Skriva fantasy och science fiction

Jag blir alltid glad när jag ser mina genres tagna på allvar. De som tror att fantasy och sf är lättare att skriva för att man kan hitta på som man vill misstar sig grundligt (och det är märkligt ofta det misstaget görs).

När man skriver fantastik är det viktigare än annars att ha koll på sin värld och bygga den med omsorg. Att vara konsekvent och välja vad man har med sig från vår värld blir mer betydelsebärande än i mainstreamlitteratur. Läsaren förlitar sig på att du har full koll och att du kommer att lotsa dem genom historien och världen utan att plötsligt servera iskylda drycker i en medeltida kultur utan att först ha tänkt ut hur istransporterna går till (det betyder inte att du måste berätta hur det går till, men du måste i alla fall veta). Alla friheter som genrerna ger kommer med sina egna uppsättningar måsten.

Sf/f bygger på traditioner, har litterära giganter, föregångare, strömningar, konventioner och allt det andra som mainstreamlitteratur också har, och att tro att man kan bortse från det när man skriver kommer bara att göra att resultatet blir klenare. Jag säger inte att man inte kan bryta mot konventioner, jag säger bara att man ska veta när man gör det och göra det medvetet.

Anledningen till att jag tänkte på det här just nu var att jag snubblade över Stefan Ekmans plussning av en inspirationskurs i att skriva fantasy. Den låter väldigt spännande. Här finns originallänken med pdf. Det rör sig om fyra möten i Göteborg och de är gratis eftersom de är en del av kursledarens utbildning till skrivpedagog.

För dem i Malmö med omnejd finns det en kurs i Att skriva fantasy och science fiction. Den är en del av Folkuniversitetets utbud och katalogtext finns här.

Det är roligt att läsa fantastik skriven på svenska, som en kontrast till all den engelskspråkiga litteratur jag vanligen plöjer. Jag ser för egen del fram emot att få se mer svensk fantastik i framtiden. Bra, välunderbyggd, egensinnig fantastik.

Advertisements

9 thoughts on “Skriva fantasy och science fiction

  1. När jag tänker på fantasy tänker jag på frihet i skrivandet. Sedan inte sagt att man inte måste underbygga sin berättelse, det måste man alltid! Men just det byggandet är i sig frihet för mig. Jag får själv kartlägga en hel värld, bestämma rådande naturlagar, folkslag, religioner och så vidare. Jag behöver inte göra research, något som tar mig emot mest av allt när det kommer till mitt skrivande då jag, än så länge, tycker det är pinsamt att ta upp viktigare människors tid (ack den opublicerades litenhet!). Så jag tänker, fantasy är likamed frihet, inte på ett mindre arbetssamt sätt men för mig på ett lättare sätt. För fantasi saknar jag inte, däremot mod.

    • Det är toppen att du ser byggandet som en frihet, men i mitt tycke kräver det byggandet lika mycket research som allt annat skrivande, låt vara av en annan sort. Om man ska skapa en egen religion måste man veta vad som fanns förut, vad som är folktro och vad som är dogm, hur det präglar vardagen och hur det präglar staten (om man nu har en stat), hur språket formats runt religionen, hur man svär eller brister ut i glädje, vad som är dygder och vad som är synder osv. Det är alltför ofta jag får höra att det ‘bara är att hitta på’ och det stör mig. Och fantasi krävs väl av alla författare? Mod också för den delen. Jag tycker det är obehagligt att ringa främmande människor, men internet, bibliotek och mitt eget kontaktnät utnyttjar jag friskt när jag behöver ett svar.

      Om du funderar på att skriva fantasy nu så har du ju världen chans med den här inspirationskursen! Jag önskade att den gått här nere också.

  2. Ja, jag såg den där kursen och det låter ju riktigt kul! Om inte annat så för sakens skull; att träffa skrivkollegor. Jag förstår din synpunkt och håller med. Allt skrivande kräver stora satsningar av skribenten. Men som du också skriver är den research som åtminstone jag gjorde när jag skrev min fantasytjockisroman när jag var nitton av en annan sort, och som berodde mer på mig än på hur världen egentligen fungerar. Jag ser det som en frihet/utmaning som heter duga att planlägga en alternativ verklighet. Det är inte lättare att vara fantasyförfattare, men svårt på ett mer tilltalande sätt för mig än att skriva realism och behöva lära sig precis allt man inte redan kan istället för att själv bestämma hur man vill att det ska vara. Just den grejen, jag bestämmer, jag bygger upp en värld som fungerar så som jag skulle önska att vår fungerade, det är frihet/utmaning/svårt som fasen men hissnande underbart.

    Jag tror jag hittat mitt spår nu. Jag gillar gränsböcker och skriver just nu om ett tvillingpar med tudelat mediumskap och har lattjo lajban 🙂

  3. Författaren (och ganska ofta även berättaren) bör eller måste veta mer än vad texten erbjuder läsaren, oavsett genre, skulle jag säga. Men nyckeln är sannolikhet, oavsett om det är diskbänksrealism eller high fantasy, och där som i all fiktion är det grundläggande om och hur man lyckas sälja sin illusioner.

    Vad jag jagar (likt en springande punkt) är helt enkelt detta: jag är inte alls säker på att författaren måste veta hur istransporterna går till (för att använda ditt exempel). Det avgörande är om texten får läsaren att tro det, om det tycks finnas en logik eller acceptabel logik. Om det senare tycks saknas i texten, så hjälper det ju till syvende och sist inte ett smack om författaren de facto råkar veta det i detalj. Även verkligheten sådan som den är kan ibland vara svårt att sälja in som sannolik eller realistisk trots allt.

    Sedan spelar väl även längden på det man skriver en ganska stor roll. För ju mer man ser av en värld desto mer måste det som inte syns kännas solitt och sannolikt.

    Inspirationskursen låter kul som tusan, men det känns tyvärr inte görbart för min del denna vår. Lite för mycket på plattan som det är. Även om jag försöker hinna med lite skrivande vid sidan om också. För den mentala hälsans skull om inte annat.

    • Du har förstås rätt i att det ska kännas trovärdigt och att det är det viktigaste – men det är alltför ofta som jag läser böcker där _jag_ inte tycker det är trovärdigt (bakgrundserfarenhet från historia och arkeologi är inte alltid bra), och när det händer är det just de här sakerna som brister. Vardagliga saker i en helt annan miljö som krockar för att (igen, jag upplever) det inte tänkts över. Istransporten är ett fingerat exempel stulet av Elizabeth Bear som har flera diskussioner värda att läsas i det här ämnet. Användandet av ordet ”assassin” i en fantasymiljö inspirerad av, men inte en kopia på, assassin-kulten. (användandet av det ordet hade jag däremot _inte_ hängt upp mig på, hjärnan fungerar på underliga vis)

      Naturligtvis spelar längden roll, men bara för att vi har en kortare novell i ena ändan av spektrat och Steven Erikson i andra ändan så betyder det inte att enstaka romaner blir bra om inte världen är konkret och närvarande.

  4. Givetvis blir det ju onekligen lättare att lösa en del sådana där saker om man kommit på hur de hänger ihopa (och ja, specialistkunskaper av alla de slag kan sätta käppar i hjulen, eller åtminstone avkräva än ännu större ”suspension of disbelief” (har vi ngn bra svensk term för det?)), men det är fortfarande värt att betona vikten av att sälja sannolikheten (även omöjliga sådana). Delvis på grund av att det bevisar att inte ens grundliga efterforskningar i realistisk fiktion alltid genererar trovärdiga resultat (jag har, trots att jag rent logiskt kommit att acceptera att scenen i den på det hela taget usla rullen Hannibal där Hopkins Lecter serverar Liottas karaktär en bit av dennes egna hjärna (medan skallen är öppen), faktiskt antagligen inte ligger bortom rimligheten, eftersom man vid många hjärnoperationer, efter vad jag förstått, vill ha patienten vid medvetande för att hålla koll på vad som händer etc; men scenen presenterar sig inte som trovärdig i mina ögon och fick mig att himla med ögonen (ännu en gång) inne på biografen).

    Men även delvis på grund av att man lätt kan stirra sig blind på att i detalj förstå skeenden som inte är nödvändiga, och ännu värre, inkludera för mycket av dessa förklaringar (i bästa fall kanske då förklaringar som håller i några ögonblick innan de är så hopplöst daterade att man vill gråta). Jag bloggade om sannolikhet (eller mer exakt engelskans ”verisimilitude”) för ett bra tag sedan, och en av de poänger som jag ville få fram då var just problemet när det slår över åt det här hållet.

    I Richard Donners Superman finns ingen förklaring till varför Stålmannen kan flyga, men det satsades mycket pengar på att övertyga publiken om ATT han kan flyga. Den slogan teamet arbetade med var ”You’ll believe a man can fly”, just för att man visste att det var det man var tvungen att sälja in om filmen skulle lyckas (vilket den ju gjorde). På senare år har det blivit allt populärare att försöka komma på förklaringar till varför saker är på ett visst sätt, och ibland känns det som att det aningen felinvesterat läggs mer tid på detta än just att övertyga publiken ATT ngt är på ett visst sätt.

    Inte så att det ena utesluter det andra, men det är värt att notera att det finns en mängd saker även i verkligheten som de flesta av oss inte har ngn egentlig aning om hur de fungerar, men ändå inte ifrågasätter. Hur många vet egentligen exakt hur ett flygplan fungerar? Eller en dator för den delen? Ändå är det få av oss som inte tror på att flygplanet kommer att lyfta eller att datorn kommer att fungera (någorlunda) så som vi vill.

    Jag tror att det jag egentligen försöker säga, på mitt eget långrandiga sätt, är att världar kan vara både konkreta och närvarande på olika nivåer, och att rätt detaljer (vare sig i författarens huvud eller på sidan) kan vara till enorm hjälp, medan fel typ av dem lika gärna kan döda världens trovärdighet.
    Vilket givetvis bara gör hantverket mer komplicerat, fingertoppskänslan än mer nödvändig, och vikten av att ta det man gör på största allvar absolut.

    Mina egna två inlägg (thus far) om ”verisimilitude”. Om lusten skulle falla på.
    http://the-mad-swede.blogspot.com/2009/12/to-seem-or-not-to-seem-on-concept-of.html
    http://the-mad-swede.blogspot.com/2010/03/once-more-with-verisimilitude.html

    • Den springande punkten (och anledningen till mitt korta inlägg) är just att jag inte upplever att min genre tas på samma allvar som andra genrer, och att jag blir glad när jag det väl händer (kurser! wohoo!).

      Vi har väl också konstaterat att vi båda betraktar författarens förmåga att framkalla en annan verklighet som det viktiga. Infodumps är aldrig ok, oavsett om det är för att man ‘kan för mycket’ eller ifall det är för att man vill visa sin research.

  5. Och på den springande punkten är vi rörande eniga, Nene. Som litteraturvetare har jag alltid stört mig på enfaldigt genreförakt.

    Det är väl just för att vi båda är beredda ta genrer som SF, fantasy och skräck (samt medium som tecknade serier) på allvar, och inte bara anser att detta är rimligt utan även nödvändigt, som vi kan ha den här typen av diskussioner.

  6. Ping: Skrivarkurser, Göteborg och Malmö « Fanspan

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s