Vankelmodig

Jaha. Så är vi där igen. Den inre redaktören har fått fritt spelrum och har djupt rotade åsikter om vartenda ord som sätts på papper. Jag skriver en scen och ratar den strax igen. Skit. Som om jag hade tid med det här. Jag har varit produktivare de senaste dagarna än på flera veckor och aha!-upplevelserna har varit fler än på flera månader, och ändå ligger jag vaken varje kväll och räknar ner dagarna till min deadline och undrar om jag kommer att hinna.

Jag vill ju inte ha ett grovt utkast till förlaget på deadlinedagen (den siste februari för de som undrade), jag vill ha ett polerat manus! Jag vill att orden ska glänsa var för sig och bilda vackra sekvenser som slår an rätt ton när man läser dem. Metaforer som är stilsäkra och dialoger som känns trovärdiga (utan att vara diskbänksrealistiska, för gudars skymning vad jag tycker det är tråkigt att skriva och läsa). Hur gärna jag än skulle vilja odla bilden av ett författargeni som sätter sig ner och får meningarna genom gudomlig försyn så är det verkligen inte jag.

Samtidigt är det roligare att skiva nu än på mycket länge också. Jag har en ny favoritkaraktär, har gått igenom mina bilder från Malmö i somras och njuter av att kunna hitta på vad jag vill var jag vill i hela stan.

Om bara dagarna var längre. Om bara min ordproduktion var högre per dag. Om bara februari hade lika många dagar som alla andra månader. Eller varför inte ett par veckor mer, när jag nu ändå önskar mig det omöjliga.

Annonser

8 thoughts on “Vankelmodig

  1. Men… stress kan väl knappast resultera i text med högre kvalitet. Vad är det som gör att det är så oerhört viktigt med deadline? Varför kan det inte få ta den tid det tar för dig att bli färdig? (Obs, inte retoriska frågor.)

    • Det är ett symbiosförhållande mellan förlag, marknadsföring och författare. Texten hamnar som författarens bidrag i det hela. När jag pratar med förlaget om boken de vill ha av mig så är det jag som bestämmer när den ska bli färdig. Men när jag gjort en beräkning (som jag flyttat på två gånger ska tilläggas) så måste jag försöka stå för den. Förlaget räknar med att jag kan uppfylla mina löften och gör sitt utgivningsschema efter de beräkningarna. Min tänkta publikationsdatum är i oktober, och för att den ska hålla måste jag vara klar i februari (med råmanus). Det är så lång framförhållning de behöver.
      Om jag skulle lämna in manus när jag kände mig färdig så skulle det säkert gå det också, men då kan de inte börja planera förrän de har texten i handen och förläggningsprocessen skulle ta minst ett år. Både jag och förlaget _vill_ vara klara med den här i år. Boken är motsträvigare än vad den utgav sig att vara tidigare bara och utan deadline är jag säker på att jag skulle ta betydligt längre tid på mig än vad jag faktiskt behövde – bara för att det är svårt och det är lättare att göra annat.

  2. Den inre redaktören har bra smak, det kan vara bra att komma ihåg. Tänk om din inre redaktör tyckt att Karin Wahlströmprosa varit toppen, då kanske du haft problem (eller inte – K. Wahlström tycks inte ha några problem med sin uppblåsta författarsjälvbild!)

    • Har ingen relation till den där Karin, men min relation till den inre redaktören lider kraftigt av hat och smädelser. Förr eller senare kommer redaktören att få sin plats, men just nu är den inte välkommen.

  3. Förstår precis. Sitter också i deadlineångest, med en årsredovisning. Men det är då man får muntra upp sig med att sjunga ”Tigerjakten” av Mora Träsk (med tungan korrekt placerad framför nedre tandraden):

    Nu ska vi gå på tigerjakt
    (Nu ska vi gå på tigerjakt)
    Vi kommer till nåt gräs
    (Vi kommer till nåt gräs)
    Vi kan inte gå runt det
    (Vi kan inte gå runt det)
    Vi kan inte gå under det
    (Vi kan inte gå under det)
    Vi måste gå igenom det
    (Vi måste gå igenom det)

    För det är ju så det är. Det är bara att hoppas att man kommer ut på andra sidan.

    • I’m a writer. I will finish the shit that I started.

      eller

      Novels are crap for such a long, long time.

  4. Jag tror det finns två sorters stress. Destruktiv stress som bara förstör, och positiv stress som hjälper en att sträcka sig mot nya artistiska höjder.

    Själv jobbar jag bäst med någon sorts deadline. Även om det bara är en deadline som jag sätter för mig själv. Då är jag piskad att ta tag i texten och kan inte kolla mailen, läsa några favoritbloggar, eller något annat som lätt slukar en timme eller två.

    Nu vet jag inte om du fungerar likadant. Men om du gör det, så önskar jag dig drösvis med positiv stress.

    Kör så det ryker! 🙂

    • Jag behöver också en piska eller i alla fall en planeringsbar tidsrymd. Men ibland vill det sig inte ändå. Tack för lyckönskningarna! De kan jag behöva. 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s