Vad jag ser mest fram emot 2011

Jamie Lannister

Det är inte ens en tävling – vad jag ser mest fram emot under 2011 är A Game of Thrones som tv-serie. Mina kollegor i butiken har gjort ett inlägg med de senaste bilderna och framförallt med den nya trailern. Jag har sett den tre gånger nu. Den kan inte komma fort nog!

Om det bara garanterade ord också

För att försäkra mig om att ni tror att jag inte gör annat kommer här dagens bild.

Allt man behöver. Minus choklad och kaffe. Vänta lite nu ...

Ja, det är på biblioteket förstås. Jag hoppas fortfarande att det ska bli lättare att skriva om jag inte sitter hemma där alla distraktionerna finns, och vad händer? Jag bloggar istället (ska bara, bara en liten post, med en liten bild …). Nåja, om inte annat så är det här platsen som kostat mig flest ord på sistone. Sittandes här har jag den senaste veckan strukit 15 000 ord av den nya boken. Låter kanske inte mycket men Udda verklighet var ca 70 000 ord. Det gör mig mörkrädd att tänka på.

Idag är sista dagen den här skrivperioden som jag kan försöka ta igen en del av dem. Inte ens i den bästa av världar med kaffe upp till öronen, i perfekt temperatur och utan behov att prata med folk skulle jag kunna åstadkomma mer än 3000 ord på en dag. Idag fryser jag, chokladen är hemma och kaffet måste jag dra ner på så jag har te istället. De stänger kl 16 också. Nej, om jag lyckas klå mina vanliga 500 ord är jag glad och om jag kommer över 1000 så ska jag baske mig fira!

I fint sällskap

För ett tag sen skrev jag ett inlägg där jag pratade om några av mina skrivande bekanta. En av dem är Stefan Ekman som blev doktor i fantasy vid Lunds Universitet. Han blev sen intervjuad i Skånskan och gav tips på tre böcker i fantasygenren och häromdagen läste jag artikeln.

Ja, ni  har gissat rätt – det här är ett skryttillfälle om något. Stefan rekommenderar min bok, och sällskapet är finast möjliga!

Edit: Och nu fick jag veta att det finns ett omnämnande i hans intervju med Lunds lokaltidning också!

Att värma upp en föreläsare

När jag gick på gymnasiet, humanistisk linje i Hässleholm, så hade vi en lektion på psykologin om betingat beteende. Det var en rättfram föreläsning, boken förklarade också saken noga. Ett sätt att få till ett betingat beteende var att uppmuntra och belöna det och bestraffa eller ta bort uppmuntran när beteendet inte var det önskvärda. Nu minns jag inte hur vi började prata om det, men vi hade en lärare vars föreläsningsbeteende var märkligt, han favoriserade höger sida av klassrummet. Tittade på dem när han pratade och riktade sina frågor till dem. Så vi bestämde oss för att se om vi kunde ändra det beteendet.

Vänster sida tittade på honom uppmärksamt när han såg åt deras håll, log, nickade och verkade allmänt otroligt intresserade medan höger sida tittade i bänken, ut genom fönstret eller satt med armarna i kors när han såg åt deras håll, vägrade skatta åt hans skämt och betedde sig som den minst roade publik som fanns. Vänster sida räckte upp handen när det gavs en fråga, höger gjorde det inte.

Såhär i efterhand tycker jag synd om honom, vi var en väldigt intresserad klass annars och vi gillade verkligen honom så han måste ha varit väldigt förvirrad. Men den här favoriseringen av höger sida kunde inte fortgå – det kunde ju påverka våra betyg! Och det gick verkligen oväntat fort att få honom att se vänster sida också.

Sedan dess försöker jag vara uppmärksam på hur jag bemöter en föreläsare. Innan de dragit på sig min eventuella vrede kan jag ju lika gärna vara öppen, glad, uppmärksam och intresserad. Det kostar mig väldigt lite extra och det är en otrolig hjälp för den som pratar. En trevlig sidoeffekt är att jag lär mig saker bättre om jag är på gott humör också.

Nå, anledningen till att jag tänker på det här är för att jag hade en fantastiskt trevlig upplevelse av att hålla storsamling på Malmö Borgarskola igår. De gjorde alla sakerna en föreläsare behöver för att känna sig väl till mods. Alla! De satt långt fram, såg på mig när jag pratade, log, nickade när jag sa saker de kände igen sig i, skrattade åt mig och med mig, ställde frågor efteråt och jösses, jag fick t.o.m. visslingar med applåderna när jag skulle börja! De var otroligt fina och jag kände mig alldeles adrenalinhög efteråt.

För dem som undrar – jo, läraren på gymnasiet fick veta vad vi sysslat med efter ett tag. Han lovade att vara noga med att se hela klassrummet även när det inte var vår klass. Och ja, jag sitter oftast långt fram på höger sida numer, man vet aldrig eller hur?