också prata om mosstrollsproblemet.)

Till sist har vi ett inlägg av Sherwood Smith om att lära sig skriva om. Och det är väl det inlägg som har mest bäring på mig i dagsläget.

Sen har jag en bonuslänk (tack Moa, jag hade inte hittat annars!) Den visar ett par av mina favorithus i Malmö. Se och njut, funkis när det är som funktionellast.

 

Goda och dåliga nyheter, i alla fall för mig

Den trogne läsaren (och för inläggets skull tänker jag förutsätta att alla här är sådana) har sedan länge förstått att jag sitter fast i texten på olika sätt. För de som visste att en förhoppningsfull deadline fanns så kunde de säkerligen höra hur den visslade förbi för två veckor sen. Jag skickade text till min förläggare då, men inte på långa när ett manus. Sedan dess har jag klottrat på min whiteboard, skrivit små lappar och flyttat runt dem, gått igenom mina anteckningsböcker och mina utklippsmappar på datorn och jag kunde bara inte hitta var jag gått galet. Men någonstans måste det ju ha hänt.

Så pratade jag med min fantastiska förläggare, den första personen som läst det jag hade, och vi pratade om boken. Hon höll med om att den historia jag ville berätta inte stämde med den jag faktiskt hade skrivit och efter en stund så pratade vi om tempo, tidslinje och handling/intrig/form, och där hittade jag mitt problem.

Min tidslinje och min handling, berättelsens fokus, är olika långa. Det betyder att jag har fyllt tiden som min centralhistoria inte upptar med en massa annat som då upplevs som handlingen/intrigen. När vi slutat prata så funderade jag över vad som var ursprunget till det problemet, varför tidslinjen inte fungerade och hittade punkten där det gått snett. Allt efter den punkten är färgad av valen som gjordes där och måste skrivas helt på nytt.  Det kändes som ett aha-ögonblick om jag någonsin fått ett och triggade en ny plan för boken.

Så långt de goda nyheterna.

De dåliga nyheterna är att det går snett redan i scen två.