Goda och dåliga nyheter, i alla fall för mig

Den trogne läsaren (och för inläggets skull tänker jag förutsätta att alla här är sådana) har sedan länge förstått att jag sitter fast i texten på olika sätt. För de som visste att en förhoppningsfull deadline fanns så kunde de säkerligen höra hur den visslade förbi för två veckor sen. Jag skickade text till min förläggare då, men inte på långa när ett manus. Sedan dess har jag klottrat på min whiteboard, skrivit små lappar och flyttat runt dem, gått igenom mina anteckningsböcker och mina utklippsmappar på datorn och jag kunde bara inte hitta var jag gått galet. Men någonstans måste det ju ha hänt.

Så pratade jag med min fantastiska förläggare, den första personen som läst det jag hade, och vi pratade om boken. Hon höll med om att den historia jag ville berätta inte stämde med den jag faktiskt hade skrivit och efter en stund så pratade vi om tempo, tidslinje och handling/intrig/form, och där hittade jag mitt problem.

Min tidslinje och min handling, berättelsens fokus, är olika långa. Det betyder att jag har fyllt tiden som min centralhistoria inte upptar med en massa annat som då upplevs som handlingen/intrigen. När vi slutat prata så funderade jag över vad som var ursprunget till det problemet, varför tidslinjen inte fungerade och hittade punkten där det gått snett. Allt efter den punkten är färgad av valen som gjordes där och måste skrivas helt på nytt.  Det kändes som ett aha-ögonblick om jag någonsin fått ett och triggade en ny plan för boken.

Så långt de goda nyheterna.

De dåliga nyheterna är att det går snett redan i scen två.