Folk tänker säkert på sina bokvärldar på olika sätt och jag är inte säker på att jag kan förklara hur det känns utan att låta för pretentiös men, det är som ett rum i huvudet. Om vi förutsätter att mitt huvud är ett stort hus. I ett rum har jag min tentakelskräck, det luktar som Nilen och dieselångor från båtar, som vattenpipstobak, antikvariat, gamla koffertar och plastresväskor. I ett annat rum har jag Den tickande staden, mitt steampunk-Malmö med sin kolrök, fjärrvärmeverk, spårvagn och linbana, te i tunna porslinskoppar, flera postutdelningar per dag, automatoner, knytnävsslagsmål och luftskepp. I ytterligare ett rum har jag Udda, Malmö med nybygge bakom Hilton och Citytunneln, gäss i Pildamsparken, Elixir och Särskilt, Hemming och småbröderna, Oraklet i Torson och Nadja, avgaser, te på ett fik på gågatan, chokladdessert och tacomiddagar i soffan. Där är det sommar fortfarande och Malmöfestivalen är i antågande.
I vanliga fall har jag inga större problem att gå mellan rummen, det är narnialikt men inte så sällsynt. Just nu är det som om det finns ett lås på dörren till Uddas Malmö och jag kan prata om det men det är inte som att vara där. När jag skriver är det som om jag hittar på istället för att berätta om vad jag ser där (se, jag sa ju att det var pretentiöst), det känns andefattigt. Jag vet ju hur det borde kännas, jag vet hur festivalen luktar och vilka personer hon kommer att träffa. Varför, varför, varför kan det inte bara vara som det brukar?!
Jag skyller på den långvariga febern.
Det ser ut som om min tentakelskräck är doftdriven, min steampunk är visuell och mitt udda Malmö är persondrivet. Hmm. Undrar om det är så det alltid varit eller om det blivit så efter hand som jag skrivit?
En udda verklighet 
Jag vet inte om det är samma sak, men jag kan uppleva att det i början av mina manus finns en tyngd i scenerna, en närvaro som ju närmare slutet eller upplösningarna vi kommer blir diffusa och tunna, som att jag i början vet precis men ju mer manus desto mer förvirrande. Eller som att jag, precis som eventuellt läsaren, jagar slutet och inte vill veta av alla detaljer och känslor utan bara rena händelser. Jag tror inte man ska belasta texten för mycket i slutet, utan i början. I slutet ska allt väsentligt fram men allra främst vad som faktiskt händer.
Å andra sidan kan jag ibland märka att jag hetsar fram för mycket och, som du skriver, tappar bort känslan, som att jag berättar istället för att verkligen vara där, i scenerna, i vad som händer. Då kan det hända att jag behöver bromsa och landa i min text igen, skriva ur ett nytt perspektiv (en flugas??), beskriva en detalj i rummet (mönstret på en tapet? kladdiga fingeravtryck på fönsterglaset?) och så vidare. Om jag tvingar mig att faktiskt se rummet och vara där kommer sådana detaljer upp till slut. Det kanske kan funka för dig också?
Det är en ganska ny upptäckt för mig att göra såhär, och att följa magen. Innan var det nästan uteslutande hjärna, jag planerade allting, men när magen/hjärtat får vara med händer heltokiga grejer 😀
Det låter inte ett dugg pretentiöst. Tvärt om. Jag förstår precis vad du menar med skillnaden att hitta på, och bara beskriva det man ser.
Däremot har jag aldrig upplevt den grad av motstånd som du beskriver. De gånger då jag fått ”skrivkramp” har det alltid berott på att mitt undermedvetna sagt mig att något inte stämde med historiens narrativa struktur. Då har jag fått ta ett steg tillbaka, pyssla med något annat, tills dess mitt undermedvetna, och sedan min mer analytiska del av hjärnan kan lösa problemet.
Men så fungerar jag. Och vi är alla olika. Så jag har egentligen inget tips att ge dig, mer än en peppning! Kör hårt! Lycka till! Klipp sönder det där låset! Du kommer att fixa det!
Tack för peppen! Det är ungefär vad man kan ge tänker jag. Men nej, det är inte skrivkramp, det har jag haft det också och då vägrar ord ställa sig på rad och bilda meningar. Som om man inte längre kan föra tanke till papper, och om du har varit förskonad så låt mig berätta att det är ett helvete! Det här är mer en fråga om att det inte beter sig som det brukar, lite som om det är stand-ins som spelar Udda och de andra i huvudet på mig, de säger saker som är nästan som de ska vara, men aldrig helt. Men jag tror jag har löst det nu. Olyckligtvis med tunga konsekvenser.