Jag har återupptagit min morgonrutin. Eller ja, jag är på fiket, jag har kaffet, datorn är igång och (bakom det här fönstret) har jag ett dokument uppe. Det är inte min bok, det är inte ens en annan bok, det är mina utkast till föredragen på bokmässan. Men det är i alla fall något! Fingrarna rör sig över tangenterna och jag sitter i alla fall inte och stirrar tomt ut i luften. Nene – Skrivkrampen 1-12. Hah! På väg tillbaka. Jag ska minsann visa den.
-
Följ
Följer
Har du redan ett WordPress.com-konto? Logga in nu.
En udda verklighet 
Heeeeeja Nene! 🙂 så glad jag blir för din skull. Och jag tycker det låter som att du gör helt rätt; att du gör något roligt. Man måste nog dessvärre våga slappna av i sin oproduktiva period för att lusten ska komma tillbaka. Den är, som jag brukar säga, som ett olydigt barn som inte vill känna sig tvingad.
Kram på dig!
Heh. Tack! Olydigt barn minsann. Det känns igen.
Go Nene! Take that, skrivkrampen! It’ll never know what hit it! 😀
*asg* Nej, jag kommer att smyga mig på den och ta den med överraskning! När den minst anar det!
Scen: en oplöjd, höstgrå åker mitt ute i ingenstans. Det är helt öde, regnet hamrar ner. Skrivkrampen står ensam, dränkt. Muttrar för sig själv: ”What the hell just happened?”
Lazy: På en bergstopp i närheten, Nene hytter med näven mot skyarna och skriker ‘Ta den din jäkel!’
Heja!
Mazel tov!
Tack tack!