Att värma upp en föreläsare

När jag gick på gymnasiet, humanistisk linje i Hässleholm, så hade vi en lektion på psykologin om betingat beteende. Det var en rättfram föreläsning, boken förklarade också saken noga. Ett sätt att få till ett betingat beteende var att uppmuntra och belöna det och bestraffa eller ta bort uppmuntran när beteendet inte var det önskvärda. Nu minns jag inte hur vi började prata om det, men vi hade en lärare vars föreläsningsbeteende var märkligt, han favoriserade höger sida av klassrummet. Tittade på dem när han pratade och riktade sina frågor till dem. Så vi bestämde oss för att se om vi kunde ändra det beteendet.

Vänster sida tittade på honom uppmärksamt när han såg åt deras håll, log, nickade och verkade allmänt otroligt intresserade medan höger sida tittade i bänken, ut genom fönstret eller satt med armarna i kors när han såg åt deras håll, vägrade skatta åt hans skämt och betedde sig som den minst roade publik som fanns. Vänster sida räckte upp handen när det gavs en fråga, höger gjorde det inte.

Såhär i efterhand tycker jag synd om honom, vi var en väldigt intresserad klass annars och vi gillade verkligen honom så han måste ha varit väldigt förvirrad. Men den här favoriseringen av höger sida kunde inte fortgå – det kunde ju påverka våra betyg! Och det gick verkligen oväntat fort att få honom att se vänster sida också.

Sedan dess försöker jag vara uppmärksam på hur jag bemöter en föreläsare. Innan de dragit på sig min eventuella vrede kan jag ju lika gärna vara öppen, glad, uppmärksam och intresserad. Det kostar mig väldigt lite extra och det är en otrolig hjälp för den som pratar. En trevlig sidoeffekt är att jag lär mig saker bättre om jag är på gott humör också.

Nå, anledningen till att jag tänker på det här är för att jag hade en fantastiskt trevlig upplevelse av att hålla storsamling på Malmö Borgarskola igår. De gjorde alla sakerna en föreläsare behöver för att känna sig väl till mods. Alla! De satt långt fram, såg på mig när jag pratade, log, nickade när jag sa saker de kände igen sig i, skrattade åt mig och med mig, ställde frågor efteråt och jösses, jag fick t.o.m. visslingar med applåderna när jag skulle börja! De var otroligt fina och jag kände mig alldeles adrenalinhög efteråt.

För dem som undrar – jo, läraren på gymnasiet fick veta vad vi sysslat med efter ett tag. Han lovade att vara noga med att se hela klassrummet även när det inte var vår klass. Och ja, jag sitter oftast långt fram på höger sida numer, man vet aldrig eller hur?

Advertisements

11 thoughts on “Att värma upp en föreläsare

  1. Vilken drömföreläsning! 🙂 grattis! Tycker du är grymt modig som håller på med det där. Jag har inte stått inför publik sen jag gick i skolan och då avskydde jag det. Undrar just hur jag ska klara mig i vuxna livet, om jag någonsin blir författare. Gulp..

    • Det är nästan lite synd om framtida publik, den kommer ju alltid att jämföras med det här. 🙂

      Jag har fördelen att jag gillar att prata inför publik, har saknat det från guidedagarna och från lajvandet som sagoberättare. Skönt att veta att jag inte helt tappat tågan, även om de gjorde det lätt för mig genom att vara så snälla.

  2. Fantastiskt kul historia om er gymnasielärare. Tänk att ni inte bara vågade, utan också genomförde det hela.

    Vad var det du föreläste om på Borgarskolan?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s